Mellan Bömens trädgårdar och berg låg det stolta Prag med sina murar och torn vid torn. Bömen räknades då som ett av kejsarens arvland, men bland skatterna i slottet på borgkullen förvarades ännu den gamla bömiska kungakronan.
De kulliga bergen voro klädda med vingårdar och hade järn och silver i sitt djup. Och folket höll på sin självständighet och frihet. Fast gatorna i Prag slingrade medeltidsaktigt krokiga, och fast stadsbron stod kantad med ålderdomliga helgonbilder, blåste det friska vindar genom sinnena, och där bodde många protestanter.
En majdag 1618 samlades protestanterna, förtörnade och upproriska, ty den katolska kejsaren hade låtit stänga ett par av deras kyrkor.
»Vi äro fria män, och fri är vår tro!» ljöd det från skaran, som under larm och rop drog upp till slottet.
Det var både krigare och köpmän, och alla buro de vapen. De allvarliga herrar i svarta strumpor, som gingo främst, begåvo sig in i salen till de kejserliga ståthållarna, följda av så många, som kunde tränga sig med. Där rann sinnet på dem, medan det tvistades. Utan att spilla fler ord grepo de två av de förskräckta ståthållarna och en skrivare om händerna och fötterna och kastade alla tre rätt ut genom fönstret från tredje våningen. De tumlade runt i luften med utspärrade ben. Under dem var det hela tjuguåtta alnar djupt ned till botten i slottsgraven.
»Så går det till att skipa rätt efter gammal bömisk folksed!» ropade protestanterna och stucko ut sina huvud för att se efter, hur resan slutade.
Men rådsherrarna, som hade råkat att falla mitt på en stor sophög, voro snart på benen igen och sprungo, allt vad tygen höllo. Protestanterna sköto några skott efter dem, men träffade bara deras kappor, och flyktingarna dröjde inte att ila till kejsaren och berätta om sina blånader.
Djupt inne i sitt stora slott i Wien satt kejsar Mattias, sjuk och åldrad, med radbandet i knät och talade om fördragsamhet. Men när han hade slutit sina trötta ögon, blev hans frände Ferdinand vald till kejsare över de tyska furstarnas riksförbund. Framför den heliga jungfruns altare hade han lovat att åter upprätta den katolska kyrkans välde. Klok och kraftfull och omgiven av munkar och präster, var han man att minnas sitt ord. Han kände sig inte blott som Europas dörrvakt mot profeten Mohammeds bekännare under de turkiska fanorna, utan det var hans dröm, att makten över kristenheten skulle delas mellan honom och påven. Det drog upp till oväder över hela hans stora rike, ty många av småfurstarna och deras undersåtar hade längesedan blivit protestanter. Förr var det ju påven, som bestämde i andliga ting, men det kunde inte längre tillfredsställa människornas tro, och det hindrade dem i deras rätt att fritt forska och tänka. Det världsliga började allt mer och mer att uppresa sig mot den gamla kyrkan.
Också i Norden mullrade krigets åskor. Svenskarnas ungdomliga konung, Gustav Adolf, brann av längtan efter stordåd. Han höll redan på att utbilda en ny krigskonst och på samma gång att föryngra och fullborda Sveriges inre byggnad. Jorden är alltid ung, alltid ny för det modiga och unga. Ingermanland och Karelen hade han redan erövrat. Snart skulle också Livland följa efter, så att Östersjön ända nedifrån Riga och upp till sin nordligaste bukt böljade mellan svenska stränder. Men kejsaren ryckte på axlarna åt hans bragder i de avlägsna bygderna. För honom var den katolska Sigismund i Polen ännu Sveriges rätta arvsherre och Gustav Adolf endast en upprorsman, som han inte ens ville hedra med kunganamn. Allt vad kättare kunde kallas, var han besluten att utrota utan nåd, och sådana hade han på nära håll. Med strålkronan om sitt huvud blickade ännu från hans baner Guds moder över hans härar, som med handen på korset lovade att för henne offra sitt blod. Den oundvikliga striden var kommen. Prag blev erövrat och hårt straffat. Protestanterna flydde från sina rivna kyrkor och skövlade hem och sågo sig oroligt omkring efter en hövding. Vem var stark nog att i handling bli den nya tidens man? Vem skulle samla dem och föra dem till seger, så att deras unga trosbekännelse inte blev ett stackars tynande ljus, som för alltid blåstes ut av ovädret?
Krigets alla onda andar flögo ut över Tyskland för att härja och föröda i hela trettio långa år. Plogen fick stå och rosta. Hästarna spändes för kanoner. Bönderna fingo plocka ollon och rötter ur jorden för att stilla sin hunger. Som väldiga molnjättar framskredo kejsarens krigshövdingar och strödde lågor och rök över länderna. Med bävan och beundran blickade knekthoparna upp till dem och följde dem blint genom kulregnet. Vad gjorde det en soldat, om han inte fick någon sold! Skenet från brinnande halmstackar och gårdar lyste honom, när han om natten vadade över kärr och floder och kämpade sig fram till en borg eller stad, där det fanns fulla skåp och källare att plundra.
Framför ett palats i Prag stannade ibland en lång rad av sexspända resvagnar. Hästarna leddes in till marmorkrubbor, och livdrabanter och adliga pager skymtade i trapporna. Var afton samlades otaliga gäster i de upplysta salarna, men värden själv förblev oftast osynlig. Infann han sig vid det dukade bordet, satt han dystert inbunden och teg. Han var gulblek och mager med små svarta, brännande ögon. Yttrade han till sist några korta ord, lyssnade hela bordslaget andlöst som till en spåman, till någon gåtfull röst ur det fördolda. Tyst skulle det också vara omkring honom. Tjänarna fingo gå i ljudlösa tofflor, och herrarna lindade sidenband om sporrarna, så att de inte klirrade. Det var den väldigaste och mest fruktade av alla molnjättarna, och han hette Wallenstein.
Som ung hade Wallenstein inte ägt någon större förmögenhet, men då gifte han sig med en gammal, mycket rik änka, som snart dog och lämnade honom alla sina ägodelar i arv. Genom att för lågt pris sedan inköpa de fördrivna protestanternas slott och gårdar förvärvade han sig ofantliga jordagods. Fritänkare som han var, bekymrade han sig föga om de troendes tvister. Med hjälp av sitt krigarrykte och sina rikedomar uppsatte han i stället åt kejsaren en stor här och lät soldaterna föda sig själva liksom gräshopporna genom att förhärja, vad som fanns. Långt från helt andra land samlades äventyrare och togo värvning under hans fanor för att vinna ära och byte. Hans vildaste ryttarskara brukade kallas kroater. Och där kroaternas silversmidda hästbetsel blänkte fram genom krutröken, där visste både katoliker och protestanter, att det inte gavs någon förskoning. Ett sådant gissel kunde de tyska furstarna slutligen inte längre uthärda. De förmådde därför kejsaren att rycka högsta makten över hären från Wallenstein och lämna den åt en annan av molnjättarna, den sjuttiåriga, aldrig besegrade Tilly.
Högt uppe från Magdeburgs vallar, som nästan liknade klippbranter, sågo snart protestanterna, hur Tilly närmade sig med sina soldathopar, som grånat under fanorna. Men vad var det för nytt och främmande rop, flög över folkskaran på muren?
»Ned med de kejserliga», ljöd det, »och leve konungen av Sverige!»
Den duktiga krigare, som stod där raklång i stigbyglarna och spejade åt alla håll för att leda försvaret, var en god svensk till sinnet, om än tysk till sin börd. Han hette Falkenberg och hade förklädd smugit sig in i staden. Märkliga ting hade nämligen skett vid Östersjöns kust, där en stor kungsflotta med svenska flaggor plötsligt hade landat. Det är en ynklig lott att bara sitta hemma vid stugkitteln och gnata och sucka över, att tiden är ond. Den unga Gustav Adolf var en storsvensk herre, och det storsvenska, det är aldrig att linka bakefter och låta andra vinna segrarna. För honom var det storsvenska att låta hela folket föryngras och leva upp och att sedan med det folkets hjälp dristeligen sträcka handen mot själva banerstången mitt i tidens främsta flock. Förgäves hade mäster Olov inte talat från sin korg i Storkyrkan, fast han nu sov under sin oansenliga sten. Gustav Vasas sonson glömde inte, vad som var det rätta Vasa-arvet, utan nu kom han för att bistå de tyska trosförvanterna. Städer och fästen föllo i hans händer, och framåt gick marschen i damm och snö - helst i snö, ty med den voro hans svenskar och finnar bäst förtrogna. Men skulle han hinna att rädda det protestantiska Magdeburg, som hade slutit förbund med honom? Sachsarnas kurfurste satt och klunkade sitt öl och visste ännu inte rätt, vad han skulle tänka om de obekanta gästerna, utan nekade svenskarna att tåga genom hans land.
Då fann Tilly under tiden på att bruka en krigslist. Dag och natt hade hans stora belägringskanoner dundrat utanför Magdeburg, där man började att mista allt hopp, men nu lät han dem med ens tystna. När natten bröt in, sutto de uttröttade vakterna gäspande och vakande omkring Falkenberg på vallarna, men inte ett ljud hördes längre från Tillys läger.
»Han vet, att svenskarna äro i antågande», tänkte magdeburgarna. »Mot sin vana bereder sig den gamle på att fly. Om några dagar kunna vi åter få öppna stadsportarna.» Själaglada gingo de flesta fram mot dagningen hem och lade sig i sina egna sängar för att äntligen få vila ut. Men knappt hade om morgonen sjuslaget förklingat från stadstornet, när en svindlande stormstege restes mot den tysta stadsmuren. Följd av en skara mörkhyade valloner, uppklättrade en man, som aldrig darrat. Det var överste Pappenheim. Var gång stridslusten eller vreden drev blodet till hans panna, brukade två streck, som liknade svärd, framrodna ovanför hans rynkade ögonbryn. Ju högre han kom på stegen, dess rödare tecknade sig märket på pannan.
»Seger, seger!» ropade han, och slutligen fäste han den kejserliga fanan på muren, där de sista sovande vakterna hastigt blevo nedhuggna.
Falkenberg, som hade begivit sig till rådhuset, tvärstannade vaksamt och lyddes, och snart urskilde han tydligt skott och larm. Framför en yrvaken skara, som han i hast samlade på gatorna, skyndade han att möta Pappenheim. Steg för steg drev han honom tillbaka under ursinnigt handgemäng, men till sist stupade han själv för en kula.
Stormklockornas klämtslag och den stigande brandröken förkunnade småningom för hela nejden, att Magdeburg erövrades och förstördes. Sår, svält, vedermödor, allt hade Tillys soldater uthärdat för att få vara med om sådana timmar som nu. Här kunde den fattigaste knekt bli rik till döddagar, bara han gjorde en god fångst. Här fanns det inte längre lagar och ordning. Det var bara att bryta upp lås och plocka kappan full. Men vem kunde släpa med sig marmorspislar eller bord och stolar och glasfönster? »Gott, slå sönder, och låt rasket brinna!» Det var det vilda rövarpackets lösen.
»Fram med guldpengar, din hund!» ropade kroaterna, när de fingo fatt i någon förmögen borgare. »Dubbelt upp! Omigen dubbelt! Har du inte fler, gott, då skall du dö!»
Kvinnorna försökte gömma sig i källarna och på vindar eller under likhögarna på de blodiga gatorna. På golvet i en av kyrkorna lågo slutligen över femtio halshuggna kvinnokroppar. Små barn sprungo omkring och ropade på mor och far utan att få något svar. Kroaterna grepo dem skrattande i fötterna, klövo dem med ett sabelhugg och kastade dem i lågorna. Bjälkar och tak störtade brakande, och hela Magdeburg insveptes i ett sådant eldhav, att hettan drev tillbaka segrarna och tvang dem att vänta med den sista plundringen till nästa dag.
Tilly såg med tårade ögon över askhögarna, när han höll sitt dystra intåg mellan ruinerna. Det rov, som hans män släpade med sig, då han slutligen tågade vidare, hade för honom ingen lockelse.
Efter nya härjningar satt han en natt i en hydda med sina hövdingar och rådslog. Magdeburgs rykande grushögar hade äntligen skrämt upp sachsarnas kurfurste från ölkruset. Med sachsarna till bundsförvanter ryckte nu Gustav Adolf fram till strid. Det gällde för Tilly, om han redan nästa dag skulle möta den unga segraren i öppet fältslag. Tvekande och ohågad skakade den mångbeprövade fältherren sitt åldriga huvud. Den röda fjädern, som från hatten hängde ned mot ryggen, viftade och vippade, och hans bistra ansikte var plöjt av otaliga fåror och små rynkor. Sträng och klok betraktade han allvarligt stridsbröderna med sina djupt liggande ögon. Men Pappenheim log i mjugg åt gubbens ängsliga försiktighet och slog sig otåligt för bröstet. Det fanns på hans kropp knappt ett ställe så stort som en hand, där han inte hade ärr och skråmor. Han var årsbarn med Gustav Adolf, och det var en sägen i hans släkt, att en ärrig Pappenheim en gång på en vit häst skulle övervinna en stor konung. Han brann av iver att få sitta upp på sin mjölkvita travare och pröva spådomens sanning.
Allteftersom han talade, uppblossade de svärdslika strecken på hans panna. Slutligen gav Tilly efter. Långsamt reste han sig och knäppte den gröna rocken. Utan att veta det hade de kommit att sitta i en dödgrävares boning, och gryningen begynte nu att lysa in genom de små fönstren. När de gingo ut genom det yttre rummet, fingo de se, att väggarna voro fullmålade med skallar, benknotor och likkistor. Mulen vek Tilly upp hattbrättet över sina yviga ögonbryn och satte sig i sadeln.
De befunno sig nu på slätterna vid Leipzig, och vid en ås i närheten av byn Breitenfeld uppställde Tilly sin här. En av kroaterna hade mist sin häst och stod allra överst vid en av hans stora, tunga kanoner. Hans gammalmodiga harnesk låg så tungt över axlarna, att det var en svår börda. Men bäst det var, började han ändå att jämfota hoppa högt upp och peka med sin sabel.
»Där komma svenskarna tågande!» ropade han förnöjt och gjorde allt högre glädjesprång. »Jag har goda ögon, men inte kan jag se, att de ha några kanoner. Inte kan jag heller märka varken några luntor eller några gafflar att stöda musköterna på. Och skyttarna gå ju inne mellan ryttarna som kvinnfolken mellan gossarna i en danslek. - Jag skall tala om något», utbrast han efter en stunds lugnare begrundan. »De där förstå helt enkelt inte gammal hederlig krigskonst. Jo, det är krigare! De kunna inte sitt eget yrke. Och så tråkigt de måtte ha, efter vad jag försport. Så fort de skola ha en ledig stund, få de ställa upp sig och sjunga psalmer. Förlåt mig, heliga jungfru, men då kan jag roligare visor. Nej, tvi mig för sådana strömmingsätare!»
Han märkte inte, att Tilly bleknade. Den fruktade molnjättens sjuttiåriga ögon sågo skarpare än hans. Genom fjärrglaset såg han de behändiga flintlåsen på svenskarnas musköter och de små lätta kanoner, som de dolde inuti brigaderna. Men vad var det för kanoner, som inte behövde mer än en eller två hästar framför sig? Jo, de voro av läder. Nåväl, att skriva på skinn och att kläda sig i skinn, det var gammal sak. Men att skjuta med rör av skinn, det var just ett infall för lapparnas nordiska bröder. Nej, sannerligen, det här var alls inte, som det skulle vara, varken inför en kroat eller en ärehöljd, vithårig fältherre av den gamla skolan. Här var det ett ungt snille, som med en ny krigskonst ryckte till storms mot det överåriga och föråldrade.
Tillys här stod uppställd i tretton ofantliga fyrkanter. De liknade tretton stora skansverk, ty innanför skyttarna reste sig i var fyrkant fotfolkets aderton fot höga pikar som väggar. Befälet pustade och kommenderade.
»Musköt på gaffeln, blås av luntan, öppna fängpannan!» ljöd det långsamt och omständligt.
Ibland kunde det behövas ända till nittionio särskilda grepp, innan musköten äntligen brann av med ett tungt hopp i den stödjande järngaffeln. Så hade det varit bruk att kämpa alltsedan medeltidens dagar. Höstsolen blänkte i de besvärliga järnrustningarna, men småningom höljdes den av dammskyar och blåaktig rök, och det blev allt skummare. Rörligt och lätt utbredde sig Gustav Adolfs trupper i långa linjer, och hans små kanoner begynte att spela. Pappenheim var redan nere i elden på sin vita springare för att söka konungen på den högra flygeln, där han brukade vara att finna. Sju gånger störtade Pappenheim fram till anfall, men kastades för var gång tillbaka under ursinnigt fäktande. Slutligen vände sig de vettskrämda hästarna och ryckte sina ryttare med sig i yrande flykt. Pikar och svärd korsades, musköterna ljungade, och Tillys förfärliga kanoner skakade marken.
Skumrasket blev djupare, och trummorna virvlade, för att soldaterna inte skulle tappa bort varandra. Övergivna av sachsarna, som redan hade tagit till fötterna, fortsatte svenskarna att rycka framåt. Med de oböjliga finnarna i spetsen jagade smålänningar och östgötar uppför sluttningen, och eldstrålarna lyste över deras ansikten. Men kunde det vara söner av Norden? Kroaten, som ännu stod kvar vid kanonen, tog sig fundersamt om huvudet. De voro ju mörka i synen, som om de nyss hade krupit fram ur Magdeburgs askhögar. Han såg då, hur en av dem vred ur håret, och var handen strök fram, blev håret ljust och gult. Krutröken hade lagt sig som en våt och svart färg över både hud och kläder.
En ryttare, som mitt i vimlet beständigt omgavs av blixtrande svärd, hade fått sin dyrbara spetskrage så tillsolkad, att den såg ut som en grå trasa. Han var en man i sina bästa år. Men han plirade närsynt med ögonen och var så fet och tung, att hästen flåsade och var alldeles höljd av lödder. Huvudet höll ryttaren tillbakakastat med en vajande grön fjäder i den bredbrättiga hatten. Över bröstet fanns inte något skyddande pansar utan endast ett gult älghudskyller. Det var svenskarnas konung.
»Håll ut, mina käcka gossar!» ropade han med ridderligt frimodig stämma. »Tänk på de våra där hemma. Ännu en timme, och segern är vår för oöverskådliga dagar och år.
»Jesus, Maria!» svarade de kejserliga, och i detsamma smattrade Tillys trumpeter.
Kroaten ryckte brått till sig en piska med knutiga snärtar. Den med vapensköldar och bilder sirade, jättestora belägringskanonen hade kört ned i marken med ena hjulet och stod och lutade. Framför den var ett spann av fjorton par hästar. Några lågo stupade. De andra stegrade sig för kroatens piskslag. Fradgan droppade från deras betsel, och hovarna lyftes i dunklet. Men det var omöjligt att flytta den urmodiga kolossen från stället. Svenskarna skyndade fram och togo Tillys kanoner och slungade deras eld mot hans egna soldater.
Ingen utom fältherrarna förmådde längre uppfatta, vad som skedde nere i förvirringen - ingen utom de övermänskliga molnjättarna, som kunde se i mörkret och hörde allt och visste allt. Tilly var nära att bli tillfångatagen och segnade nästan sanslös under de kolvstötar, som träffade hans huvud. De tappraste slöto en fyrkant omkring honom, och själv oövervunnen, fast slagen som hövding, fördes han vid muskötsalvor bort förbi de svenska lederna.
Den stora segern vid Breitenfeld var vunnen, och dagen begynte lida. Drabbningens åskor hade småningom tystnat, och mörkret bröt in, men ännu en gång uppställde konungen den trötta hären i slagordning. Den var hans dyrbaraste skatt, och han ville inte blottställa den för något överfall.
En gång långt förut, då han och hans finnar hade blivit överrumplade från ett bakhåll, stod han efter striden och såg bekymrad på de stupade. »Hur mången bragd», sade han, »skulle inte sådana hjältar ha utfört, om min oförsiktighet inte lett dem till en förtidig död.» Erfarenheten hade sedan småningom också gjort honom försiktig. När han därför nu omtänksamt hade berett sig för var fara, red han utefter regementena och tackade dem för en dag, som aldrig skulle glömmas. Han omfamnade den allvarliga Horn och rosade hans lugna rådighet och skakade hand med den muntra Banér. Därefter befallde han, att var och en av soldaterna skulle lägga sig ned över natten på det ställe, där han stod. Efter att ha uppfriskat sig med litet mat och dryck hos marketentaren lade han sig sedan själv i en vagn. I den hade han också haft sitt läger natten förut. Det var redan länge sedan han sov i sin egen kungliga säng. Än fick han vila i ett tält, än i en vagn, och de förnäma herrarna fingo skaka fram och åter på hästryggen eller vagnsbrädet liksom han. Och detta allt var inte bara ett äventyr för några veckor eller månader, utan månaderna länkade sig till år.
Det blev allt tystare över den sovande hären, som ledvis låg med sina vapen på den upptrampade marken, och natten tindrade. Mäster Olov, drömde du någonsin, när du i dina sista dagar gick vemodig och bortstött, att ditt ord skulle få sådana försvarare?
En småländsk ryttare satt ensam upprätt några steg från den tända vagnslyktan och stirrade på sitt svärd. Skytten bredvid honom vände på huvudet och sade:
»Det var en otäck klinga, getapojke, som du har med dig i fält, ett riktigt gammalt bödelssvärd. Stegel och hjul och galge äro ju ingraverade i stålet.»
»Så är det», svarade smålänningen. »Sjuk och tungsint kom en natt en utfattig bödel till far mins stuga och lade sig framför elden. Han tog litet vatten i handen och drack och sade med ett dystert skratt: Många skrockfulla sjuka ha inbillat sig, att de skulle botas, om de drucko ur min föraktade hand. Men mig själv kan det inte hjälpa. Min sjukdom sitter djupt här inne i bröstet och heter svårmod. - Vi andra kröpo undan i halmen, så långt vi kunde, och när det dagades, märkte vi, att han hade dött. Länge stod det hemska svärdet i vrån, utan att någon tordes röra vid det. Men så blev det krig, och då hängde jag det vid sidan.»
Smålänningen teg en stund, och sedan tog han vid:
»Under nionde Karls blodiga dagar gjorde det här svärdet mången ädel svensk fru till änka. Därpå sitter jag nu och tänker. Nu bruka vi inte längre vårt stål mot egna landsmän. Ser du, vem det är, som varsamt och vördnadsfullt, men ändå som en god kamrat, just nu lägger sig bredvid kungen i vagnen? Det är Banér. Också hans far blev halshuggen av kungens far. Där sova nu båda sönerna i syskonbädd.»
»Ja, det har kommit andra tider för oss svenskar», svarade skytten, knäppte händerna under nacken och föll i trygg sömn.
Konungen hade redan lugnt slutit ögonen bredvid sin tappra Banér. Faderns forna fiender och deras ättlingar hade till sist glömt allt gammalt groll inför hans ridderlighet och rättvisa och blivit hans hängivna vänner.
Först då solen åter höjde sig, ryckte hären fram till de kejserligas övergivna läger. Här hittades påsarna med Tillys hela krigskassa, och på trossvagnarna framletades de rövade skatterna från Magdeburg och andra plundrade städer. Och sådana hästar sedan! Det var något till travare att sitta upp på mitt i det soliga myllret bland erövrade fanor och kanoner. Sadlarna kunde ha anstått furstar. Tomt såg det ofta ut där hemma i lantkyrkorna och gårdarna, men hädanefter skulle det småningom bli annan ståt.
Nu blev det ett segertåg bland jublande protestanter, som kallade
svenskmannakungen sin räddare och anförare. Nattetid genomvandrades
djupa skogar, där uppsatta bloss lyste över vägen. Mellan vinbevuxna
kullar gick tåget mot de praktfulla katolska biskopsstäderna i
trakterna kring Rhenfloden.
