Vid Würzburg tronade ärkebiskopsslottet Marienburg på en brant höjd. Bron, som ledde dit över floden, hade sprängts, så att svenskarna måste kasta plankor över de gapande rämnorna. De första hisnade, när de i kulregnet skulle springa över på den smala spången, ty det var mer än tjugu alnar ned till vattnet. Men de modigaste vågade småningom försöket, och många togo sig över i båtar. Tidigt i mörkret en morgon fann en löjtnant vindbron nedfälld, men innanför stodo två hundra kejserliga vakter och frågade honom efter namn och lösen. Han hade bara sju man med sig, men han ropade:
»Jag är svensk. Fort hit, kamrater! Borgen är intagen!»
Det var hans svar. Då blev det ett ursinnigt fäktande, och överste Torstensson sprang fram och grep själva borghövdingen om livet.
När slutligen konungen kom och begav sig in i det erövrade slottet, var det full dager, och han betraktade de stupade, som lågo på borggården. Det var både knektar och beväpnade munkar. Flera av dem hade underligt röda kinder för att vara döda. Han började le, ty han förstod, att de hade kastat sig ned och lågo och blundade för att slippa en dräpande värjstöt.
»Stig upp!» sade han. »Er skall ingenting ont ske.»
Genast sprungo en mängd lik upp livs levande och skyndade sig att bugande eller på sina knän tacka honom för hans ädelmod. Sedan blev det att dela bytet. Soldaterna hittade så mycket guldpengar, att de sinsemellan mätte ut dem i hattkullarna som plommon eller körsbär. Mitt på borggården brast botten under ett framletat skrin, så att blanka dukater rullade mellan stövlarna. Då kröktes ryggarna, och alla fingo brått att plocka. Det var annat än att gå där hemma hos far och draga upp rovor.
Rustkammaren stod överfylld av vapen. Mariabilden i kapellet var av guld, och de tolv apostlarna, som raskt fingo göra henne sällskap till myntet, voro av silver. Men de många värdefulla böckerna blevo inpackade och skickade till de lärda i Uppsala.
Mitt under segeryran förvånade likväl soldaterna alla genom den strängaste tukt och ordning. Två av dem, som i början av kriget olovandes togo äpplen i en borgares trädgård, hade genast blivit hängda. Prövade någon att visa sig duktig med svordomar, fick han böta eller lägga sig på knä och göra avbön i de andras åsyn. Höll han sig undan vid andaktsstunderna, kunde han till och med bli ställd i halsjärn. Drack han sig rusig i någon erövrad stad, innan fienden var alldeles förjagad, fick han saklöst slås ihjäl. Kvinnor och barn och åldringar kunde gå trygga. De tyska protestanterna vande sig att förtroendefullt hälsa svenskarna som vänner och bröder. Och de flyende katolikerna bjöd konungen att vända om. Han kom inte för att tvinga i trossaker utan till att strida för trons frihet. Var han drog fram på sin segerfärd, mottog han trohetsed från befolkningen i städer och vida bygder.
Under tiden klappade på avstånd ett svagt och rolöst människohjärta av längtan och saknad. Hans drottning, den unga, vackra Maria Eleonora, hade aldrig mer en glad stund, sedan han hade lämnat henne. Väl reste hon tillbaka över Östersjön till sitt barndomshem i Berlin, men inga lustbarheter kunde döva hennes längtan till den make, som själv aldrig mer fick tänka på hem och lugn. Från allas läppar hörde hon hjältens namn. Men hur häftigt hon än tiggde och bad i sina brev att få följa honom, kunde han inte taga henne med sig bland krigets faror. Nu äntligen spändes hästarna för vagnen. Omgiven av ryttare, ilade hon överlycklig söderut för att under några snabba månader få leva vid hans sida i Mainz, den gyllene staden, där han gick i vinterkvarter. Där sutto de i glans och härlighet, omgivna av riksfurstar och sändebud.
Fast alltid värdig i sätt och tal, var konungen rik nog i sin själ att ha råd till ljus och mild glättighet mot alla. Han behövde inte låtsas ännu större än han var, genom att gå omkring med surt ansikte och se ned på världen med förakt. Sådana föraktare höra sällan själva till de bästa. Krigslyckan och den vördnad han väckte som människa hade plötsligt gjort honom till en av jordens mäktigaste, och drottningens ögon följde honom nästan med tillbedjan. Smärt och bar reste sig hennes hals ur spetskragen, och hennes krushåriga huvud vändes alltid åt det håll, där konungen befann sig. Hon var både nyckfull och egensinnig, men älska, det kunde Maria Eleonora. Alla hennes tankar och drömmar gingo mot honom, och i enrum satt hon och grät bittert över att vara en krigares maka. Hon hatade kanondundret och alla de många krigarbestyren. Hon ville sitta med sin kära gemål i ro framför brasan och låta stormarna vina därute.
Det fanns en allvarsman i svart sammet, som nu också hade infunnit sig hos konungen, och det var hans kansler, den vittberömda Axel Oxenstierna. Bevekande bad drottningen honom förmana sin herre att inte längre våga livet bland kulor och svärd. Men kanslern strök sitt tvärklippta pipskägg och svarade med att tala om fäderneslandet. Därmed följde han efter konungen till arbetsgemaket, och stängd förblev sedan dörren långt in på sena natten. Råd hörde konungen gärna, helst från en så oumbärlig vän och lärmästare som Oxenstierna. Först när båda hade prövat frågorna och enats, var stunden inne för handling, och då satte sig Oxenstierna att skriva, när konungen slutligen gick till vila.
En natt, då Oxenstierna satt framför vaxljusen, följde han i tankarna den budbärare, som med ett av hans brev vid bröstet galopperade bort mot Paris. Vem var det, som stod där i den franska kungasalen, i röda, släpande kvinnokjolar? De smala händerna mottogo brevet, men när ansiktet vändes mot budbäraren, syntes det, att det både hade pipskägg och knävelborrar. Konungen av Frankrike var det väl näppeligen. Han ville helst slippa alla regeringsmödor. Oxenstierna satt med slutna ögon och korslagda armar och visste gott, vem det var. Veckiga sidenkjolar hörde kardinalernas dräkt till. Det var den lysande kardinal Richelieu, som styrde hela Frankrike, och som slugt hade knutit ett nådigt förbund med de kätterska svenskarna för att trotsa den mäktiga kejsaren i Wien. Men hans misslynta rodnad, när han läste i brevet, skvallrade om, att det nu plötsligt hade blivit svenskarnas tur att föra ett myndigt språk.
Oxenstierna slog upp ögonen med ett hastigt leende över sina drag och grep åter efter pennan.
»Kära herre», viskade tjänaren, som smög sig in för att sätta nya ljus i stakarna, »så här dags på morgonen brukar I annars stiga upp efter en god sömn. Nyss hörde jag fyraslaget.»
»Så får jag då börja den nya dagen med ens», svarade Oxenstierna glättigt och letade bland sina papper.
Richelieu hade en godtycklig makt allt efter sin kungliga husbondes tillfälliga gunst, men den svenska kanslern och ädlingen hade andra meningar om lag och rätt. Vad konungen och han hade enats om, det skulle ärligt upptecknas och skickas hem till rådets begrundan. Gåspennan doppades och raspade, och återigen framtindrade ordet - fädernesland.
Det var för honom inte ett grannlåtsord i högtidsstunder. Det var arbetstimmarnas namn för hela den framtidsboning, som byggdes åt hans folk. Med det ordet tänkte han på räkningekammaren, där uppsikt hölls över landets räkenskaper och näringar. Han tänkte på den nya hovrätt, som skulle se till, att ingen blev orätt dömd, och på de nyss inrättade gymnasierna. Allt sedan de katolska lärarna begåvo sig åstad, hade svenskarna begynt att bli förråade och okunniga. Men nu hade det blivit att pluggande och läsande där hemma, så att det surrade i salarna. Svenskarna skulle fram i tidens främsta flock, det var målet. Ännu var adeln det kunnigaste och erfarnaste ståndet, och Oxenstierna var en adelns man. Att skapa ett lysande ridderskap, som med glädje gick i döden för sin plikt, det var hans högsta dröm, när han präntade ordet fädernesland. Själv mindes konungen med stolthet, att hans farfar var en svensk man, som hade vandrat i skogarna med dalkarlskläder och yxan på axeln. Förr, när ständerna kommo samman, blev det ofta buller och villervalla, men han hade givit dem en särskild riksdagsordning. Därigenom hade han gjort den gamla folkfriheten skickad att ha sin röst med i en ny tid, och i allt detta stod Sverige då framom de flesta andra land.
Småningom blev det full dager i rummet, och Oxenstierna kastade pennan och gick till fönstret. Nere i morgonljuset var det ett vimmel av människor, som jublade och viftade med hattarna. I ett galleri hade de sett en skymt av konungen, den breda och fryntliga folkhjälten med det frimodigt högburna och manligt vackra huvudet. Het och ivrig och med så tunga steg, att golvplankorna darrade, tog han i den tidiga timmen åter plats framför kanslerns brev och luntor. Och då var han inte längre bara en hjälte för menig man, utan en höglärd och skarpsynt herre, lika vältalig som annars krigiskt yrkesskicklig på slagfältet.
Arbetstimmarna och de yppiga gästabuden i Mainz togo dock slutligen en ända, och den olyckliga Maria Eleonora fick åter sätta sig att gråta. Med alla sina griller och infall kände hon sig som ett hjälplöst barn, så snart den förgudade makens starka hand inte längre låg i hennes.
Den stora protestanthären, där svenskarna numer endast bildade själva kärnan, bröt åter upp vid pukslag och trumpetskall. Klockringning och glädjerop hälsade Gustav Adolf i den fria riksstaden Nürnberg, och som hedersgåva fick han mottaga jordens och himlens glober av silver. Men när han hade övergått Donau och kom till bäjerska landamäret vid floden Lech, då väntade honom Tilly bakom sina förskansningar på andra stranden. Förgrämd och vredgad, grubblade den gamle ännu på nederlaget vid Breitenfeld. Det syntes honom, att han aldrig med lugn skulle kunna sluta sina ögon, om han inte först fick hämnas en sådan skymf för hans krigarrykte med en seger.
»Hör hit, gossar», ropade konungen till sina ryttare och red ut i den gyttjiga strandbädden på andra sidan. »Femtio riksdaler åt den, som tar reda på djupet i floden!»
En dragon förklädde sig då raskt till bonde. Han vadade ut i den strida och forsande alpfloden och kände sig för med en lång stång. Virvlarna stego honom snart ända upp över midjan, och Tillys knektar stodo och skrattade åt hans spelade fubblighet.
»Är du alldeles tokig, din bondtamp, som bara kliver på!» sade de. »Floden är ju tjugutvå fot djup.»
Det var goda upplysningar för den flinka dragonen. Med jämmerligaste röst bönföll han då männen, att de i all barmhärtighets namn skulle hjälpa honom över från de grymma svenskarna. En av knektarna drog av sig kläderna och gav sig ut i vattnet för att draga stackaren över med stången. Därigenom fick dragonen se, hur pass botten sluttade också på den andra sidan. Mer behövde han inte lista ut för den gången. Han låtsades bli rädd och kravlade drypande upp igen på det torra, så att den nakna och frysande knekten förargad måste vända om.
Nu kunde dragonen berätta konungen, allt vad han behövde veta. Sedan skyndade sig svenskarna att bryta ned några stugor och timrade efter dragonens beskrivning lagom höga bockar av virket. Oavbrutet visslade emellertid kulorna över vattnet. Alldeles på strandkanten upptände manskapet därför ett väldigt bål av tjära och våt halm, så att de osynliga kunde arbeta inne i den svarta röken och lägga ut en brygga på bockarna. En flock nedsotade finnar stormade raskt över till andra stranden med spadar och hackor i stället för vapen. Där började de, som inte stupade, att skotta upp jordvallar till skydd för hären, så att den skulle kunna följa efter. Under tiden stod konungen själv och riktade och fyrade av kanonerna, och dundret rullade inåt landet ända bort mot bergen.
Då kom Tilly själv ut ur sitt skansverk med styva, men ivriga steg. Han gav sig knappt tid att sluta ögonen och viska sin vanliga fromma bön till den heliga jungfrun. Utom sig av harm såg han, hur hans folk åter jagades tillbaka. Hattbrättet stod framtill rätt mot skyn ovanför den höga örnnäsan, och hårtestarna fladdrade silvervita omkring de skrynkliga kinderna. Runt om regnade kulor och splittrade trädtoppar över de vacklande leden. Utan tvekan ryckte han till sig en fana och skyndade framför sina tappraste valloner ned mot stranden. Men plötsligt sjönk fanan till jorden. Det ljungande åskväder var slutligen kommet, som för alltid skulle fälla molnjätten med sin blixt. Den kula, som ödet hade utsett att släcka hans långa krigarliv, hade nått honom. Med benet krossat ovanför knäet bars han vanmäktig och blödande bort av sina slagna och flyende skaror.
Tilly bäddades i den bäjerska kurfurstens vagn, som tungt och skakande förde honom till Ingolstadts fästning. Fjorton långa dagar fick han där sucka på sitt plågoläger. Jordisk vinning hade han aldrig sökt, och han lämnade sin anspråkslösa förmögenhet till delning mellan en frände och de trogna soldater, som följt honom i så många bragdrika strider. Blek av smärta framstammade den vördnadsbjudande, fast nedbrutna gubben sina råd till den sörjande kurfursten, men för hans egna olyckor fanns det inte längre någon tröst. Mullret av de svenska kanonernas åska trängde snart till sjukrummet och förföljde honom ända in i det ögonblick, då han drog sitt sista andedrag.
Svenskarna tågade emellertid vidare ända in genom Münchens öppnade portar. Protestanterna ropade, att nu kunde Gustav Adolf hämnas Magdeburgs förstöring. För sådana blodsdåd höll han sig dock för god och befallde tvärtom på det strängaste, att staden och slottet med de många konstskatterna skulle skonas. Men när han väl kom ned i tyghuset, förvånades han över att bara finna tomma kanonvagnar och inga kanoner. Det upptäcktes då, att de hade blivit nedmyllade under golvet.
»Står upp ifrån de döda och kommer till doms!» sade han skämtande och lät gräva upp kanonerna, en efter en. Det var hundrafyrtio stycken. När den nedersta hissades upp i dagsljuset, visade det sig, att den låg laddad med mycket märkvärdiga kulor. Den innehöll trettio tusen gömda dukater, som nu muntert räknades in i svenska påsar.
Förfärade sågo katolikerna, hur den oövervinneliga protestanthären mer och mer närmade sig kejsarens egen huvudstad. Tilly låg i sin kista, och den andra, ännu fruktansvärdare krigshövdingen, Wallenstein, som hade blivit bortvisad för sitt övermod, satt hotfull och förnärmad i ett av sina avlägsna praktslott. Framför honom låg en med stjärnkretsar överritad tavla. Om religionen ville han inte höra talas, men på stjärnorna trodde den mörka enslingen. De voro hans gudar. I stjärnornas ställning trodde han sig läsa sitt kommande liv, och de spådde honom stora, svindlande öden. Ändå fick kejsaren länge bedja och lova honom omätlig ära och makt, innan han åter steg ut ur sitt töcken for att bistå honom med nya värvade skaror. Tills nu hade Gustav Adolf lett krigshändelserna, men Wallenstein beslöt tyst och hemlighetsfullt att tvinga honom tillbaka mot norr, steg för steg, inte med ovissa fältslag, utan genom att anfalla hans bundsförvanter och genom svältkrig och nöd, liksom med en outgrundlig förtrollning.
Svenskarna måste då vända om för att hjälpa sina trogna vänner i Nürnberg, och en halvmil utanför staden byggde Wallenstein på tre kullar ett jätteläger, som alla talade om som en saga. Det var så stort, att vallarna och de tredubbla förhuggningarna av fälld skog omslöto både vattendrag och byar. Det tog många timmar att rida omkring hela denna krigarstad, och överallt blänkte harnesk och kanoner.
Utanför det tornkrönta Nürnberg stodo svenskarna som en orubblig vakt.
»Så länge jag andas», sade Gustav Adolf, »skall med Guds hjälp Wallenstein aldrig se insidan på Nürnbergs murar.»
Och till Oxenstierna, som befalldes att skynda dit med undsättning, skrev han: »Denna motståndare är en av de onda andar, som endast kunna fördrivas genom fasta.» Wallensteins befästa kullar reste sig som en spökvärld, vars invånare aldrig visade sig vid klart dagsljus på öppna fältet, men ändå spridde fasa och elände. Vattnet i traktens brunnar var förgiftat. Herrelösa hästar stapplade utmagrade på vägarna, och andra blevo vansinniga genom bromsarnas stygn, ryckte sig lösa och kastade sig huvudstupa utför branterna. På gatorna lågo människorna och dogo av hunger eller feber. I Wallensteins läger blev det slutligen så mycket ohyra, att soldaterna inte kunde sova om nätterna, och tälten voro ända från marken upp till spetsen fullsatta med gräshoppor.
Då väcktes Wallenstein en mörk höstnatt av skott och yrvakna skrik från barn och kvinnor. Mödrarna brukade skrämma sina små för svenskarna för att få dem att lyda, och nu veno redan de fruktades kulor genom tältvåderna. Gustav Adolf hade inte längre kunnat uthärda att se sitt manskaps elände. Med musköten i den ena handen och den andra fri, klättrade hans soldater över förhuggningar och branter upp mot den högsta kullen.
På toppen låg ett gammalt fäste. Där stod Wallenstein i den uppgående solens strålar, som blott glimtvis förmådde genomtränga den täta röken. En mörk rustning omslöt hans magra gestalt, och det gula ansiktet med det rödskiftande håret var orörligt som på en död. Ingen av hans krigare hade någonsin sett honom skratta eller fått ett vänligt ord från hans mun. Avmätt och kall utdelade han med skarp röst sina korta befallningar och stod dessemellan stum. Ur intet hade han stigit fram till den makt, som han själv hade skapat, och hans blotta närvaro var nog, för att soldaterna skulle kämpa med raseri.
Gång på gång blevo svenskarna tillbakaslagna, och de levande halkade i de stupades blod. Otålig och het förde konungen befälet mitt i den mördande elden, och hans ena stövelsula blev bortskjuten. Lennart Torstensson togs till fånga och inspärrades efteråt i ett så fuktigt och kallt fängelse i Ingolstadt, att han sedan beständigt led av giktkrämpor. Med hårdhänta hugg stormade Stålhandske fram, omgiven av sina finska ryttare, men drevs baklänges ned utför sluttningen. När natten slutligen åter bröt in med plaskande regn, som gjorde krutet vått, måste de anfallande vända tillbaka.
Det var dock inte möjligt att längre stanna vid det uthungrade Nürnberg. En dag uppställde sig den svenska hären i stridsordning framför Wallensteins läger och väntade i fyra timmar på drabbning. Men lika hemlighetsfullt tyst, som han själv brukade sitta vid ett samkväm, tego hans kanoner och musköter, och till och med förposterna gingo tillbaka in i lägret. Först när svenskarna hade tågat bort, drog också Wallenstein äntligen sin färde. Och bakom honom flammade hela det stora lägret, som han själv hade låtit antända.
Nu kom det snart bud på bud från sachsarna, att Wallenstein begynte förhärja deras land. För att bistå sina bundsförvanter drogo svenskarna åter mot norr, och det på samma vägar, där de förut hade tågat ned mot segersälla dagar. Oxenstierna red bredvid konungen, och liksom då gick den nattliga färden genom djupa skogsdalar vid skenet från bloss och eldar. Sakta, så att ingen kunde höra deras ord, samtalade de båda ryttarna om sina käraste drömmar, om ett nordiskt Östersjövälde och ett förbund av skandinaviska och tyska protestanter med Sverige till huvudland. Allvarsamma och tankfulla, sade de varandra slutligen farväl, liksom tyngda av en tyst aning, att det avskedet kanske var deras sista.
När konungen red in i Erfurt, där Maria Eleonora väntade honom, hade hon längtansfullt redan skyndat ned på torget med sina fruntimmer. Han följde henne upp till rummen, men var så tankspridd och nedstämd, att alla märkte det. Brådska och iver rådde i var vrå, och redan nästa morgon måste han följa sin här mot Wallenstein, som inte var långt borta. Han överlämnade drottningen i rådsherrarnas vård, kallade kriget ett plågoris och påminde om, att han själv var stund kunde träffas av olycka och död.
»Vi skola återse varandra», viskade han till henne, »om inte i detta förgängliga liv, så en gång i den eviga sällheten.»
Med tårade ögon omfamnade han henne och steg därefter i sadeln och
red bort.
