När änkedrottningen grät och snyftade i det svarta sorgerummet på Nyköpingshus, satt ofta en liten sexårig flicka vid hennes fötter. Det var dottern, Kristina, hennes enda barn, som efter striden vid Lützen nu hade ärvt det svenska storväldets krona.
Leka fick inte den lilla, knappt viska. Och gråta kunde hon inte beständigt. Det var hemskt att sitta bland vaxljus och facklor mitt på ljusan dag, och timmarna blevo långa som evigheter. Först såg hon längtansfullt mot fönstret och undrade, om inte ändå någon gång till sist en aldrig så blek strimma av dagen skulle leta sig dit in. Men det tjocka och tunga klädet var noga ihopfäst framför rutorna. Då vande hon sig att blunda och blev i stället idel öra. Steg närmade sig alltemellanåt och försvunno utanför dörren. Men småningom lärde hon sig att redan på långt håll känna igen ett par knarrande skor, som alltid varslade om en stunds befrielse. Det var, när läraren kom och hämtade henne till lässtunderna. För att slippa det svarta rummet fortsatte hon läsningen så länge som möjligt. Så snart den ena boken lades bort, räckte hon sig efter den nästa.
Småningom började hon att hålla mycket mer av sina böcker än av sina leksaker och blev så lärd, att hon redan vid tio år kunde skriva brev på både tyska och latin. Sedan lärde hon sig språk efter språk och slutligen för ro skull till och med grekiska. Nål och tråd ville hon däremot aldrig röra vid. Då tumlade hon hellre om med sin häst i skog och mark som en gosse och satte över gärdesgårdar och diken, så att bonddrängarna stodo och gapade.
Axel Oxenstierna förundrades över hennes själsgåvor och kom själv var dag en stund för att undervisa henne om stater och folk. Det var han, som hade ställt henne framför ständerna och låtit dem hylla henne som drottning. I hennes kvinnohänder skulle han nu lägga makten över det svenska välde, som för honom var det käraste och härligaste på jorden, och för vilket hennes fader hade gått i döden. Det gick ett brus genom hela folket av längtan efter att nå fram till ett hedersrum i Norden, och den enskilda satte en stolthet i att tjäna det allmänna. Hundratals hemman hade skänkts till högskolan i Uppsala. På gymnasierna svängde sig pojkarna med latinska us och um i slutet på vartannat ord. Bergverken omsköttes, inkallade vallonska smeder vände smältan under hammaren, så att gnistorna sprätte. Vid sjutiden om morgnarna satt Oxenstierna redan på sitt ämbetsrum, och ute i Tyskland stod hären kvar under vapen för att fortsätta den långa kampen. Det fanns knappt en fullkomlighet, som Oxenstierna inte kunde ha önskat, att hans vetgiriga myndling skulle förvärva för att bli sin fader lik. Därför tog han henne från den underliga modern. Med oro märkte han, att hon i mycket bråddes på henne, fast hon hade ärvt faderns snille. Han lämnade henne därför i vård hos hennes faster, som var en mycket klok kvinna. Hon brukade kallas Pfalzgrevinnan, därför att hon blivit bortgift med en Pfalzgreve som hade flytt till Sverige. Och hon hade en käck och duktig son, som hette Karl Gustav. Under sina lekar viskade de båda barnen ofta till varann, att de en gång skulle följas åt till altaret som brudgum och brud.
Emellertid växte Kristina upp, och Karl Gustav började att få svarta fjun på överläppen. Nedslagen och missmodig märkte han, att hon inte längre var mot honom som förr. Jägarhornen skallade, och drevet gick genom skogarna. En kväll hade hon suttit i sadeln ända från soluppgången. Hennes släta grå dräkt var den enklaste och utan alla prydnader. Blåsten kastade fjädern av och an på hennes bredbrättiga manshatt, och en mörk solbränna låg över hennes skarpa och livliga drag. Ingen annan ryttarinna hade orkat följa henne, och hon var glad att bara ha män omkring sig. Med dem kunde hon få tala om latinska skalder och filosofer och inte bara om att tråckla eller baka. Plötsligt höll hon in sin stora, skinande häst, som var spräcklig som marmor. Karl Gustav skyndade fram för att hjälpa henne ur stigbygeln, men hon stod redan på marken med ett raskt språng. Sporren klingade under den uppfästa kjolen, och hon piskade den bruna stöveln med ridspöet. Hon skakade tillbaka lockarna och såg upp på honom med kalla, skiftande ögon.
»Varför så modstulen, min kusin?» frågade hon.
Han böjde knäna till en nigning, som det då för tiden var bruk också bland män, och svepte med den avtagna hatten ända ned utefter gräset. Men han svarade ingenting.
»Vet min kusin, vad jag har suttit och tänkt på?» fortsatte hon allvarligt. »Det måste ändå vara svåra dagar att gå i brudstol och sedan alltid behöva lyda en annan. Låt de nyfikna ännu så länge tänka, vad de vilja. Men jag vill förtro min kusin en hemlighet: Aldrig, aldrig äktar jag någon man.»
Han böjde tyst huvudet, och framför dem uppdukades kvällsvarden i det gröna. Hornblåsarna tutade, den kopplade hundflocken gläfste och viftade med svansarna, och betjänterna snubblade över trädrötterna med fat och kannor i händerna. Nattens halvskymning glödde allt dunklare mellan stammarna, och det blev tid att bryta upp.
Karl Gustav red ensam för sig under ekarna. Kullrig över axlarna och ryggen och kort till växten, satt han på hästen och gungade tankspridd i takt med stegen. »Varför jag är modstulen!» upprepade han nära nog högt. »Och det kan hon fråga.»
Det svarta håret låg slätt tillkammat och benat mitt över pannan, och kinderna voro runda som en kyrkängels. Det var ingenting att bedåra en ung drottning med, allra minst en så kallsinnig som Kristina. Han var alldeles för klok att inte själv förstå det. Nå, det var kanske inte heller i hjärtat, som sorgens tagg stack djupast. Det fanns ett annat och vida större kval, som tärde honom. Hans moder var ju Vasadotter. Vasarnas blod flöt i hans ådror, och ändå bemöttes han i Sverige som en främling, ja, nära på som en snyltgäst. Förgäves hade han bett att få någon syssla i svensk tjänst. Alltid svarade herrarna ett misstroget nej. En ung, oerfaren jungfru skulle nu fatta spiran, och det var inte då rådligt att göra någon annan alltför mäktig. Så var det herrarna tänkte. Men hur skulle hon kunna anföra ett krigarfolk? I Sverige var han född. Det var hans fosterland. Med äregirig stolthet hade han som de andra lyssnat till vart segerbud från hären. Och det landet fick han inte tjäna! Där skulle han ensam leva i dåsig overksamhet.
Han blåste ut de tjocka, röda läpparna och såg helt karlavulen och präktig ut i sin vrede, där han med knuten hand slog av de hindrande grenarna. Men nu var hans beslut fattat. Som simpel frivillig skulle han begiva sig ut i kriget. Det kunde ändå ingen neka honom. Han påminde om en ung väpnare i forna tider, som red ut i världen på äventyr för att vinna de gyllne riddarsporrarna. Och nu skola vi höra, hur det äventyret slutade.
Ännu droppade svenskt blod på de tyska slätterna, där Banér förde hären till nya strider. Hedrad som en furste, levde och bodde han bland vallgravar och kanoner, och tältet blev hans hem. Slutligen tyckte sig soldaterna tre nätter i rad höra en röst, som ropade: »Kom, Banér, kom, nu är tid!» De mumlade, att de kände igen stämman, och att det var hans döda hustrus. Men Banérs bruna ögon glänste av levnadslustigt trots, och han svarade storskrattande:
»Man ropar mig till kommande segrar.»
Gycklande tömde han därvid bägaren och lät kanonerna dundra. En tid därefter rullade på nytt en sådan åska från svenskarnas läger, att borgare och bönder uppskrämda sprungo till kyrkorna. Men det var bara Banér, som lät skjuta med sina kanoner i glädjen över att ha fått ja från en sextonårig markgrevinna, som han friade till. Manskapet mindes ändå alltjämt den ropande rösten, och fältherrens avfallna ansikte förrådde snart, att hans timme var slagen. Jagad av fienden och skakad av frossa, bars han slutligen av sina soldater och ropade under feberdrömmarna, att ingen annan än Torstensson var man att övertaga hans svärd. En hel månad syntes sedan mellan de marscherande leden en kista, och där under det svarta bårtäcket fördes den döda hövdingen långsamt hemåt mot sitt land.
Fast Torstensson numer var så giktbruten efter sin fängelsetid, att han ofta måste bäras på bår, ledde han hären ända fram mot det kejserliga Wiens murar. Hos honom var det, som ryttmästaren Karl Gustav fick tjäna sig upp i graderna. Han fick en gång under ett handgemäng kulor genom hatten, genom rocken och genom skjortan, och håret blev avslitet på ena sidan, som om en barberare hade givit honom ett klipp med sin sax. Men han blåste upp kinderna och läpparna och slog igen. Det var något till skola för en sådan karlakarl, och soldaterna älskade honom. Vred var han, och det skönjdes nog, att han var en örn, som tänkte flyga högt. För en sådan man, som till på köpet halvt hade själva drottningen till fästmö, gick det också raskt att stiga. Kunde hon inte bli hans, ville hon åtminstone trösta honom kungligt. Som hela härens överfältherre fick han i det gamla svensktrogna Nürnberg sköta värdskapet, då äntligen ett lysande gästabud beseglade, att fred var sluten med kejsaren efter trettio års krig. Mitt på bordet plaskade en springbrunn av luktvatten, och från ett fönster sprutade det förgyllda svenska lejonet strålar av vin över folket, som drack och sjöng och dansade. När det blev natt, intågade i festsalen trettio svenska skyttar, riktade musköterna mot taket och lossade salva på salva, så att den ena bordsgästen knappt längre kunde se den andra för rök. I krutrök hade en hel mansålder förflutit, och i krutrök tömdes den sista bägaren för fredens välsignelse och det tyska rike, där protestanterna nu skulle få lika rätt med katolikerna.
Men där hemma hälsade honom Kristina med ännu större köld än förut. Det hjälpte varken, att han ordade om barndomslöften eller om sin sorg. Hon förstod, att sorgen mest gällde hennes krona, och den lovade hon honom i arv. Själv ville hon leva ogift och fri med sina böcker omkring sig. Han såg, att nya vänner viskade slugt sitt smicker i hennes öra, och han blev allt mer försiktig i sitt tal och drog sig undan till sitt Borgholm på det avlägsna Öland. Där rullade havet utefter stränderna, och blåsten sjöng natt och dag i fönstersmygarna. Just därför att han kände sin styrka, blev sysslolösheten en tung plåga, och ibland trodde han, att han skulle få sin grav på den ensamma ön. Han ställde till med dryckeslag, som varade, ända tills solen sken in i de tomma kannorna. Sedan tog han spaden och ställde sig att plantera träd. Men stundvis grep honom bitterheten, och då talade han om att under antaget namn ströva ut på nya äventyr. Med grämelse och längtan efter ära betänkte han, hur mycket fastare hans hand än en nyckfull kvinnas skulle kunna hålla om det svenska krigarsvärdet. Vart brev berättade, hur hon bortskänkte hela socknar åt sina smickrare och förslösade, vad folket hade köpt med så många års försakelser och strider.
Den gamla Oxenstierna var nu en onådigt sedd gäst vid hovet. Kristina ville inte längre höra hans faderliga förmaningar. Den kungliga borgen i Stockholm, där det förut hade vankats snubbor, om någon grinade illa åt en mugg svagdricka, låg inte längre okänd och avskild för sig där långt uppe bortom skogar och översnöade vägar. Vad som där tilldrog sig, angick numer också andra folk, och utländska gäster stego ut ur de guldsmidda vagnarna vid trappan. Oförnöjd gick Kristina omkring i de gamla Vasagemaken, som började att kännas henne alltför låga i taket.
Vid insjövikarna framlyste nu väldiga slott, som de hemkomna krigshövdingarna hade tornat upp för sitt vunna byte. Svanor plaskade där i karpdammen, och lummiga spaljergångar ledde upp mot porten. I förstugan stack en skarp lukt under näsan, och hovmästarn sög in den med välbehag, i tro att den botade sjukdomar. Svårligen kom den från den kryddade vildsvinsstek, som bars förbi. Nej, den spred sig från det moln, som vältrade ut från salen, där slottsherrn och hans gäster alldeles som förr i tältet sutto med långa kritpipor och spottade. I kriget hade de nämligen lärt sig en ny konst. Det var att röka tobak. Gyllenläder och glas och pokaler blänkte ovan ekskåpen. Allt skulle nu vara tungt och pråligt och rikt. Genom en dörr framskymtade något, som nutidens barn kunde ha tagit för en hemsk och grann likvagn. Det var den stora säng med fjäderbuskar och silverblommiga sparlakan, där Kristina skulle sova, när hon kom på besök. Vid pukornas muller tömdes i salen skålarna på krigarvis med en bägare i vardera handen och fötterna brett isär. Kläderna skuros med flit så, att det blev god plats för magen. Det blev fint och förnämt och grevligt att stå med magen i vädret. Kristina, som själv bara drack vatten och knappt rörde vid stekarna, hade tråkigt på slika kalas. Ett lärt samtal roade henne tio gånger mer än all världens såser och pastejer.
Också kyrkorna sirades långt ute i bygderna plötsligt med erövrade prydnader av ebenholts och elfenben. Styrkt i sin tro, beträdde prästen den predikstol, som hade förts hem över havet som ett segertecken, och han sparade inte de påviska. Men Kristina började att söka sina vänner bland katolska utlänningar och satt under predikan och ögnade i en bok av någon latinsk skald. Eller också klappade hon sin lilla knähund, som förnäm stack nosen under svansen utan att vilja se sig om på det blandade sällskapet i bänkarna.
Drottningen tröttnade på ofördragsamma ord och på självbelåtna storätare, som segeryran steg åt huvudet med vinet. Först i sin förtroliga ring av lärda kände hon sig bland andliga jämlikar. Sent blevo hos henne ljusen släckta och tidigt åter tända i de mörka och kalla vintermorgnarna, ty sömn och vila skydde hon. I hennes gemak syntes rätt ofta en majestätiskt reslig man av dalabörd. Det var skalden Georg Stiernhielm. De vackra dragen voro allvarsfulla, men uppljusnade lätt, ty i grunden var hans starka själ glad som själva hälsan. Vem kunde räkna upp allt, som han hade grubblat över och försökt att genomforska! Det var just något för svenskarna, som nyss under sagolika krigståg hade erövrat avlägsna städer och bygder, att också låta tanken gå ut på äventyr. Knappast var det den verkliga sanningssökarens väg, ty den är uthållighetens och självbehärskningens. Inte en stilla och kärleksfullt brinnande låga, utan eldsfladdret hit och dit blev också, vad svenskarna oftast beundrade hos sina män. Svenskarnas tanke tyckte om att klättra och ta språng och ana sig fram. Där ingen säker verklighet längre fanns under foten, fick fantasien och en storvulen ysterhet fylla ut tomrummet. Så var det också hos Stiernhielm. Bländad av svenskarnas segrar och den oförlikneligt härliga klangen i deras språk, kunde han inte tänka sig mindre, än att ursvenskan måste vara alla de andra tungomålens moder.
»Jag skall strax bevisa det, mina nådigaste», utropade han, där han stod och höll en lärd disputation inför hovet. »Skapades inte Adam av stoft, av damm? Därför fick han heta Av damm eller Adam. Och när han så koxade upp ur sin slummer och förvånad fick se den nyss skapade kvinnan vid hans sida, ja, då sade han: He, va'? Och sedan fick hon heta Heva eller Eva i alla sina dar. Vad behagas, är det allt inte renaste svenska?»
Alla skrattade och hade roligt, och skalken glittrade förnöjt i Stiernhielms egna kvicka ögon.
Gods och gull aktade han som mull, men för att visa, att hans kära modersmål var lika böjligt och smidigt som något annat språk, hopsatte han festspel åt Kristina och präktiga dikter. Sånger och visor hade gjorts förr, men han tvang orden att på grekiskt och romerskt vis taktfast stampa i långa rader över papperet som soldater, än ståtliga att höra, än yra och lustiga. Och se då, vilket under som skedde där! Under hans vård växte och mognade alltmer ett litet blåögt barn. Det barnet var skaldekonsten, och själv fick han heta »den svenska skaldekonstens fader».
På det sättet övades vittra och lärda idrotter omkring den snillrika drottningen. Men de utländska gunstlingarna voro ibland bara lycksökare, som hon höljde med diamanter och dukater och gav guldsmidda vagnar med kråmande spannhästar. Dagarna virvlade bort under fester och baletter, och utklädd till herdinna dansade hon bland gudar och gudinnor. Snart fanns det ingenting mer kvar att förslösa. Ännu mitt i storväldets dagar var hennes land för fattigt att hålla utländsk ståt, det var hemligheten, och folket knotade. Skattebördorna hade växt under krigen, och bonden tyckte, att hans hästar länge nog hade lunkat på vägarna som skjutskampar åt kronan. När han kom till staden, skulle hans korgar och säckar vägas och beskattas vid tullbommen. Adeln hade fått så mycket jord, att det blev trångt för de andra stånden, och de började att missnöjda tränga sig fram och hoppas på en ny tid. En sådan står alltid utanför dörren, så länge ett folk lever och har kraft. Men den store Oxenstierna var nedbruten och gammal och ville inte förstå den nyheten, att stånden skulle bli varandra lika som fyra svinfötter. Kristina kunde heller inte plocka tillbaka i landets ficka, vad hon själv hade skänkt bort som förläningar. Därtill behövdes en ny och starkare hand, och hon visste, att den fanns på Öland. Trött på svenskarna, hörde hon deras missnöjda mummel, och för hennes sinne klarnade en lockande dröm, som växte till otålig längtan. Varför skulle hon inte till sist också kunna skänka bort sin egen tunga krona och jungfrulig och fri framleva sina dagar bland snillen och lärda i söderns marmorsalar! Bildverk och porsliner och böcker packades in i kistor, som buros ut ur slottsrummen och sattes på vagnarna. Nyfikna gissningar viskades i trapporna, och frågvist folk omringade kuskarna vid hållstugorna. Var det sant, var det möjligt, att drottningen verkligen tänkte flytta bort ur sitt land?
De, som hade svårt att tro det, behövde endast knuffa sig fram genom de skaror, som en solig junidag myllrade på kullen utanför Uppsala slott. Under tronhimmeln i rikssalen lyfte Kristina med egna händer den gnistrande kronan från sitt huvud. När också hermelinsmanteln hade häktats från skuldrorna, stannade hon på det nedersta trappsteget i sin enkla vita taftklänning med en solfjäder i handen.
»Jag tackar den allsvåldige Guden», yttrade hon, »som låtit mig födas av konungslig ätt och upphöjt mig till drottning över ett så stort och mäktigt rike. Jag tackar också de herrar, som under mina omyndiga år regeringen förestått, och råd och ständer för deras trohet.»
Slutligen räckte hon handen åt Karl Gustav, som bar svartaste sorgekläder, och ledde honom upp mot det bord bredvid tronen, där kronan låg och väntade honom.
»Jag känner nogsamt de höga furstedygder, som eder pryda», sade hon. »Det var på dem, icke på släktskapen, som jag hade avseende, då jag valde eder till min efterträdare. Den enda tacksamhet jag av eder fordrar, är ömhet mot min moder och vård om de vänner och tjänare, som jag i detta land kvarlämnar.»
Några timmar därefter ljödo koralerna från domkyrkan, där Karl X Gustav kröntes. Under tiden lustvandrade Kristina på ängen utanför staden med lätta och nöjda steg. Hon kände sig stolt över det ovanliga för en drottning att gå och lyssna på klockringningen och kanonaden vid sin egen efterträdares kröning. Tårade ögon såg hon många, och sent om natten, när hon åkte bort över slätten, hörde hon plötsligt hovtramp bakom vagnen. Det var Karl Gustav, den nya konungen, som ridderligt hade skyndat efter för att en lång stund följa henne bredvid vagnsfönstret.
Hon lät säga till alla, att hon bara reste utomlands för att dricka brunn. Sedan skulle hon nog komma tillbaka. Men vagnen gungade i sina läderremmar snart söderut mot riksgränsen, och med ett kallt och meningsfullt leende såg hon slott och kyrkor skymta förbi mellan skogsdungarna. »Äntligen fri!» tänkte hon, och hjärtat slog fortare. »Ja, sitt ni vid era ölmuggar, ädlaste herrar, och tumma skrytsamt på ert ben efter kulan, som ni fingo vid Breitenfeld eller Lech. Och dundra, ni prostar, i de erövrade predikstolarna. Jag skall ställa till med en mässa efter mitt huvud. De gamla påviska lärorna äro rymliga och vida mantlar, men här kan jag inte andas. Som en stackars enfaldig nordbo, en kättare, kan jag inte komma till de sydländska hoven. När påven hälsar Gustav Adolfs dotter, lovar jag, att hon redan skall vara döpt katolik.»
Vid gränsbäcken hoppade hon ned ur vagnen och sprang ivrigt över till det danska området. Här skyndade hon att kläda sig till karl. Gränsle i sadeln sprängde hon bort med susande fart. Värjan slog mot ridstöveln. Manshatten och den yviga svarta peruken hettade om huvudet, och en tung bössa stack upp över axeln. Men det var en klädsel, som hon genast kände, att hon trivdes med. Höljd av damm, svängde hon sitt ridspö, och följet var ibland nära att bli efter.
Nu behövde hon inte längre träta med envetna rådsherrar och skriva sitt ståtliga och klingande namn under långtråkiga beslut. Världen låg öppen, och hon var en fri - man! Alla sorgerna voro bortkastade som en utsliten säck, alla fröjderna i behåll. Nödens knaggliga bröd behövde aldrig vankas, ty det försmådda Sverige var gott nog att få skicka rikligt med gyllne underhållspengar. Kunde någon ställa bättre för sin lycka! Hon stod över de lagar, som andra ödmjukt måste böja sig för och lyda. Hon ämnade alltid förbli drottning och hedras som drottning, men sitt rike förde hon med sig som zigenaren sitt tält. Det var nu vart palats, där hon tillfälligtvis bodde. Och över sitt eget hovfolk dömde hon på liv och död.
Hösten kom, och febersjuk lades Axel Oxenstierna där hemma på sin sotsäng. Full av tacksam vördnad för den mångbetrodda man, som så vist och trofast hade tjänat sitt land, skyndade Karl Gustav till hans bädd och tryckte en sista gång hans trötta händer till avsked. Då han slutligen stod framför åldringens kallnade lik, viskade han tankfullt: »Lycklig den, som så levat; lycklig den, som så dör!»
Från Kristina kom det under tiden oupphörligt nyheter. Svenskarna hörde, att hon levde i en yrsel av lustbarheter, var hon drog fram. Ofta åkte hon på samma vägar, där hennes fader med sin här hade tågat fram till kamp mot påvemaktens föråldrade välde. Men nu var det inte längre någon hemlighet, vad hon drömde om. Högt och öppet ville hon äntligen inför hela världen få visa, att för henne voro frukterna av hans segrar utan värde.
På slottet i Innsbruck bad kommendanten henne höviskt, att hon skulle välja lösen åt besättningen för den nästa dagen. Hon betraktade från fönstret de snöiga alptopparna, som glödde i kvällsskimret, och gav honom till lösen samma ord, som Wallensteins soldater hade ropat vid Lützen: »Jesus, Maria!» När dagen kom, fördes hon med stor ståt till hovkyrkan, bestänktes med vigvatten och tog plats på ett rött kläde. Här knäböjde Gustav Vasas ättling på en praktfuIl kudde, såg prelaten lugnt i ögonen och lovade att alltid lyda påven som Kristi ståthållare på jorden.
Hon fortsatte sedan sitt triumftåg genom Italien, och vid vallfartsorten Loretto fäste hon på Mariabildens huvud en krona av diamanter och rubiner. I Rom höll hon sitt intåg på en vit häst, själv klädd halvt som man och halvt som kvinna med kort kjol, åtsittande livrock och en fjäderprydd karlhatt på den gullockiga peruken. Under ändlöst jubel fördes hon till Peterskyrkan och till påvens fötter.
Skalder, konstnärer och lärda skyndade genast att samlas omkring den snillrika drottningen utan land, häpna över hennes kunskaper och bitande kvickhet. Mellan de vittra tidsfördriven visade hon ibland sin karlavulenhet. På Ängelsborgen grep hon en dag luntan och avlossade en kanon, så att kulan flög tvärs över hustaken och träffade porten till ett palats. Emellertid ville hon också besöka den franska konungen och pantsatte både pärlor och juveler för att kunna uppträda med tillräcklig ståt. Då blev hon på ett av hans slott en gång så vred på sin stallmästare, att hon utan vidare lät drabanterna sticka ned honom med värjorna. En sådan gäst var inte nöjsam på längden, och återigen måste hon bryta upp med alla sina tjänare och hästar och vagnar.
Också till Sverige ställde hon sina färder, men där blev det hårda och bittra ord. Den vithåriga ärkebiskopen talade förtrytsamt om påvens sluga konst att locka till sig själar, men hon svarade:
»I goda herrar, jag känner påven bättre än I. Han skulle inte ge fyra daler för alla era själar tillhopa.»
Till sist stannade hon i sitt präktiga palats i Rom, omgiven av sina böcker och konstskatterna från den gamla borgen i Stockholm. Alltsom hon åldrades, och ryggen kroknade, glömdes hon mer och mer eller fick höra skämt och smädelser i stället för de forna lovsångerna. »Hon är kvinna!» sade påven med en axelryckning, trött på hennes besynnerliga nycker, och av allt gyckel tog det henne djupast.
I Peterskyrkans krypta visas hennes grav under en uppmurad och kullrig liten upphöjning på golvet. Men ovan i kyrkan reser sig ett högt monument till minne av påvens seger och av den en gång så lysande och firade Kristina.
De flesta stormännen från hennes svenska dagar hade då redan före henne gått ur tiden, och Stiernhielm hade fått sin lägerstad i Sånga kyrka på Svartsjölandet. Mot slutet av 1700-talet blev hans kista upptagen ur griften under altaret och likgiltigt undanställd i kyrkans materialbod. Det är så svenskarnas dåliga sed att bryta gravens helgd och fred och ändra och flytta på allt i fädrens kyrkor. Kistan var av koppar och sirad med två silverplåtar. Och hör nu, vad sägnen mäler!
Det hände en gång, att kyrkans silver blev bortstulet. När kyrkoherden begynte att se sig om för att söka något spår efter gärningsmannen, fann han, att också Stiernhielms kista var försvunnen. Genast steg han upp i sin kärra och for i raskt trav till Stockholm för att gå omkring från guldsmed till guldsmed och fråga, om de hade sett till det försvunna silvret. Bäst som han stod där i en av bodarna, instövlade hans egen dräng utan att märka honom och bjöd ut gammalt silver.
Guldsmeden låtsade ingenting om. Varsamt började han att förhöra drängen, som slutligen måste ut med den svåra bekännelsen, att han var den efterletade tjuven.
»Kistan», berättade han ångerfullt, »den förde jag ut i Hammarlottsskogen på andra sidan sjön Igeln. Där slog jag sönder den, och benknotorna grov jag ned under tuvorna.»
Kopparbitarna hade han redan sålt bort, men han kunde aldrig mer hitta tillbaka till det ställe, där han hade gömt Stiernhielms ben.
I det största av jordens tempel, där Kristi ståthållare ännu har
sin tron bredvid altaret, fann Kristina sin avlägsna grav. I villande
skog sover den svenska skaldekonstens fader under hallon och ljung och
susande träd.
