Vaktposterna andades i händerna och gnedo sina öron. Det var härdade, ärehöljda veteraner, som fått skinnet barkat och brynt under de äventyrligaste segertåg. Utan att tröttna hade de följt Karl Gustav genom Polen, sovit på frusna tuvor, försvarat sig med gevärskolven och vant sig att blint tro på hans lycka. Nu stodo de på den jutska stranden, och snön yrde som skum utefter de vågiga drivorna. Fast natten var mörk, kunde ögat rätt väl följa marken och de vitklädda vidderna.
»Nyss fingo vi springa Östersjön runt ända från Polen för att hinna hit», brummade en av knektarna med en blick bort i dunklet, där Lilla Bält låg igenfruset som ett isfält.
Efter att en stund med knuten hand ha slagit på foten, som värkte och sved i den trasiga stöveln, fortsatte han:
»Då tyckte jag det var tungt att gno i leran med musköten. Men nu känner jag, att det är ändå värre att stå stilla. Pröva, den som kan!»
»Hade vi åtminstone en mugg het mjölk», svarade kamraten och stampade upp en rundel i snön. »Det påstås, att det är självaste kejsaren, som narrat danskarna att hugga oss i ryggen med det här kriget, då vi voro ute på annat håll. Hur skall det sluta? Hur skola vi nu komma över deras öar? Blidväder, ja, gå och vänta på det, om du först har sju pälsar att trä' på dig! Nu kan inte något skepp ta sig hit. I mannaminne har ingen hört om en sådan vinter.»
Den andra böjde sig åter och gned nu med all kraft sina knän.
»För tre dagar sedan gick strömfåran så öppen därute, att vattnet glittrade», sköt han in. »Fryser det inte på ännu bistrare, kan du hälsa hem till mor. Men halt... Hörde du något?»
Ett kommandorop ljöd ur töcknet, och vaktposterna smällde genast ihop klackarna och kastade musköten på axeln. Trumpeter smattrade långt borta och fingo svar. Hästar frustade, och rytteriet började redan sin farliga färd ut på isen. Kanonvagnarna rullade tungt framåt i snön, som fastnade på hjulen, så att de blevo oformligt stora och breda. Efterst kom slutligen fotfolket och drog sig mer åt sidan. De frusna förposterna fingo nu åter smaka, hur det kändes att gå sig varma.
Småningom hade gryningen lågat upp, och i vinterdagens ljus tågade hären över det vida sundet, som liknade en havsvik. Ryttarna stego av sina hästar och spridde sig. Till de farligaste ställena hade stockar och bräder redan i förväg släpats ut. Vid vart steg kunde den knakande och gungande spången brista. Först när ryttarna märkte, att de åter hade fastare is under fötterna, sprungo de på nytt i sadeln. Snart voro de uppe på andra stranden och i full strid med danskarna.
Karl Gustav ryckte under tiden framåt med vänstra flygeln för att falla fienden i sidan. Ända från sin ungdom hade han med tjusning läst om Alexanders och Cesars bragder. Med hjärtat klappande av glädje såg han, att lyckan alltjämt följde den djärve, ty kölden höll i. Snön och kölden, svenskarnas gamla bundsförvanter, tycktes åter vilja hjälpa dem och denna gången till segrar, som de förut knappt vågat drömma om.
Plötsligt nådde honom rop och jämmer, och han vände sig häftigt. Isflaken rämnade och reste sig bakom honom, och en mängd ryttare och hästar brottades redan med virvlarna utan att kunna frälsa sig. Också hans och det franska sändebudets vagnar sjönko i djupet, och där stå de väl än med sina döda hästspann nere i leran på botten under Bältets vågor. Han skyndade då fram ända till kanten av den stora vak, som blev så mångas grav, och uppmanade de sprängda leden att följa honom och kasta sig i stridstumlet på stranden.
Där måste slutligen danskarna sträcka vapen, och framåt gick segertåget över hela ön Fyn.
Efter några dagar bredde sig emellertid för svenskarnas ögon en ny, ännu vidsträcktare isöken, som i grådiset föreföll nära på ändlös. Det var Stora Bält.
En afton satt Karl Gustav i Dalhems kloster och spisade i godan ro. Hela bordet var fyllt av bägare, som voro en fot höga, och hans hövdingar bredde ut benen och läto sig väl smaka. Själv var han en mäkta lärd och välfostrad herre. Men kriget hade blivit hans liv, och inte bara vinet utan också medgången försatte honom i stormande munterhet. I Polen hade det hänt, att han på tjugu dygn inte gav sig tid att draga av kläderna, och han kallade maklighet en svår synd. Men på vilotimmarna ville han känna sig som en soldat i tält och flitigt se botten på bägaren. Femton furstesöner hade hos honom gått i krigslära. I djärv skicklighet fanns inte hans like, och överallt mötte han häpnad och beundran. Godmodigt och av hjärtans lust bredde han också på med stora ord, när han talade om sin makt. Då svällde kinderna och läpparna, och det blev raskt tomt i bägaren.
Som han nu satt där och ordade om nytt och gammalt, insteg en smärt och kraftig man. Han hette Erik Dahlberg, och det långlagda ansiktet var djupt tankfullt. Med sina rena seder, sin kunnighet och sitt belevade sätt var han urbilden för en äkta nordman. Det var alltid frisk och sval luft omkring honom som kring en tall på ett högt berg.
Tänk, om han nu i kväll för en stund hade velat sätta sig ned och berätta sina öden! Hur mycket skulle de väderbitna kämparna inte då ha fått lyssna till. Aldrig ryggade han, om det gällde att förklädd smyga sig mitt in bland fienden eller att en mörk natt klättra över en vall för att speja. En gång under en ritt insjuknade han i pesten och styrde halvsovande i feberyrseln sin häst till en djup skog. Ibland steg han av och sträckte ut sig på marken för att vila de värkande lemmarna, men han blev mer och mer så matt, att han sedan var gång måste krypa tillbaka till sin trogna häst. Slutligen kom han till en krog och blev bäddad på en bänk. Han fick då höra, att en stackars fiskare satt och klagade för krögaren över sin fattigdom och sina hungrande små barn. Så gott Dahlberg kunde i sitt orediga tillstånd, reste han sig på armbågen, lät väl förpläga den nödställde och stack vänligt några mynt i hans hand. Dagen därefter föll det sig så, att fiskaren kom tillbaka och fann, att krögaren förskräckt hade burit den pestsjuka främlingen ned till stranden och där lämnat honom att dö i ensamhet. Fiskaren bäddade honom i sin båt, täckte över den med seglet och gömde den ute i vassen. Sedan kom han ofta igen till sin välgörare med mat och förfriskningar och såg om honom. I en hel månad låg Dahlberg halvt sanslös i båten, ända till dess pestbölden brast, och han åter började kvickna till. Fiskaren bar honom då hem till sin torftiga hydda av ler och halm. När de hårda ryttarstövlarna drogos av, voro fötterna alldeles svarta och så uppsvällda, att Dahlberg aldrig mer trodde sig kunna gå på dem.
»Det är för den fromma främlingens skull, som Gud håller sin skyddande hand över vårt ringa tjäll», stammade emellertid fiskaren och hans hustru, ty pesten skonade alla under deras låga tak, men spridde död i de andra stugorna.
När Dahlberg slutligen blev så frisk, att han kunde ledas till kyrkogården, visade fiskaren honom där den likkista, som han hade gjort i ordning till hans begravning.
För en sådan man fanns det inga faror, och med lugn tillförsikt steg han fram till konungens bord.
»Se här har jag måttet på isens tjocklek», sade han klart och beslutsamt och visade en käpp med djupa skår. »I kompani med åttio ridande östgötar har jag varit ute på Bältet ända till Lolland och som bevis plockat med mig hem ett par danskar.»
Karl Gustav slog händerna samman.
»Nu, bror Fredrik», utropade han och såg i tankarna redan den danska konungen framför sig, »nu skola vi talas vid på god svenska!»
Hästarna blevo i hast förspända, och med Dahlberg vid sin sida åkte Karl Gustav i raskt trav till de förnämsta krigsherrarnas kvarter i Nyborg. Klockan var två på natten, och det började betänkligt plaska till tö vid knutarna. Yrvakna gnuggade sig herrarna i ögonen, gäspade en stund och mätte Dahlberg med missunnsamma blickar.
Wrangel, riksamiralen, hörde inte till de rädda. På bryggan vid Lech, där Tilly stupade, hade han prövat sin första stora dust och sedan under Kristinas dagar fört hela hären. Storrik hade han blivit på byte och längtade efter mer. Han visste, att där på Själland, i hjärtat av Danmark, fanns det både silver och guld. Dit gick vägen nu över Lolland, och där låg Köpenhamn. Men han satte ut den långa hakan och lade armarna i kors.
»Det droppar från taket», sade han strävt. »Möta vi en tövädersstorm ute på isen, få både kung och knektar där en grav utan kors. Den, som är nog dumdristig att pråla med så galna råd, skall sedan bli en utskämd pratmakare i alla sina dagar.»
En av herrarna bredvid honom rättade på den svarta sidenkalotten och lade handen mot sin tunna kind. Hans ögon irrade opålitligt över rummet, trötta, matta, liksom utan inre glans.
»Hör på, min goda Dahlberg», sade han på brutet språk. »Så sant jag är en danskfödd ädling och heter Korfits Ulfeld, det här är dårskap. Behöver jag påminna om, att jag inte för ro skull flydde från gård och grund, allt för ett kungapar, som missaktat adelns rätt. Adeln, det är friheten. Jag önskar, att jag hade hela Danmarks land i mina händer som en näsduk och kunde riva det mitt itu. Och ändå säger jag: Gå till kojs, min vän, och dröm inte om att föra hären över ett töande hav!»
Missmodig och villrådig bjöd Karl Gustav godnatt och lämnade åt de båda herrarna att läxa upp Dahlberg för hans obetänksamhet. Nedslagen och bedrövad gick också han slutligen till sitt kvarter i staden.
Men då han lade ifrån sig värjan och begynte att knäppa upp rocken, kom en andfådd drabant och viskade, att han genast skulle följa honom tillbaka till konungen.
Karl Gustav hade inte fått en blund i sina ögon. Just i det vågsamma hade lyckan ständigt varit honom huldast. Tvekan och övermod stridde i hans krigarsjäl, och upphetsad av sina tankar, halvsatt han i sängen mellan de omkastade kuddarna. Nattmössan låg slungad långt ut på golvet. Hans duvolika ögon och den smala pannan under det benade håret påminde i förstone nära nog om en kvinna. Kring armen hade han en binda, en fontanell, som skulle draga ut osunda vätskor. Men så gjorde han ett stolt kast med huvudet, och ljusskenet föll på hans breda underansikte. Ur den öppna skjortan framskymtade hans bröst och ena skuldra som kullriga klippor, och de utskurna små jättarna på sängstolparna sågo ut att hålla honom sällskap som goda kamrater. Han makade ljuset åt sidan och betraktade Dahlberg. Nu flög duvan sin kos, och det ljungade under ögonbrynen. Två folks öden lågo i den stunden och darrade i hans hand.
»På ditt samvete!» sade han strängt. »Tala uppriktigt. Kan du föra oss över?»
»Därpå vill jag våga mitt huvud, fast det är litet värt», svarade Dahlberg. »Jag skall föra armén över, vore det också tre gånger hundra tusen man.»
»Du skall ock så göra!» utropade Karl Gustav som i en ingivelse och kastade täcket åt sidan. »Du skall få föra oss över. Jag vill i Herrans namn våga försöket, vad Wrangel och Ulfeld så än må säga.»
Dahlberg skyndade ut, och det blev steg och rassel i trappor och dörrar. Men när Wrangel om morgonen fick spörja, vad som skulle ske, gick han uppbragt fram mot Dahlberg.
»Skam få eder, som bringar hans majestät från både krona och spira!» dundrade han. Och med förtrytelsen blandades avund mot den, som hade lyckats att få konungens öra.
»Nej, som en redlig man skall jag hålla mitt löfte», svarade Dahlberg och red bort.
Mörkret rådde ännu, när rytteriet begynte att rycka ut på det snötäckta havet. Den söndertrampade och våta snön steg högt upp kring hästarnas ben, och de eftersta måste vada sig fram. Det var tyst och öde därute, och vid sidan sträckte sig den tomma synranden. Ingen av manskapet visste, hur länge det ännu fanns fast is under det plaskande och stänkande vattnet. Fram på dagen nådde de hungriga skarorna äntligen Langeland, och trumpeterna blåste till rast. Men kölden hade friskat i och förvandlat både mat och drycker till hårda klumpar, som måste bultas sönder med yxor och kolvar. Vin och öl smakade som isvatten. Det var rätt i Karl Gustavs smak, när han var ute bland faror och inte längre satt vid sin kungliga taffel.
Då den värsta hungern var stillad, steg han upp, ty ännu återstod det farligaste vågspelet. Framför honom låg det bredaste sundet, och det var fem fjärdingsväg över till Lollands strand.
»Nu, Dahlberg», sade han glättigt, »skall du hålla ditt ord och visa oss vägen!»
Dahlberg svingade sig då återigen upp i sadeln, och som en svart prick syntes han snart i försvinnande fjärran framför den buktande långa raden av soldater. En stund dröjde konungen och betraktade i fjärrglaset hans modiga färd. Sedan skyndade han att följa de andra. Ännu djupare blev nu tystnaden, och februarisolen började småningom att sänka sig och guldfärga skyarna, men långt innan skymningen ännu hade brett sig, förkunnade ett avlägset jubel, att Dahlberg hade infriat sitt ord. Bragden var fullbordad. Svenskarna stodo på Lollands mark. Wrangel trodde knappt sina öron, då han fick ilbud att komma efter med fotfolket.
En trumpetare red helt käckt fram till öns lilla fästning och uppmanade besättningen att giva sig, men kommendanten bad honom att dra för pocker i våld. Vid midnatt märkte emellertid svenskarna, att en mängd lanternor kommo vankande över fältet. Det var borgare, som infunno sig för att dagtinga, och morgonen därefter måste kommendanten vackert stiga fram med fästningsnyckeln. Sedan gick det lätt för svenskarna att tåga vidare över de mindre sunden ända till Själlands sydspets.
Här närmade sig en släde med några sändemän, som ville underhandla om fred. De stirrade bestörta, ty minst av allt hade de väntat att redan träffa konungen på Själlands jord.
»Gud har visat mig vägen», sade han, full av svallande trots. »Han byggde mig en bro, och jag kunde inte annat än gå över.»
Snön låg i drivor, höga som hus, och sändemännen sparade inte på varnande förmaningar. Framåt gick ändå alltjämt marschen, fast folket hade svårt att bana sig väg.
»Giv oss blott tre dagar!» bådo sändemännen, när de åter hunno upp konungen.
Men han svarade: »Ej tre timmar.»
Framför honom flydde de förskräckta lantborna in bakom Köpenhamns vallar, som länge hade stått så förfallna, att det växte buskar och träd mellan de nedrasade stenarna.
Fredsmäklarna brukade mötas i ett rum, som beboddes av en svensk. En gång, när några av de danska herrarna kommo in, låg han bakom de hopdragna sänggardinerna, utan att de märkte honom. Han hörde då, hur de viskade, att de skulle gå med på alla Karl Gustavs hårda fordringar. Inga främmande eller fientliga flottor skulle längre släppas in genom sund eller bält, utan de två folken skulle knyta ett nordiskt brödraförbund. Bornholm, Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän, allt voro danskarna beslutna att lämna honom. Först vid frågan om Trondhjem ämnade de låtsas alldeles omedgörliga i det längsta och stiga upp från stolarna.
Om en stund gingo de sin väg. Men när det sedan blev tal om Trondhjem, visste Karl Gustavs medlare besked. Strax som danskarna reste sig, sköt han också tillbaka sin stol liksom för att gå. Då satte sig de förvånade danskarna igen och lovade att också i det stycket villfara hans begäran. Det oförglömliga fredsslutet undertecknades slutligen i Roskilde, och när den danska rikshovmästaren fattade pennan, suckade han: »Att jag aldrig hade lärt mig skriva!»
På lustslottet Fredriksborg tändes vaxljusen i kristallkronorna, och vid det lysande gästabudet satt Karl Gustav som gäst. Korfits Ulfeld fick färg i kinderna, när han såg sitt forna kungapar och sitt hatade fädernesland i en sådan förödmjukelse. Men konung Fredrik och hans stolta gemål dolde sin djupa bedrövelse och visade Karl Gustav all heder, och ingen blottad avoghet störde de fester, som ett nästan krossat folk gav för sin besegrare. På kung Fredriks jakt seglade han över till den skånska strand, som nu var hans, och som väl alltid hade tyckts ämnad att höra till Sveriges jord. En upprest sten på en skog eller vid en bäck betecknade inte längre landamäret. Havet med sin vida yta var nu gränsen.
Ändå blev det ingen tanke på vila, och innan bokskogarna ännu hade gulnat för hösten, gick det ett fasans rop över Själland, att svenskarna oförmodat hade landstigit på nytt. Vad hade då hänt, eftersom bröder på det sättet överföllo bröder? Till den frågan visste Karl Gustav svar, och rösten darrade av brusande harm. Varför hade han förr tågat genom Polen? Det var för att genom nya erövringar betrygga, vad de forna långa krigen hade vunnit, och göra Östersjön till en havsvik med svenska lydländer utefter alla sina kuster. Men holländarna brukade där kryssa omkring med sina handelsfarare. De hade liten håg att bli utestängda, utan tacklade redan upp en flotta för att falla honom i ryggen, men den hjälp, som danskarna hade lovat honom, fick han vänta på. Karl Gustav var för mycket krigsbuss att inte genast slå till i vrede utan att tänka på sina egna fredslöften.
»De tro inte på oss och inte heller vi på dem», sade han och blåste med läpparna. »Vad hjälpa oss då alla broderliga försäkringar? Jag skall föra bort hela deras sturska adel till Ingermanland. Den svenska kronan skall jag bära på huvudet, men den danska skall stå nedanför på ett bord. Förstån I, mina herrar! Jag skall göra Danmark och Norge till mina provinser och Sundet till Östersjöns lås. Nyckeln, den bär jag som en god husmor för framtiden här vid bältet.»
Han slog på värjan, så att den klirrade.
Hans skara var fåtalig, men var man tycktes honom lika god som en hel skvadron. Och ändå förde han den blott långsamt framåt, han som annars med sådan hetta törstade efter strid. Det var, som hade med fredsbrottet en ond ande förlamat hans steg.
»Min kloka Dahlberg har redan varit i Köpenhamn och spejat», sade han, full av trotsig lust att utmana alla de fiender i Europa, som nu hastigt växte ur jorden. »Vallarna ligga ännu styckevis nedrasade och kanonerna utan lavetter. Löpgravarna äro uttorkade, och den lilla besättningen duger inte till annat än att stoppa en tobakspipa.»
När han red fram på höjden utanför Köpenhamn, möttes han emellertid av ett flammande eldhav. Danskarna hade själva stuckit sina förstäder i brand.
»Löpa vi genast till strids», förklarade den aldrig rådvilla Dahlberg, »åtager jag mig att med hästar och vagn åka framför de stormande över både gravar och vallar rakt in i staden.»
Men generalerna stodo oeniga och liksom Karl Gustav slagna av tvekan.
»Rovfåglarna från Norden äro åter över oss», ropade danskarna, och konung Fredrik lovade att hellre än att vika dö i sitt rede. På vallen syntes snart det tält, där han bodde dag och natt, och oförskräckt gick han omkring bland de vinande kulorna. Var husvärd försåg sig med ett kar vatten och en våt oxhud för att kunna släcka lågorna, om svenskarnas fyrbollar skulle råka att tända eld på taken. Gatorna blevo öde, ty alla skyndade till vallarna med spadar och skottkärror för att hastigt sätta dem i stånd. Adelsherrar, studenter, köpsvenner, gesäller, alla arbetade med samma iver, och till och med kvinnorna, som kommo ut med matsäckskorgarna, hjälpte sina män att bära jord.
Vad det led, närmade sig trettiofem holländska skepp mot Sundet för att undsätta danskarna, och Karl Gustav skyndade till Kronborgs slott. Där stod han harmfylld och orolig på vallen ovanför de piskande vågorna, och uppe i slottsfönstret syntes mellan hovfruntimrens lockiga huvud det bleka ansiktet av hans gemål, Hedvig Eleonora. Hon var van att höra krigsbuller, men i dag tyngdes hennes sinne av dystra aningar.
Blåsten friskade i, och för förlig vind styrde den fientliga flottan mot den svenska. Att lita på sin arm och äntra vart skepp, som kom nära, det var svenskarnas sätt att strida. Den, som inte kände sig stark nog, kunde lika gärna stanna på stranden. Karl Gustav kramade fjärrglaset, ty vad han såg gav honom i början gott mod, men nedslog småningom hans hopp. Höstsolen hade nyss höjt sig över vattnet och blänkte i glasrutorna på fartygens höga akterhus. Var skeppsstäv hade en rikt förgylld bild av något sjötroll eller en bevingad och hjälmbärande krigsgud, och de pekade blodgirigt framåt med sina treuddade spjut eller utsträckta händer. Det var omkring åttio seglare, som drabbade samman, och ensamt från den svenska sidan utslungade inemot två tusen kanoner sina förödande blixtar. Rökringarna svängde i luften som över en stor tobakspipa. Wrangel förde befälet över svenskarna, och med skummande fart gick hans ståtliga amiralsskepp fienden till mötes. Höljd av blod, stred den ena av de holländska underanförarna slutligen på knä, och då han tvangs att lämna ifrån sig värjan, föll han ned och dog. Flaggan på hans fartyg ströks av svenskarna, men i nästa ögonblick sjönk skeppet i böljorna.
Den holländska överamiralen var bruten av gikt liksom nästan alla äldre krigare på den tiden. Det kom sig inte bara av de ständiga strapatserna, utan än mer av gästabuden och de många bägarna, som alla skulle vara med om. Han kunde inte stå, utan satt på däcket i en länstol. Men från den ledde han sitt folk. Salva efter salva smattrade från de bolmande gluggarna mot det svenska amiralsskeppet, och med sönderskjutet roder måste det till sist söka skydd under Kronborgs kanonmynningar. Från vallarna rullade en oavbruten åska, men kulorna fräste över vågtoppar och vrakspillror utan att nå fram, och fiendeflottornas segel gledo förbi mot Köpenhamn.
Vintern kom småningom med sin snö, och utanför Köpenhamn huttrade och fröso svenskarna i sina jordkulor. En natt blev det stark snöyra, och då ryckte de till storms. För att inte synas drogo de över sig vita skjortor och bundo sedan halmvasar om hatt och arm till fälttecken. Sjungande drogo de åstad, men den eldkrans av flämtande kanoner, som snart tändes kring hela Köpenhamn, bebådade, att de voro väntade. Hovherrar, studenter och holländska matroser stridde på vallarna sida vid sida. Stockar och stenar vältrades ned på svenskarnas stormstegar, och kvinnorna buro upp kittlar med sjudhett vatten, som de hällde över dem. Mellan döende och döda fortsatte de en rasande kamp i löpgraven, ända till dess de slutligen åter måste vända om till sina jordkulor och kojor. Bloddroppar färgade deras steg i snön, och bakom i gryningen dånade glädjeskotten från den räddade staden.
Att stifta fred blev nu ett önskemål för statsmännen i Europa, men Karl Gustav ville inte nödtvunget sticka sitt svärd i skidan. Först skulle det återfå sin forna glans. Hårda domar fick han höra. Och han blev kallad löftesbrytare och fredskränkare. Fienderna ropade till varann, att han hade fläckat sin krigarära. Förbittrad över sina motgångar, begav han sig till Göteborg för att rådslå med ständerna.
»Det finns», sade han, »ingen längre, som vill spänna sin häst samman med oss.»
Sjukt var hans blod redan förut, men nu kommo feber och frossa, och läkarna hade svårt förmå den arbetsivriga mannen att stanna i sovkammaren. Krämporna växte, och han satt mest i sin länstol.
»Jag har inte, som jag bort, alltid kunnat sköta Sveriges inre vård», sade han, då han kände, att livskrafterna slocknade. »Men aldrig har jag skytt vakor eller arbete, faror eller bekymmer, hetta eller frost, hunger eller törst.»
När han var död, sveptes han, som det tillkom den oförtrutna kungakämpe, som hade burit storväldets krona. Han kläddes i en purpurdräkt, i händerna sattes äpple och spira, på huvudet en krona, och vid sidorna lades svärd och nyckel, allt av guld. Framför liket bars en svart sorgefana, och med stor ståt fördes det under pukslag till Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Dahlberg förblev sedan alltid en av landets dugligaste män, och den på krigsbyte rika Wrangel fick lära, att fredens värv kunna vara lika svåra att sköta som någonsin krigets. Korfits Ulfeld fortsatte att ömsa fädernesland. I Köpenhamn nedrevs hans hus till grunden, och på den uppröjda platsen restes en sten med påskriften: »Förrädaren Korfits Ulfeld till evig blygsel och vanära.» Fågelfri, förklädd och ingenstädes trygg, irrade han omkring med sina söner och utgav sig för deras lärare. Han dog slutligen i en båt på Rhenfloden, och det blev sagt, att sönerna i hemlighet jordade hans kropp under ett träd på stranden.
Tiden ilade, och många vinterstormar kastade in sin snö genom gallergluggarna till det valv, där Karl Gustavs försilvrade tennkista vittrade och mörknade. En gång frampå adertonhundratalet skulle vid Mikaelitiden några arbeten utföras i den minnesrika gravkyrkan. Bland de arbetande var en modellör, som falskeligen hade tagit sig det gamla adliga namnet Drake. Vid ett tillfälle, när han för en stund var ensam, smög han sig då ned i valvet.
Där upplyfte han det tunga locket något litet vid ena ändan och kilade sedan under med ett vedträ. Sedan stack han in handen i det mörka gapet. Förgängelse och mull, det är slutet på all jordisk härlighet, och där låg nu den forna konungen i fuktvåta trasor som den armaste av tiggare. Den falska adelsmannen trevade bland de sönderfallna lämningarna, och småningom letade han fram den gyllne nyckeln, spiran och svärdsfästet. Han knöt in allt i en duk och gömde så tjuvgodset hos sin mor, en skomakaränka på Ladugårdslandet.
Efter några dagar bad den fattiga kvinnan en åkarhustru att få låna ett besman för att väga några ovanliga saker. Till sin bestörtning fick åkarhustrun därvid se en guldnyckel, som var så stor, att den kunde ha passat till himmelrikets port. Den falska adelsmannen fortsatte emellertid, som han hade börjat, att stjäla i Riddarholmskyrkans gravar och lät till och med göra sig en prydlig helgdagsväst av ett stycke sammet, som han hade ryckt loss från en av kistorna. Den förfärade åkarhustrun förmådde likväl inte bära på sin gåtfulla hemlighet, utan gick till en polisman och berättade, vad hon hade sett. Likplundraren blev då gripen och fick sitt straff.
På det viset kommo dyrbarheterna åter till rätta. Den nyckel, med
vilken den tionde Karl i sina segrars middagsglans hade längtan att få
vrida om låset till Östersjön, förblev däremot en nordisk kungadröm,
som aldrig fått verklighet.
