Vinterstormarna hade malt sönder Vätterns is till vassa nålar, som gungade och rasslade på vågorna. Sedan veckor hade det varit omöjligt att komma över från Visingsö till fastlandet med något båtlag. Alla nyheter hade frusit in, och det kunde ha blivit både kungssorg och krig, utan att öboarna fått veta något därom.
»Ack, jaja, det är bäst så», suckade gummorna och rättade på sina bindmössor. »Från fastlandet kommer det bara tjuvar och odådsfolk. Trivsamt har bara den, som får vara i fred.»
Karlarna tyckte om sådant tal, ty de kände sig förbehållsamma och misstrogna mot alla, som inte levde och bodde på Visingsö, men sinsemellan voro de helt pratsamma.
»Fastlänningarna äro skälmar allihop, ja, ack ack!» pustade de, belåtna med sin ensamhet. Och så hängde de vadmalsrocken och den bredskyggiga hatten på spiken och bredde ut benen med de blå strumporna framför brasan.
Mycket var det också att språka om, både sägner och skrock. Gåtfulla gångar och grottor fanns det under jorden på deras ö, och gamla gravurnor och svärd vändes ofta i dagen av plogen. Dörren till kyrkan var fullsatt med järnnaglar, smidda av ett spjut, som trollen en julenatt hade slungat efter en ryttare, och innanför under valven fanns det mer att se, än någon kunde hinna med på en hel timme. Där skimrade och glimtade märkvärdiga beläten och dyrbarheter, och i sakristians kista förvarades den brudstass av förgyllt silver, som än i dag blir buren, var gång det firas bröllop på Visingsö.
Då barnen tröttnade att höra på de äldres samtal, sprungo de ned till stranden och letade upp vackra små färgglänsande stenar till armband åt nådig grevinnan. På en mils avstånd kunde de se land, och där låg allt höljt i snö, men på Visingsö regnade det helt mjukt och lent. Där växte valnötsträd, och där plockades om sommaren de präktigaste stickelbär och rödpäron. Deras ö var ett litet avstängt paradis, som helst ingen främling borde få trampa. Förr hade konungar haft sin boning på ön och därifrån styrt hela Sverige. Nu regerade nådig greven därifrån över sexton socknar som Sveriges rikaste man. Det blev redan berättat, då vi talade om Kristinas dagar, hur det var brukligt att slösaktigt bortskänka kronans mark till förläningar. Därigenom kunde så stora jordagods hopas kring en enda herre. Nådig greven trodde också fullt och visst, att hans ätt ännu i långa tider skulle besitta den vackra ön, och överallt hade han låtit rista eller måla sitt namn. »Per Brahe» stod det inhugget på otaliga minnesstenar utmed vägarna. Vart man såg mot portar och valv, fick man läsa »Per Brahe» och »Per Brahe».
Nu befann sig nådig greven som bäst i Stockholm, där han satt bland de förmyndare, som hade att sköta riket åt Karl Gustavs lilla son, den elfte Karl.
En natt väcktes byfogdarna emellertid av ett sjungande läte utifrån sjön. Det var Vättern, som lade sig med fast is, och det hände inte alla år. Fogdarna sträckte på armarna och gäspade, men så måste de kvickt upp ur sänghalmen och tuta i sina lurar, så att det varnande ljöd från by till by. Begynte isen väl att bära, då var det slut med friden. Karlarna skyndade därför att samlas och rådslå om, hur de nu skulle kunna hålla sin kära fäderneö fri för allt ont från fastlandet. På gammalt välbeprövat vis allt från forna orostider utställde de att begynna med ungdomen som nattvakter.
Nu föll det sig så, att Per Brahe hade inrättat en skola på ön, ty han var en välmenande och god husbonde för sitt folk och en vän av upplysning. Han hade till och med rustat skolan med eget tryckeri. Var morgon på slaget fyra väcktes djäknarna. Skolan var inrymd i en uråldrig kyrka, och där blev det för de morgonkrya gossarna att elda och tända ljus, så att läsningen kunde börja klockan fem. I vapenhuset satt den lägsta klassen och förhördes utantill i katekesen. Nästa klass hade sina bänkar i mittskeppet, men i koret läste rektor själv med högsta klassen. Och där talades det latin. Det var ett stim, så att en ovan åhörare kunde bli yr i huvudet, ty stundom satte alla till och pluggade högt på en gång. »Ba ba ba, bi bi bu!» ljöd det i allmänt sorl från porten ända upp i koret. På fritimmar fingo de till omväxling emellanåt under allvarlig psalmsång sitta och binda de ris, som sedan till god bättring skulle dansa på deras egna ryggar, när så behövdes.
Det hände då en morgon fram mot gryningen, att en av gossarna kom en hel timme för sent, och andfådd stannade han vid dörren. Allt var sig likt i den lilla kyrkan. Färglagda kartor hängde på väggarna, och under vitkalkningen i valvet framtittade som genom ett vitt dis ålderdomligt och stelt målade helgon. Deras skäggiga huvud förblevo ständigt lika bistra utan att kunna draga på munnen, fast det annars var lätt nog för den, som råkade att se mot den ena bänken vid sidan om koret. Den kallades åsnebänken. På den sutto, skamsna och långa i ansiktet, de piltar, som hade slarvat med läxorna, och var och en av dem bar en pappersmössa med en målad åsna.
»Du har försovit dig!» ropade mäster Efraim till gossen nere vid dörren.
Mäster Efraim var en ung, smalaxlad lärare med slätkammat hår, och genom att gå ned och hårt gripa gossen i armen och leda honom in i sakristian avklippte han hastigt hans betraktelser. Därinne förvarades skolans åtta hundra böcker, men det var nu inte fråga om bokryggar. Genom en liten tittglugg i den järnbeslagna dörren kunde de andra förväntansfullt se allt, som tilldrog sig. Det kunde inte bli någon avbasning nu genast, det visste de. Den sparades alltid till veckans sista dag och gavs då med stor högtidlighet, alltmedan kamraterna stodo omkring och återigen uppstämde en dyster botpsalm. Men till en påminnelse om vad som väntade, tog mäster Efraim ned ett av risen, som hängde under lyktan, och fast det var gråkulet och kallt, kände den försumliga skolgossen, att det fanns ett ställe under hans bockskinnsbyxor, där det redan i förväg började hetta som en hel eldbrasa.
»En hel timme har du försovit dig!» upprepade mäster, och det tycktes honom, att mycket hade han upplevat, men väl knappast något så drumligt.
Att sätta till lipen var inte lönt vid tanken på en i allo så nyttig och hälsosam tuktan. Det visste gossen. Men knäna böjde sig och darrade, och han knäppte händerna.
»Var beskedlig, mäster, och låt mig få tala ut», bad han stammande. »Jag har i natt gått vakt bland de andra, och ...»
Han viskade något i örat på mäster. Genast tog mäster ett långt steg baklänges och kastade ifrån sig riset. I en blink stack han sin hand genom lyktans grepe och skyndade ut i vapenhuset och upp i tornet.
Överst var ett platt tak, från vilket stjärnbilderna brukade utforskas. Därifrån var vid utsikt över den isbelagda sjön, och högt på fastlandets branter tronade grevens lilla lustslott Brahehus. Länge hade där varit mörkt, men nu strålade fönstren som en ljuskrans. Mer behövde mäster inte veta, utan begav sig med svindlande fart tillbaka utför den branta trappan.
»Det lyser på Brahehus», ropade han. »Hans höggrevliga nåde, vår riksdrots, har kommit hem från regeringsbestyren i Stockholm. Fort, fort, alla från bänkarna! När som helst kan han vara här.»
Om en stund stodo alla djäknarna uppradade vid Visingsborg, där kanonerna redan började dundra och slunga rök mot den uppgående solen. Hela befolkningen på ön var exercerad till grevligt garde, och dörren till rustkammaren gnisslade nu oavbrutet. Knektar och livdrabanter ordnade sig i två led vid hornstötar och trumslag, och omgiven av ryttare närmade sig slutligen Per Brahe som en konung.
Hans släde svängde in genom portvalvet i den yttre vallen. Där ledde järndörrarna till fängelser, ty greven hade domsrätt över sina öboar. Slottets trappgavel sprang brant i höjden, och i nischerna åt borggården blänkte förgyllda och lagerkransade bilder av grevarna Brahe. Allt samlades i den tanken, att deras ätt i århundraden skulle besitta ön. Vidsträckta trädgårdar med karpdammar och över två tusen fruktträd omgåvo slottet. Uppe i salen stod den grevliga länstolen under en himmel med fjäderbuskar. Fast greve Per inte själv hade någon son, tyckte han sig kunna se framåt i tiderna, hur ättling efter ättling av hans släkt steg upp och satte sig i den stolen.
Nöjd att vara hemma, gick han några slag över golvet.
»Bondeståndet börjar att bli uppstudsigt vid riksdagen», sade han. »Det begär att få underrättelser om viktigare statsärenden. Det låter, det, men smeker du bonden, så slår han dig. Nej, vi av högadeln äro de enda, som kunna styra både kungar och bönder, så att frihet och upplysning få råda. Det är förmätet att kalla oss för undersåtar liksom de andra. Och vad är det för laglöst tal, att våra förläningar helst borde övertagas av kronan. Tag hit skrinet med mitt testamente! Jag vill diktera ännu några bestämmelser för att trygga mitt Visingsö mot alla stormar.»
Som slottsskrivaren var borta, blev det mäster Efraim, som fick sköta pennan. Då han ögnade i testamentet, såg han, hur förtänksamt allt var bestämt in i det minsta, till och med hur de regerande grevarna framdeles med sorgefanor skulle föras till den praktfulla familjegriften i kyrkan. Där stod redan på gravvården greve Per uthuggen i sten, alldeles som han gick och var med små mustascher och kloka ögon och fridsamt uttryck över sina drag.
»Mäster», sade greven plötsligt och stannade framför bordet. »Nu skola vi komma ihåg min skola med rikliga gåvor. Säg ut, hur går det med skolan?»
»Nådig herr greve», nästan viskade mäster och skakade bekymrat sitt långa hår. »Åsnebänken står sällan tom. Och ris biter inte alltid på de lata.»
Per Brahes åldrade ansikte livades av en godlynt skälmaktighet, och han knep mäster meningsfullt i kinden.
»Du har en skön handstil, mäster Efraim», sade han, »och jag behöver en ny skrivare. Du skall följa mig, då jag far tillbaka till Stockholm. Där skall du få se, att det finns en pilt i Sveriges land, som är ännu latare än alla tillsammans i hela din skola.»
Mäster skyndade sig att tacksamt kyssa hans hand fast utan att kunna gissa, vem det månde vara, som han menade.
Efter en tid blevo slädarna emellertid åter förspända, och så gick färden till Stockholm.
En dag blev mäster där skickad upp på slottet med ett barskt förmaningsbrev från greve Per till de två rådsherrar, som skulle sitta och övervaka den unga konungens lästimmar. Vävda tapeter täckte de höga väggarna, och mäster kände sig förlägen i de stora gemaken. Slutligen kom han till en dörr, som stod på glänt, och han hörde djupa snarkningar. Villrådig sköt han upp dörren jämnt så mycket, att han kunde sticka in sitt smala huvud.
Framför de igenslagna böckerna på bordet stod en smärt och rödblommig gosse med en gåspenna bakom örat och lekte med några små träsoldater, som han plockade upp ur fickorna. Det var den elfte Karl. På andra sidan satt läraren med armarna i kors och blundade och drog långa timmerstockar, och peruken, som var en halv aln hög, gled sakteliga bakåt på nacken.
Den unga konungen gick fram till mäster och strök honom under näsan med gåsfjädern.
»Tag hit brevet, som du står och kramar!» befallde han lågmält. Men när han skulle stava igenom utanskriften, syntes det, att han var klen i att läsa, ty det gick långsamt och knaggligt. »Jaså, rådsherrarna!» fortsatte han slutligen. »Det var gästabud i natt, vet du väl. Därför voro de trötta och ha gått hem och lagt sig.»
Sedan vände han sig till läraren, som for upp och gnuggade ögonen.
»Herr preceptor», sade han med en bugning, »får jag ge mig lov i dag? Det är så vackert solskensväder.»
Läraren bugade sig och nickade gillande.
»Farväl då!», jublade den unga konungen, och därmed stötte han upp dörren, så att mäster fick en blå kula i pannan, och sprang så sin väg genom salarna. Snart därefter hördes muntert hovtramp, och i sällskap med några jämnåriga sprängde han i vild fart bort över den långa bryggan nedanför slottet.
»Här behövdes, sanna mig, ett gott ris från Visingsö», tänkte mäster, där han fundersam vankade hem till greve Per.
Men Karl brydde sig varken om den harmsna greve Per eller någon annan. Så snart han kunde trotsa sig till en ledig stund, lät han böckerna ligga och satte hellre över gärdesgårdar och diken eller jagade björn i skogarna.
Han var bara sjutton år, när han redan förklarades myndig, men på
regeringsbestyren ville han inte tänka, och han blev försagd och stel
bland storherrarna, som ständigt tvistade och förtalade
varandra. Långt borta på prästgården i Mora svängde han hellre om i
kullornas träskodans eller satte sig bland musikanterna och slog
pukorna. Och då han hade utländska sändebud till middagen, lät han
bränna av handgranater under bordet, så att elden sprakade mellan
fötterna på de bleknande herrarna.
