Mer än hundra gånger trehundra vinternätter hade nu tindrat över Moskva, sedan Ivan den förskräcklige tassade omkring i slottsgångarna på sina mjuka tofflor. »Ditåt», brukade han säga och stannade, »ditåt, över svenskarnas landremsa vid Östersjön går vägen till havet för det stora, heliga Ryssland!»
Malen hade nu ätit på det röda täcke, som låg utbrett över hans vilorum, men ännu brunno i den alltid skumma gravkyrkan otaliga små lampor framför helgonens bilder. Det var ryska helgon med breda, svarta skägg. Lika skäggiga och vilda voro bönderna, som kröpo dit in på sina knän och kysste griftstenar och bilder. Människor växte som gräs och vissnade och dogo som gräs i det ändlösa riket, och ingen kunde räkna deras mängd. Ända uppe vid Ishavet och långt ute i snöstormen på de öde sibiriska tundrorna reste sig deras kojor. Insvepta i fårskinnspälsar, sovo de där sin långa vintersömn på ugnsmuren. I tusental vandrade vallfarare till det vördade, gamla Moskva, som var så olikt allt annat på hela jorden. Kupolerna blänkte klargröna eller nattligt djupblå med gyllene stjärnor, och storögda, jättelika Kristusansikten betäckte invändigt hela valven. Korskranken voro sållade med ädla stenar, och allt skimrade av en ålderdomligt vild och svårmodig skönhet. Det var ett slutet rike för sig, och när tsarerna så ville, bjödo de all utländsk postgång att höra upp, så att var god ryss kunde spotta i ugnselden och säga »Där Ryssland slutar, där slutar världen.»
En gång vandrade en ung tsar genom den dystra gravkyrkan. Han var så lång och smal, att bredvid honom sågo alla de knäböjande vallfararna ut som kringkastade knyten. »Vad förmår jag med mina barbarer», sade han, »om jag inte först klipper skägget av dem och gör dem till västerlänningar. Men rätta början den är ändå, att jag allra först lär mig själv, vad en västerlänning bör veta.»
Med den föresatsen och med en glimt i blicken begav sig den djärva och snillrika mannen ut i världen som lärling. Noga besåg han allt, som kunde vara honom till nytta. Som timmerman stod han med sin yxa på skeppsvarvet i Holland och övade sig att bygga fartyg. Om kvällarna doppade han pennan och fortsatte att på avstånd styra sitt rike. Där blev det till sist utspritt, att han var död, men då skyndade han sig hem och gav lögnarna en blodig avstraffning.
Sachsen och Polen styrdes vid den tiden av August den starke, en gladlynt och lättsinnig furste, som besatt sådan kroppsstyrka, att han utan svårighet böjde upp en hästsko. I hans slösaktigt praktfulla salar gnistrade ljuskronor och speglar. Lätta, gyllne blomsterrankor klättrade utefter de vita väggarna, och vackra fruntimmer tittade över solfjädern från var soffa. För att göra sig ännu mer intagande med sitt vitpudrade hår och sin målade blekhet brukade de fästa små svarta sidenlappar eller muscher ovanför läppen eller vid ögat. Tsar Peter var själv en lika levnadsmunter herre som August, och vid ett bullrande dryckesgille kastade de sig i varandras armar. Först bytte de värjor med varandra, sedan kläder. Och så omfamnades de på nytt. Kyssarna smällde utan uppehåll på pannan, på kinden, på hakan och slutligen mitt på munnen. Vinet rann över axlarna ur glasen, som de ännu höllo i händerna. Högt och dyrt lovade de varandra en evig vänskap, och att de skulle vrida nacken av de svenska rovfåglarna.
»Danska kungen behöver vår hjälp mot de övermäktiga svenskarna», sade August. »Men innan vi alla tre gå till anfall, var och en från sitt håll, få vi bevara vår hemlighet och inbilla svenskarna, att vi bara tänka på fred. Ditåt, ditåt mot Östersjön går din väg, tsar, om du vill bygga dig hamnar och skepp!»
»Broder, broder!» utropade tsar Peter och lyfte sin vän högt upp från golvet, ty också han var kämpastark. »Mina bästa kanoner har jag köpt från Sverige. Jag sade, att jag behövde dem mot kristendomens fiender, turkarna. Svenskarna skola stupa för blixten från sin egen malm. Får jag mig bara en gång ett par vagnslaster svenska krigsfångar, skall jag plantera ut dem, som man sätter ut rovor. De skola visa mina fårskinnsherdar, hur man putsar näsan. De skola lära mina moskoviter att tvätta sig och läsa innantill. I alla sådana konststycken äro svenskarna fullkomliga mästare. De äro varken rädda för böcker eller såpa. En simpel kapten kan där stå och tvätta sig mitt i veckan och sedan sätta sig och skriva ett långt brev, som om det vore det enklaste på jorden. Jag drömmer mig redan slutet på visan, ryssar! Svenskarna skola bli våra lärare, och vi skola taga deras land!»
Hemma på Kungsör strövade under tiden Karl den tolfte sorglös genom skogarna. Han föraktade att jaga björn med musköt. Att stöta en trägaffel om halsen på vildmarkens grinande kung och sedan hålla honom upprätt, ända till dess att de andra hunno att kasta en snara om baktassarna - det först kallade han ärlig jakt. Också hände det, att Nalle med sin labb till svar slog av honom lockperuken.
En dag hördes ett förfärligt brummande och oväsen mellan granarna. Företrädd av musikanter, som blåste segermusik, framkörde en lång släde. Den var fullastad med levande och bundna björnar, som Karl och hans jaktkamrater först hade dövat med sina knölpåkar och sedan gjort till fångar. Då framsteg till honom, mitt under den glada ynglingaleken, en varm och upprörd herre och berättade, att Sverige hade fått krig.
Den adertonåriga jägaren knöt handen och blossade upp. Ingenting tycktes honom så lumpet som att bryta ett givet löfte. När han var barn, hände det en gång, att modern kom in i rummet för att taga honom med sig till predikan. Till hennes förundran kunde gossen varken med goda eller hårda ord förmås att låta lyfta sig ur pinnstolen, där han satt inlåst bakom en liten fällbom. Ingen kunde förstå skälet. Slutligen blev det utrönt, att han hade lovat den utgångna vårdarinnan att sitta kvar i stolen, så länge hon var borta. Och där satt han också lika envist med tårar i ögonen, ända till dess hon återkom. En annan gång råkade han att dricka för mycket vin, och i yran uppförde han sig oskickligt inför sin ärevördiga farmor. När han småningom blev klar i huvudet, blygdes han. Han fyllde då ett glas med vin, gick in till den gamla, tömde det i ett tag till botten och lovade att aldrig mer smaka en droppe vin eller öl i hela sitt liv. Det löftet höll han också sedan till sin död. En mugg svagdricka brukade sättas fram på hans tarvliga bord, där smörgås och stekt fläsk var hans älsklingsspis, men vad det led, behagade honom ingen annan dryck än friskt vatten. Ordhållighet var för honom det första och det sista. Men även honom hade August den starke lovat vänskap. Trotsat och utmanat hade Karl redan förut, och nu från den stunden, då ordet bröts, var han oförsonligt besluten att lära sina fiender bättre mannadygder.
När han hade rustat sina karoliner, gick han en afton in till sin farmor och sina systrar och sade dem, att han för några dagar skulle vila ut vid Kungsör. De låtsades tro honom, men så snart det hade mörknat på de tysta gatorna, steg han till häst och galopperade i stället bort på den väg, som ledde söderut till hans väntande krigare. I det vårliga halvdunklet skymtade en sista gång det nedbrunna fäderneslottets stenhögar och de broar och torg, över vilka han först skulle bäras hem efter aderton år, grånad, ärrig, sönderskjuten och död. Den stora ofreden var kommen.
Först styrde Karl med sin flotta mot Själlands strand, och en sommarafton flög vid dånande skott en röd flagga i toppen på amiralsskeppets stormast. Det var tecknet till landstigning. Folket skyndade till sluparna, men det var långgrunt, och både officerare och soldater hoppade ur båtarna och vadade framåt i vattnet. Där i vågskvalpet började de en blodig lek med de danska ryttarna, och vattnet steg Karl ända upp under armarna. Det var första gången han hörde kulorna pipa. Våt och drypande, sprang han upp bland strandtuvorna och röjde sig väg med svärdet ända in i fiendens förskansningar. Därefter föll han blygt på knä med hela sin skara och höll tacksägelse.
Knappt hade han likväl gjort upp med danskarna, innan han fick veta, att hans andra och farligaste fiende, tsar Peter hade ryckt mot Narva.
Karl utvalde de tappraste och duktigaste i hären till sina drabanter. Det var en livvakt, där manskapet bestod av fänrikar och löjtnanter, och där ingen fick blekna eller darra för kulor och hugg. Själv red han nästan var dag fem eller sex svenska mil, och mitt under susande trav kunde han upptaga en handske från marken. Drabanterna höllo det för en glad plikt att vara hans jämlikar i vighet och djärvhet. Förestod en ansträngande dag, då steg han upp på en stark bondhäst, som hans fader hade brukat rida vid eldsvådor och som därför kallades Brandklipparen. När soldaterna kände igen Brandklipparens breda bringa, då visste de, att det blev många steg att gå. Ordhållighet och en fläckfri vandel krävde Karl av var man, men också hurtighet, och alla tävlade om att likna honom själv. Oövervinnelig kände sig hären, då den samlades omkring en sådan anförare och stämde i med sin krigssång: »Friskt, bussar, gån på uti Herrans namn!»
När han var rustad, förde han sina krigare ombord på skeppen, och ankaret lyftes. Havet skummade isgrönt för höststormarna, och de högmastade fartygen gungade och stampade, så att många av hästarna i förvirringen trampade ned varandra och måste kastas över bord. Småningom uppdök den östra kusten, där de svenska undersåtarna ångestfullt spejade från fästen och stadsmurar efter tsarens oöverskådliga skaror. All onödig packning blev lämnad, och nu började karolinerna sin första äventyrliga vandring. Om nätterna måste de sova i snöyran på vägarna, och i de förhärjade bygderna fanns det knappt en hötapp åt hästarna, än mindre en ordentlig kaka bröd. Förhungrade och frusna, upptäckte de slutligen Narvas avlägsna tornspiror. Strax sköto de svensk lösen, för att både deras landsmän i staden och de belägrande moskoviterna skulle veta, vilka gäster som hade kommit.
Det fanns intet annat val än att antingen svälta eller också redan nästan morgon gå mot fienden. Dagen grydde, och ännu en gång dundrade svensk lösen liksom en inbjudning till ryssarna att stiga fram ur sina skansar. Men därtill kände de ingen lust, fast de voro så många, att de kunde ställa sju mot en. Och var i helgonens namn befann sig deras tsar, den stridslystna Peter? Några hade hört verop och gråt från hans tält, och visst var, att han hade stigit i sadeln och flytt inåt Ryssland, så fort hästen kunde springa. Många av ryssarna hade inga andra vapen än båge och pil. I krigets konst voro de ännu föga bevandrade, men en vetskap ägde de alla, och det var, att svenskarna voro fruktansvärda soldater. En sky av millioner virvlande snöflingor rullade mot dem över fältet och kastades av blåsten i deras ansikte, så att de hade svårt att se.
Dold av snöyran, skyndade Karl framåt med sina välövade män. Mycket farlig såg han inte ut, där han smal och spenslig satt på den tunga hästen. Den löjliga och varma lockperuken hade han länge sedan kastat bort, besluten att aldrig mer bära en sådan narrhuva. Den väldiga huggpampen, de hornaktigt styva älgskinnshandskarna och de tjockbottnade, grova stövlarna tycktes alldeles för stora till hans unga kropp. Skörten, uppvikna och fodrade med gult ylle, gjorde honom ännu smalare om den långa midjan, och ansiktet var en rosig gosses. Endast glansen i hans ögon varslade om, vem han var, och tusen äventyr lekte i hans håg. Snabbsynt och rådigt förde han sin lilla skara, och då solen nu plötsligt delade snömolnet och blänkte i klingorna, var han redan fienden inpå livet.
Moskoviterna kastade förfärade sina bågar. I flykten och villervallan vände de sablarna mot sina egna utländska anförare, som tsaren hade givit dem till uppfostrare. De hungriga svenska soldaterna sprungo tvärs igenom deras tält, så att de dukade borden föllo över ända, men de tänkte varken på mat eller dryck, utan endast på att följa sin segrande hjälte. I ett moras sjönk hans häst ända till halsen i vattnet. Två finnar ilade fram och drogo upp honom, men värjan och ena kragstöveln stannade kvar i gyttjan. Han ryckte till sig den ena finnens pamp, och en av hans följeslagare räckte honom sina stövlar, som han drog på de bara och sönderrivna benen. Genomvåt och utan strumpor, fortsatte han sedan i den bitande kölden hela kvällen sin vilda jakt. När det slutligen blev så mörkt, att de flyende inte längre kunde förföljas, gick han i de våta kläderna till en lägereld och lade sig helt lugnt att sova med huvudet i en kämpes knä. Då krigaren därvid hjälpte honom att lösa upp halsduken, föll en tillplattad kula ned i snön.
Runt om halvlågo drabanterna med dragna svärd, och guldbanden blänkte på deras trekantiga hattar. Om en stund kommo några moskoviter för att underhandla om nåd och fritt avtåg. Karl steg upp och såg sig ordvill omkring med förlägen blyghet. Så glimtade det till i ynglingasinnet, och han sträckte ut handen.
»Fort, tag hit min häst», sade han, »så att jag ser så ståtlig ut som möjligt!»
När han hade stigit i sadeln, framfördes moskoviterna, som ödmjukt avtogo de två fot höga skinnmössorna, knäföllo och kastade sina sablar framför hästfötterna.
För att svenskarna inte skulle visa, hur fåtaliga de i verkligheten voro, uppställdes de nästa dag i ett långt led. Och nu fick tsarens här vandra förbi till avtåg med blottade huvud. Framför konungen nedlade de slagna pikar och bågar, musköter, trummor och fanor, så att slutligen reste sig en hel kulle av troféer.
Nu kom turen till August den starke, den tredje fiendens som hade börjat att belägra Riga. Där gick med sina sjuttiofem år på nacken den gamla Dahlberg ungdomligt omkring på vallarna och såg efter, att var man stod på sin post. Så snart Karl hade hunnit fram med sina krigare, lät Dahlberg på Dynafloden släpa ut pråmar med brinnande gödsel och halm. Röken tätnade snart till ett grått förhänge och dolde en stund den långa rad av båtar, som med en mängd lyfta muskötmynningar närmade sig fienden. Karl red upp bland buskarna, och drabanterna följde honom i vild kamp på liv och död. Fast Arvid Horn, deras anförare, fick en kula i knävecket, satt han ändå lika rak kvar i sadeln, ända till dess fienden var förjagad. Då först lyfte stridsbröderna ned honom från hästen.
Nedåt mot Polen fortsatte nu karolinerna sitt tåg, ovissa om de någonsin mer skulle återse hemmet. När kölden blev hård, eldades konungens tält med glödgade kanonkulor, och med hunden Pompe till sängkamrat sov han där förnöjdare än i det största slott. Lyckades någon av herrarna att få kvarter i en stuga, smög han sig skälmaktigt dit om natten och slog in fönsterrutorna. Slutligen ville han inte längre höra talas om, att soldaterna skulle uppkasta skyddande jordvallar omkring lägerställena, utan kulorna flögo tvärs igenom hans tält. I smyg lät statssekreteraren Piper därför en gång välta upp några höstackar bakom kungstältet till skydd mot de natt och dag visslande skotten. Karl märkte tilltaget och lät de stackar ligga kvar, som tryggade de andras tält, men allt hö framför hans eget måste soldaterna genast riva ned.
»Jag är som kungen i schack», sade han ibland leende. »Kunna polackerna skjuta mig, är det slut på hela spelet.»
Fick han en skråma, så att blod droppade över handsken, var det knappt han gav någon lov att förbinda såret.
»Prat, lappri!» sade han, »rid bara på!» När hären stod stilla, förkortades tiden med vågsamma vapenlekar. Eller också tog han med sig några få ryttare, ungefär som till en jakt, och red bort från de oroliga generalerna för dagar och veckor. När han, fullstänkt med lera, kom tillbaka utan att ha varit ur kläderna, berättade han lugnt och enkelt, hur han för ro skull hade varit ute och klappat om polackerna och tagit ett par fästen.
»Har jag blott med mig nio drabanter», sade han, »skall ingen hindra mig att rida fram, var jag vill.»
En rund av mäktiga gestalter slöt sig omkring elden, när han då om aftonen satte sig och språkade, medan han tinade isen ur kläderna.
»Måns Lurifax, vad nytt?» brukade han fråga och lade sin hand på Stenbocks axel.
Då började de skugglika skepnaderna att röra på sina kappor och skratta, ty fast Stenbock var kort i rocken, så att han stod där som en liten enbuske mellan tallar, var han aldrig den, som behövde leta efter ett roligt svar. Han drog upp verser, som han hade skrivit, eller visade fram ett troll, som han nyss hade täljt med sin fällkniv. Och lika mångkunnigt skötte han krigsförrådet eller anförde en trupp. Lång och grann gjorde Rehnsköld en ridderlig bugning, men tyst och mer för sig själv, nästan en smula misstroget, stod några steg längre bort en krigare med stor, krokig näsa och snusade flitigt. Det var Lewenhaupt. Han fjäskade aldrig. Kom fienden, tog han sig en pris och kommenderade sedan helt lugnt: marsch! Mången het dust hade börjats med ett slag på den dosan. Värre var det för excellensen Piper, statssekreteraren, som här mitt i fält kom springande i nattrock och stor peruk med briljantring på fingret. Han skulle tala slug statskonst med en konung, som inga ränker tålde, utan bara drömde om krig och soldater.
Skickligt fick hans excellens knyta sina nät för att inte genast få dem rivna i trasor.
»Fred», utropade nittonåringen och rynkade mulet pannan. »Fred med en trolös furste, som flux återigen skulle falla mig i ryggen! Nej, excellens. Först skola polackerna tvingas att spänna hästarna för Augusts resvagn och välja sig en annan konung.»
Det fanns då för tiden en mycket omtalad grevinna, som hade varit Augusts käresta och hette Aurora Königsmarck. »Min skönhet skall den envetna ynglingen ändå inte kunna motstå», tänkte hon, »ifall jag ödmjukar mig och tigger honom om fred.» En dag höll hon med sin vagn på vägen, just då Karl kom ridande. När hon såg, att han närmade sig, steg hon ur, grep på båda sidor i silverkjorteln och neg och neg allt djupare i lorten. Aurora betyder morgonrodnad, och vacker var hon som en morgonrodnad med sitt svarta hår och sitt röda smink på kinderna. Men konungen lyfte artigt bugande på hatten, gav hästen sporrarna och lät den förgrymmade sköna förargad stå kvar.
Framåt förde han sina tappra genom djupa skogar, där dråpare lurade i var buske. Soldaterna började tro, att kulorna vände åt sidan i luften ett stycke framför hans panna, eftersom de aldrig blevo hans bane. För honom var det blott en stunds vapenlek att erövra städer och borgar. När han kom till Krakov, fann han Stenbock utanför den stängda stadsporten. Ytterdörren var av trä och den inre av järn.
»Ären I ej inne ännu?» frågade han otålmodigt.
Stenbock höll just på att underhandla med borghövdingen, som stod ovanför porten och slog ihop händerna och heligt bedyrade, att nycklarna hade blivit borttappade.
»Öppna, era hundsvottar!» ropade Karl på bred svenska, men det var
hebreiska för polackerna. Borghövdingen hade emellertid nyss låtit
leda fram en skön häst åt den, som ville lägga ett gott ord för honom
hos den svenska konungen. Karl tog hästen med sig fram till porten,
bankade på och befallde vakterna på fransyska att tvärt öppna för
borghövdingens häst. Nyfikna gläntade de på porten, men vad de fingo
se för sina ögon, det var solar och stjärnor, ty svenskarna slogo dem
över ansiktet och stötte i en handvändning upp porten. De voro bara
några hundra man, och Karl hade strängeligen förbjudit dem att lossa
ett enda skott, så att inte de andra i staden allt för snart skulle
ana oråd. De lurade polackerna visade också själva genaste vägen upp i
fästningen genom att taga till fötterna inåt gatorna, och hack i häl
sprungo svenskarna efter och klappade dem om öronen, ända till dess de
hade erövrat hela Krakov med ingenting annat än sina bösskolvar och
käppar.
