- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
VI. Karolinerna. Oöverskådliga skarorna

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

OÖVERSKÅDLIGA SKARORNA.

Med flit uppsökte konungen de ställen, där kulorna veno tätast och var stund hotade med döden. En av betjänterna märkte då en gång, att blod sipprade ur hans stövel. Karl ville inte låtsa därom, utan svarade lugnt:

»Jag skall låta skära ut kulan, så det visslar.»

Ännu en timme fortsatte han därefter att rida omkring på fältet. Där gingo svenskarna och plockade upp i påsar ryssarnas bortskjutna kulor, ty deras egna voro slut. Utanför tälten sutto officerarna vid små glödhögar och stöpte kulor av sina egna tenntallrikar, och deras uppsyn var dyster. Tålamodet hade svikit. De voro oeniga och retliga och kände inte längre samma lust som förr att till det yttersta göra sin plikt. Han själv var den enda, som visade sig trygg. När han kom hem till tältet, måste stöveln sprättas upp kring den svullnade foten. Fältskären, som såg, att kulan hade gått in vid hälen och borrat sig ända fram till tårna, stod med kniven och tvekade, då han skulle taga ut benskärvorna.

»Skär på, skär på! Det skadar inte», uppmanade Karl och höll fram foten.

När det sedan kom brand i såret, tog han själv saxen och klippte bort det svartnade köttet. Sommarhettan gassade nu genom de tunna tältvåderna, och för att få tiden att gå under plågorna satt hans taffeltäckare, den trogna Hultman, bredvid bädden och berättade kämpasagor.

Men slaktningen måste utkämpas. I mörkningen söndagen den 27 juni 1709 marscherade hären ut på fältet med hoprullade fanor och utan spel, och i en skogslund nedsattes konungens bår en stund framför gardet. Från slätten hördes, hur fienden bultade och hamrade på sina palissader. De en gång så segerrika karolinernas skara hade nu så litet krut, att de endast kunde medföra fyra fältstycken i drabbningen. Då grepos många av de ärriga karolinerna av kroppslig ångest och bjödo förgäves en dukat för en klunk brännvin. Den mörka luften var kvalmig och tung. Hästarna stodo sadlade, och karlarna hade musköten och karbinen vid sidan. Generalerna lade sig en stund i sina kappor omkring båren, och Piper satt på en trumma med ryggen mot ett träd. Hatten låg i konungens knä, och täcket var svept om den sjuka och lindade foten. Vid skenet från en fyrsticka, som bars förbi, syntes det, att han sov, och det febertärda och avmagrade ansiktet hade blivit stelare och ännu mindre än förr.

Vilan blev kort, ty redan långt före ljusningen voro alla redan åter i rörelse, och Karl grep sin värja. Rehnsköld förde befälet i den sjuka konungens ställe, men det hördes på hans häftiga ord, att det var osämja bland generalerna. Framför hären låg fältet i soluppgången avbränt och svart som aska utan minsta blomma eller strå. En rödklädd ryttare galopperade ut från tsarens läger och avfyrade en pistol. Då läto ryssarna, som voro fyra gånger så många som svenskarna, röra alla sina trummor, och på jordvallarna syntes otaliga soldathopar, standar och kanoner. Genast svarade det svenska spelet utefter alla regementen.

Med vinande hugg stormade karolinerna framåt mot de första skansarna. Ryssarna började vika och fly, och inne i deras läger blev oron så stor, att kvinnorna spände hästarna för trossvagnarna. Men tsarinnan själv, en kvinna av folket med hög barm och vit panna, vandrade ännu omkring, nästan högmodigt lugn, med vattenflaskan ute bland de sårade. Hon hette Katarina, och det gick en sägen, att hon skulle ha varit en svensk dragons fattiga men vackra hustru, innan hon i Livland blev bortrövad vid en plundring och förd till tsaren. Ännu var hon vid gott hopp, och med hatten genomborrad av en kula ilade Peter på en vit springare ut efter leden. Då iakttog han, att de förföljande svenskarna plötsligt stannade, trupp efter trupp. En av deras flockar hade blivit omringad, och i förvirringen flög det olycksbudet mellan de andra, att de skulle stanna och vänta. Tsaren förstod, vad det dröjsmålet, så ovant bland svenskar, var värt för honom, och som en stormflod framböljade genast ur lägret hela den moskovitiska hären.

Maktlös och bunden av sitt sår, låg Karl på båren. Den blev så sönderskjuten, att Hultman måste laga den med omvirade grimskaft. Båren hängde mellan två hästar på så sätt, att den ena gick framför och den andra bakom. Men de stupade. Gång på gång måste selarna spännas upp och läggas på nya hästar. Solen brände, och konungen drack litet kärrvatten, som Hultman silade i en bägare. Därefter satte han sig upp, höjde värjan och befallde Rehnsköld att skicka trupperna framåt.

Fälttecknet var halm i hatten, och genom bullret från skott och trummor ljöd fältropet: »Gud med oss! Gud med oss!» I trängseln möttes gamla krigskamrater eller nära anförvanter, som fordom därhemma lustigt suttit samman på bröllop och barnsöl, och tillropade varandra en sista hälsning. Där det var bredare rum, marscherade kaptener och löjtnanter och fänrikar framför bataljonerna, bleka som lik, i takt med spelet, som hade de tågat upp till en parad vid gamla Tre kronor, men soldaterna knöto handen över det tomma patronköket. Framför Nylands regemente stod löjtnant Gyllenbögel med skottsår i båda kinderna, så att man kunde se dagern tvärs igenom. I busksnåret bakom skånska dragonregementet vacklade kapten Horn, illa sargad i högra benet, och hans trofasta betjänt, Daniel Lidbom, höll honom om livet och torkade hans panna. Framför Kalmar regemente segnade översten, träffad i hjärtat, och runt om låg hälften av underbefälet och hälften av manskapet som hedersvakt. Jönköpings regemente bar sin sårade överste. Framför västgötarna stupade överste Ulvsparre med händerna tryckta mot hjärtat, och hans major, den oförvägna Sven Lagerbring, tumlade baklänges för en muskötkula. Hela den fientliga armén gick över honom. Han hörde hästarna och kanonvagnarna. Han trampades och sparkades och rullades i aska och smuts bland stelnade lik och kvidande sårade, ända till dess en blesserad dragon slutligen tog honom på sin häst och barmhärtigt förde honom till trossen.

Karolinernas här var uppriven och vigd åt död och fångenskap. De gamla sönderskjutna fanorna fladdrade ännu i mängd över människohavet, men de vaggade och vacklade, de trasades och knäcktes, och slutligen sjönko de och försvunno, en efter en. »Stå, gossar, stå!» ropade officerare och soldater och stupade över varandra, så att där av lik och klädtrasor och torvor och sand bildades små kullar, som tjänade de levande till bröstvärn. Visslande druvhagel, muskötkulor och brakande kartescher regnade över fäktande och döda, och luften var nu så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd framåt.

Då begynte trupperna att vackla. Under de stigande rökskyarna sågo de konungen, som mellan fallna drabanter och tjänare låg på marken med den sjuka foten i höjden på bårkanten.

»Svenskar, svenskar!» ropade han till de flyende soldaterna för att hejda dem.

Han förmådde inte resa sig, men de lyfte honom på sina pikar. I början var det över tjugu bärare, men de föllo dödsskjutna, så att slutligen endast tre voro kvar. Då lyfte major Wolffelt upp honom på sin häst och stupade därefter själv under kosackernas vapen. Konungens fot, som var lagd över hästens hals, blödde häftigt, och bindan släpade i askan. En kanonkula från skansarna avslog hästens ena ben, men drabanten Gierta lyfte konungen på sin springare, och själv blesserad, steg han upp på den trebenta hästen. Slutligen kom en stalldräng och hjälpte drabanten över på Brandklipparens breda rygg. Ryttarna bildade ring omkring konungen, men bakom på fältet framtågade tsarens här för att taga sin mark i besittning och över karolinernas lik inviga sitt välde åt kommande tider. Allt närmre och närmre hördes en hemsk och dov andlig hymn. Långsamt och steg för steg som i ett begravningsfölje bars mellan svängande rökelsekar och högt över tusens och tusens huvud det jättestora standaret. På duken syntes tsarens stamträd, omgivet av helgon, och överst under treenigheten hans egen bild.

De svenska flyktingarna samlades vid trossen kring konungen, som satt i en vagn. Han frågade dalkarlarna efter deras överste, men han låg skjuten. Han såg sig om efter Rehnsköld och Piper, men de voro fångna. Då lät han trotsigt höja fanorna och röra spelet och tågade så bort nedåt Dnjepr med de sista skugglika skarorna av sin förut obesegrade här.

Redan vid tvåtiden gingo de sista salvorna utanför Poltava. Sedan bredde sig stillhet över slagfältet, där Mazepas kosacker uppspikades vid pålar. Gårdarna och kvarnarna stodo brända, träden sönderskjutna, och de fallna hjältarna lågo överyrda av aska och jord och alla med ögonen vidöppna, som hade de från en annan värld stirrat tillbaka på gångna år. Några tillfångatagna svenska fältpräster och soldater strövade kring och sökte efter landsmän. Ibland öppnade de en grund grav, över vilken jordfästningsorden på det avlägsna hemlandets språk framviskades i junikvällens skymning. Därefter igenskottades griften för att småningom överväxas av det starrgräs och den sträva tistel, som sedan i århundraden rasslat för stäppvinden på de dystra kärrtrakter, som ryssarna gåvo namnet Svenskarnas kyrkogård.

Utmattad och tärd av plågor låg konungen i feberaktig halvslummer på den skakande vagnen. Först på andra dagen framglittrade Dnjepr i en vid båge, men inga träd skönjdes, som kunde fällas till flottar. Allt var bara lera och sand och brännande sol.

Floden rann bred och strid och det fanns bara några få båtar och pråmar. Generalerna bönföllo honom att inte stanna och unna tsaren också den glädjen att få föra honom till Moskva som fånge. Länge nekade han att skiljas från sina soldater, men lämnade tyst slutligen fältkartan i Lewenhaupts händer. På två hopbundna båtar roddes hans bår sedan nattetid över strömmen. Luften var stjärnljus och stilla, och årslagen dogo bort på det blanka vattnet. Några av flyktingarna höllo sig fast i sina simmande hästars svansar eller manar, och Brandklipparen blev också förd över mot den andra stranden till att trampa på turkarnas gula mark. Somliga bröto sönder trossvagnar och lade sig över de flytande trästyckena. Så många som hittade något av trä att sticka under armarna, vadade ut i strömvirvlarna. Huvud vid huvud, hästars och människors, plöjde tyst i mörkret den vida flodytan - eller sjönko och försvunno.

Om morgonen upptäckte Lewenhaupt och de kvarlämnade, att de förföljande moskoviterna redan hade hunnit upp på kullarna bakom dem. Somliga gränslade två och två på samma häst.

»Konungen har nått friheten», sade han svårmodigt, »och hellre äter jag utan ära fångenskapens hårda bröd, än jag på nytt leder mitt trötta och nedblodade folk till slaktbänken.»

Det var en stor skara på fjorton tusen, de sista av karolinernas här, men var tredje man låg sjuk bland grästuvorna och liksom i dvala. Bredvid dem sutto de andra med sina uppslagna andaktsböcker, beredda att tålmodigt möta alla öden, men dragonerna ropade, att de ville försvara sig till sista blodsdroppen.

Då blåste trumpeterna med ens till samling, och barkbrun av solbränna framred den ryska generalen för att mottaga troféerna. Pukor, trummor, musköter och fanor, allt, som hade varit krigarnas stolthet och följt dem i så många år, ströddes framför honom i sanden som en handfull vissnade löv. Buttra gamla underofficerare omfamnade varandra snyftande. Somliga sleto upp sina förband och läto blodet rinna, och två krigsbröder stötte ned varandra med värjan, hellre än att giva sig. Stumma och hotande framtågade krymplingarna. Där kommo ynglingar med frostskadade kinder och utan näsa och öron, så att de liknade dödmän. Där stapplade på kryckor den ännu inte fullvuxna fänrik Piper, som förlorat hälarna. Där gick hovmannen Günterfelt, som mist båda händerna. I stället hade han i Frankrike fått två andra av trä, som blanka och svarta fingrade upp och ned på rocken. Där slamrade träben och käppar och sjukvagnar, och alla omringades av moskoviterna och fördes tillbaka mot norr. Hur hade soldaterna inte gått och längtat efter den stunden, då de slutligen skulle få vända ryggen åt den glödheta solen, men nu voro de stackars hjälplösa och fattiga fångar.

När konungen nått den andra stranden, spändes hästen för vagnen. I ett annat hjuldon åkte Mazepa, och hos sig, under vagnstäcket, gömde han vaksamt de två tunnor med guld, som nu voro den gamla hövdingens sista ägodel.

Hans kosacker visade vägen över de trädlösa stäpperna och slaktade då och då en häst för att inte svälta ihjäl. Men svenskarna ville inte röra vid hästkött. Träskvattnet, som Hultman emellanåt silade i silverbägaren åt konungen, var grumligt och orent, och det var en stor lisa, när soldaterna en dag kommo åt att rycka upp några små buskar med sura körsbär. På antänd hästspillning stektes några matbitar, men de räckte blott åt konungen och några få. Slutligen gjorde då de uthungrade soldaterna som kosackerna. De lade ett stycke hästkött under sadeln och redo så på framåt i flera timmar, ända till dess att det blev mörbultat. Då satte de sig att spisa med godan lust.

När de omsider äntligen hunno över den turkiska gränsfloden, hade så många stupat av sjukdom och mattighet eller under de förföljande moskoviternas sablar, att flocken endast bestod av några hundra man. Det var hela den livvakt, som konungen nu hade omkring sig där långt fjärran vid Svarta havets kuster. Mången överste ägde ingenting mer än sina kläder och sina dukater på fickan och den vagn, som han sov i. Svärmar av gräshoppor slogo ned på vagnstäcken och hästar, och dricksvattnet, som turkarna dyrt sålde åt dem, bars omkring i bockskinnssäckar och smakade beskt och kvalmigt. Det var knappt, att det ens stillade den värsta törsten. Alla blevo därför glada, när den gamla paschan i Bender, som alltid med beundran hade lyssnat till sagorna om den nordiska kämpakungen, vänligt bjöd dem välkomna till sin stad. Där fingo de trötta krigarna vila sig på sina vedermödor och sträcka ut sig bland blommorna i en skuggig lund vid floden.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:52 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenhovd/1061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free