Några dagar efter kalabaliken stannade två vagnar på borggården i Bender. Från gemaken nedbars på en madrass en gestalt, som helt och hållet var omlindad i kappor, och bäddades i den första vagnen med en skylande kudde över ansiktet. De kringstående kunde ha trott, att det var någon stupad officer, om de inte förut hade vetat, att det var den svenska konungen. Som fånge ville han inte låta visa sig för nyfikna blickar, utan ställde sig därför sjuk och höljde ansiktet. Tystare och mer modstulen än annars, kröp Grothusen upp vid hans fötter. I den andra vagnen satte sig Müllern. Långsamt rullade vagnarna bort mot söder, och framför och bakom redo svenska fångar och turkiska soldater.
Nu var då Karl en maktlös fånge femhundra mil från sitt rike, och Sveriges fiender kunde i ro plocka för sig vid Östersjön. Det svenska storväldet hade ramlat, och de andra konungarna kallade honom en ursinnig galenpanna, som det inte lönade att hjälpa. Länge hade August, hans gamla motståndare, lurat på att låta gripa honom, om han begav sig hemåt. De hemska turkarna, som mäster Olovs folk förr alltid hade talat om med harm, voro hans sista och enda vänner. Men för deras tålmodiga värdskap hade han så grundligt tackat med kulor och krut, att hela gårdsplanen utanför kungshuset blev översållad med döda. Utplundrade, trasiga och bedrövade, grubblade hans medbröder i fångenskapen på sina olycksöden, men helt annorlunda var det med honom själv. Lerkokorna stötte under hjulen, och regnskurarna stänkte, men när han för en stund ryckte kudden från ansiktet och reste sig upp, satt han lika okuvad och förtröstansfull i den turkiska vagnen, som om han ännu hade varit på väg mot segerdagen vid Narva. Inte moskoviterna, utan snödrivorna i Ukrajna hade varit hans verkliga besegrare, och ville turkarna blott svinga sina krokiga sablar och följa honom mot tsaren, litade han på sin lycka och skulle sedan slippa att vända hemåt till sitt land som en slagen flykting.
Men i stället satte de honom på ett litet slott utanför Adrianopel. För att slippa att behöva visa sig i sin torftighet fortsatte han att låtsas sjuk. Utanför på ängen uppslog sultanens storvisir sina praktfulla tält och inbjöd honom till besök, men han avslog det med stolthet och lade i stället två skarpladdade pistoler bredvid sig i sängen. Slottet hette Timurtasch. I trädgården plaskade springvatten, sångfåglar drillade i små förgyllda burar, som hängde under träden, och det fanns skuggiga gångar, men ingenting kunde locka den skolsjuka konungen ur bädden. Det gick dagar och veckor, och månader gingo, men lika envist låg han under sitt täcke. Vid sängkanten framdukades maten på simpla trätallrikar, och återigen fick Hultman förkorta de tröga timmarna med att berätta sagor. Framför dörren stod en skärm, och där fingo de häpna men beundrande turkarna smyga sig in och tyst betrakta den sängliggande hjälten genom ett hål. Hultman påstod, att han bakom skärmen två gånger hade känt igen själva sultanen, fast han kom förklädd.
När det led mot vintern, blev Karl nedburen på sin madrass i en vagn och förd ännu längre bort till Demotika. Här fanns varken sultanen eller hans storvisir, och nu äntligen kastade han undan täcket och steg upp efter att ha legat i elva månader. Lederna voro då så styva, att han den första dagen knappt kunde gå.
I bortåt fem långa år hade han och hans män nu levat bland turkarna. Det blev tröttsamt att äta nådebröd. En dag satt hovkanslern von Müllern på en träpall framför sin kammarspis och gräddade pannkakor. Han lyfte sitt ena luddslitna rockskört mot eldsljuset och synade det.
»Nog hänga galonerna ännu fast på syrtuten», sade han till överste Grothusen, som stod bredvid och värmde sig, »men skamligt svartnade äro de. Och det andra svenska följet börjar att se ut som ett riktigt zigenarpack. Jag säger som Fabrice: Jag kommer snart inte ihåg, hur penningar se ut, om de äro runda eller fyrkantiga.»
»De äro så runda, att de trilla som hjul», svarade Grothusen och gnuggade upprymt sina händer. »En kung, ett hov, en hel liten armé utan annat än litet vigilerat småmynt på fickan, och det i en turkisk skråköping, hundratals mil från det egna fosterlandet! När i tiden såg du maken! Gud förlåte mig, men är det inte en så kostlig syn, att det ingenting gör, om det ibland är tunt med sockret på pannkakan. Från sultanen få vi inte en enda pung längre. Fast jag knappast har tid att sova om natten, utan bara får syssla med att låna respengar från all världens schackrare, så förstår jag knappast, hur vi hederligen skola komma härifrån. Jag har sagt hans majestät, att vi få ta hela raden av fordringsägare med oss som eftertrupp ända hem till Sverige och inkvartera dem i Karlshamn, till dess de bli gäldade. Tänk dig lilla Karlshamn propp fullt av turkar, som knäfalla i gathörnen och anropa Allah! Joo, du! Bara vi nu komma i väg! Vi måste draga åstad med pukslag och trumpetande, som det anstår svenskar, begriper du! Lyckligtvis ha vi kvar grannlåten sedan i somras, då jag var på avskedsambassad hos sultanen. Det finns visserligen varken stoppning eller foder i schabraken, men utanpå sitter det så mycket mer mässingstråd och tofsar, och det är huvudsaken. Och själv ser jag ut som en hel excellens. Vaba? Spetskrås, snussked av rent dukatguld. I skåpet en hederspäls, skänkt av sultanen, ett par nedkippade tofflor, en nattmössa och sidennattrock, som Düben skulle vara säll att få bära i själva högmässan. Men det är också det sista, och få se vad som blir kvar av hela saligheten, innan vi komma hem!»
Ju längre Grothusen talade, dess muntrare blev han. Slutligen gick han till fönstret och slog upp det på vid gavel.
»Vad är det?» frågade Müllern och drog frusen igen rocken.
»Det är en hop turkar, som stå och vänta på att få se hans majestät rida ut. Det är störtregn, och då kunna de ju begripa, att han inte vill stanna inne.»
Grothusen grävde och letade i rockskörten, och då han hittade ett par tre stora silvermynt, kastade han dem genom fönstret och ropade:
»Så här ser pengar ut! Leve de svenske och deras frikostiga stora mäktiga kung!»
Folket sorlade, men surmulet knorrande lyfte Müllern pannkakslaggen från elden.
»Du har ditt lätta sinne, du bror. Aldrig tilltrodde jag er ändå att bli så förnäma, att ni skulle få en friherre och hovkansler till livkock, men jag är glad, att mina pannkakor smaka herrarna. Vore vi bara väl därhemma igen!»
»Därhemma lär det gälla att stupa, och då skall du se, bror, att gamla Grothusens svarta peruk inte står bakom ledet.»
Müllern reste sig från pallen, och de båda enögda herrarna stodo framför varandra.
»Gud i himmelen, tala inte så! Du brukar ju annars höra till dem, som inte förtvivla. Detta är ett främmande språk i din mun.»
»Sedan hans majestät fått full visshet om, att undersåtarna börjat utmana honom och trotsa, kommer han att rida hemåt med samma hetta som till en batalj. Vad skall man också tro efter de sista nyheterna? Landet är utan regering. Ämbetsverken stå stilla som kvarnhjul vid en utsinad bäck. Riksdagens och rådets herrar tala, om avsättning. Vi skulle få se brinnande uppror, vore inte de svenske ett så lagtroget folk, och så är det ju det, att försten är han! Kvid nu inte och jämra, kära Müllern, för allt detta är ju bara din egen gamla visa, och snålas inte så rasande med sockret, utan stjälp mans hela struten över pannkakan - och sätt näsan i vädret! Adjö!»
Nästa morgon uttågade svenskarna högtidligt från Demotika för att äntligen begynna hemfärden mot Östersjöns kust. Hundratals mil hade de att ströva framåt genom bergpass och skogar. Efter dem redo i en lång rad turkar, judar och armenier med sina säckar och knyten. Det var deras sjuttio enträgnaste fordringsägare. Konungen var glättig, och stadsborna och deras beslöjade kvinnor nedkallade Guds välsignelse över den bortdragande hjälten. Endast Grothusen blev efter, ty hans turkiska vänner höllo honom kvar i dörren. Den ena stack honom ett bläckhorn i handen, den andra satte honom en tobakspipa i munnen, och de svarta tjänarna drogo i hans rock. Hans stora näsborrar stodo rätt i vädret, och med magnificens tömde han sina rocksäckar över tjänarnas händer. Därefter slog han upp locket till sin klädkista.
»Käraste, käraste vän», sade han. »Denna utsökta nattmössa har jag enkom låtit förfärdiga för dig och själv nyttjat, för att den skulle bli dig ett verkligt minne. Och du, min far! Dessa splitter nya tofflor. Du undrar på, att de äro så nedkippade. I egen person har jag flitigt gått ned dem för att känna efter, att de inte skulle vara för hårda åt din fot. Och du, tag denna sidennattrock!
Han sprang som en förföljd upp på sin vagn och befallde kusken att köra på.
När svenskarna om kvällen kommo till Timurtasch, överräckte emellertid en pascha till konungen som gåva från sultanen ett silkestält och en sabel med juvelbesatt handkavle.
»Nu går min sobelpäls», sade Grothusen halvhögt till konungen. »Någon annan gengåva står inte att uppdriva, och Ers Majestät själv har ju ingenting annat än en neddammad rock och ett halvt dussin grova soldatskjortor.»
»Låna mig också bläckhornet och pipan, som du nyss fick!» svarade konungen med skälmen i ögat. »Jag måste förära något även åt hövdingen för den turkiska hedersvakten.»
»Skänk hela gubben Grothusen till slav åt sultanen!» gycklade Grothusen, gnuggade händerna och blev allt yrare, ju tokigare det gick.
Redan vid tutiden på nätterna lät konungen blåsa till uppbrott och sprängde vid eldsbloss fram mellan klippväggarna. När han i Pitest åter befann sig framför kristenhetens gränser, sade han till Grothusen:
»Mitt passbrev är nu färdigt. Jag skall heta kapten Frisk, och med Rosen och Düring rider jag i sporrsträck till Stralsund.»
Då avlyfte Grothusen sin galonerade hatt och sin peruk och lämnade dem till konungen.
»Tofflorna, nattmössan, hederspälsen, sidennattrocken... Sök dem! Sök dem! Allt är borta. Nu gå peruken och hatten. Med den utklädseln och en snusbrun livrock blir Ers Majestät så oigenkännlig och tillstyrd, att hade inte alla Rosar tur hos fruntimret, skulle ingen piga ens vilja bjuda herrarna ett glas vatten. Men för min del är jag tacksam att inte behöva offra hullet på den kungsritten tvärs igenom Europa.»
Själv satte sig dock Grothusen genast på resvagnen för att hinna
först och kunna vara sin herre till mötes vid det svenska havet,
utefter vars kuster fiender nu byggde sina fästningar och städer.
