Trumpeternas klang hälsade den segrande tsaren, när han höll sitt intåg i Moskva efter slaget vid Poltava. Framför honom tågade i led vid led med urblekta och trasiga munderingar de avväpnade svenska krigsfångarna. På äreportarna av tegel sågo de målningar, där Österns vreda örn sönderrev det drunknande och av pilar genomskjutna svenska lejonet. Främst gingo soldaterna. Där trampade de grå bataljonerna av magra och sega finnar, som så ofta, när någon kamrat vinkat dem till vakteldarna, skakat musköten över drivan, och envetet upprepat sitt obegripliga: - »Seisomme tässä!» (Vi skola stå här.) Så kommo officerarna, och efter dem fördes pukorna och trummorna på långa slädar. Därefter närmade sig fanorna, men de buros omvända under vänstra armen och släpades i gatans modd. Snöbollar, stenar och sand regnade över de sönderskjutna dukarna, som ännu buro fläckar av sina försvarares blod, och moskoviterna ropade:
»Smuts och skam över de hundarnas fanor!»
Då drogo de ryska soldaterna blankt, och nu syntes den svenska konungens handhästar och hans bäddade hår och tomma, blåklädda fältstol. Tätt bakom följde generalerna kring den nedböjda Lewenhaupt. Därefter kom fältmarskalken Rehnsköld, men närmast framför tsarens häst gick excellensen Piper, statsministern, han som i lyckans dagar hade stått med sina råd vid konungens sida.
Han tycktes ingenting höra och ingenting se. Han, som hade hetat Sveriges kvickaste huvud, hade i dag intet svar till de gapskratt och stickord, som hälsade honom från alla munnar. Det såg ut, som hade han gått i tankar på helt andra händelser och öden.
När han om aftonen blivit förd till sitt kvarter, och raketerna smattrade över den igenfrusna floden, satt han sovande i länstolen och vaknade inte ens, när betjänten påsatte nattmössan och svepte om honom täcket.
Åter blev det morgon, och dag följde dag, och år följde år, men alla blevo de lika tunga.
Fromma andaktsskrifter lågo på hans bord, och han blev en faderlig styresman för det krossade folk, som med honom levde i träldom. Förarmade svenska soldater mötte honom ofta i tidiga timmar, då han gick gatorna framåt, endast följd av en liten skällande hund. Så hände det oförmodat, att han blev bortförd ur sina rum, och i sjutton dygn fick han hungra på vatten och bröd. När han försökte att resa sig, skalv käppen i den hand, som fordom hade kyssts av Polens konung. Han såg andra, ringare fångar utväxlas och lasta sitt tiggarekram på pråmar för att segla hemåt, men han hade sin konungs onåd, därför att han frivilligt hade ridit in till Poltava och sträckt värjan. I Stockholm krossade stenar fönsterrutorna i hans hus. Långa stunder kunde han inbilla sig, att han själv satt där hemma i en kyrkbänk och hörde prästen nedkalla Guds straff över den av utlänningar mutade kungaförledaren Piper, som tillrått de sista krigen, och som av människoben byggt sig en väg över Ukrajnas snödrivor. Han ensam kände beskyllningarnas orimlighet, men han kunde inte blottställa sin herre, inte yppa statshemligheter. I det förfärliga fängelset Schlüsselburg tvinade han bort och fick där dö, tigande, liksom han hade sett så mången namnlös knekt stupa i ledet. Bäddad på salt, blev hans avmagrade kropp sedan hemförd till hans land.
Också Lewenhaupt hade förlorat sin konungs gunst, därför att han gav sig utan strid vid Dnjepr. Med kristligt sinne sökte han att även i fångenskapen samla sina medbröder till ett folk, och luntor med räkenskaper fyllde hyllorna i hans lilla kammare. Var morgon, när det gula skenet på björkdungarna utanför Moskva bebådade gryningen, satt han över papperen vid fönstret som en gammal uv på sin gren i skogen Och så förblev det, ända till dess att döden skänkte honom en slutlig vila.
Långt därifrån, på kastellet i Köpenhamn, försmäktade vid samma tid hans gamla vapenbroder Magnus Stenbock, den yppersta av karolinernas generaler. Svarvhjulet dunkade och surrade i det halvmörka fängelset, och mellan järnstängerna i fönstergallret stodo de små dosor och bilder uppradade, som han hade förfärdigat för att få timmarna att gå. Ibland stannade han hjulet och knäppte tankfullt händerna över ögonen.
»Minns du, frågade han betjänten, »minns du, när sorgebudet kom från Poltava, hur rappt jutarna fingo upp klutarna på sina galejor och styrde till Skåne?»
Vemodigt gnolade han liksom för att trösta sig med sina minnen.
»År sjuttonhundra och tio därtill,
den sista i Göje månad,
vid Hälsingborg, om man veta vill,
fick jutens hjärta en blånad.Men Stenbock förde sina männer i fält.
Som bockar begynte de stånga.
De slogo tolvtusende jutar ihjäl
och fångade gruvliga många.»
Slå fienderna, det kunde Stenbock, och ändå hade han till sist fastnat i deras klor. Betjänten var redan trött på att sitta och huttra innanför järndörren och svarade honom med snäsor och vanvördiga otidigheter. Stenbock suckade djupt och grep åter fatt i svarvjärnet. Några mil därifrån blånade den svenska kusten. Skulle han, som så rastlöst tjänat sitt folk, då aldrig mer få höra det omkring sig! Förtvivlad hade han flera gånger försökt att rymma och smusslat in små brevlappar i bakelser och snusfjärdingar, men ännu hårdare fängelse blev allt, som följde på det äventyret. Han visste, att svenskarna älskade honom och ville samla ihop penningar för att köpa honom fri. Men först måste de gälda kungsskulderna till turkarna, och Görtz var inte en man, som talade väl om honom.
Mellan golvplankorna uppsteg fukt från en unken vattenpöl, och väggarna möglade. Det gick utför med hans hälsa och nedåt mot graven med hans hopp. Småningom blev han så sjuk, att han stödde sig på kryckor och knappt förmådde gå. Likvagnen blev ännu en gång det fordon, som förde hem en tapper karolin, men åt Stenbocks stoft reddes slutligen en äreplats i Uppsala gamla domkyrka.
Köld och nöd hade karolinerna lärt sig att tåla, men nu i fångenskapen växte deras hemlängtan och släppte aldrig mer deras tankar. Bland fångarna uppe i Arkangel var en svensk officer, som hette Stobée. Hemma i Sverige hade han en vän, som skulle hjälpa hans hustru att sköta hans lilla egendom. Men slutligen märkte Stobée till sin oro, att han inte längre erhöll några svar på sina brev. l stället fick han veta, att vännen spred ut, att han länge sedan var död. Kamraterna uttänkte då en svåra djärv list för att hjälpa honom att fly.
Först lade han sig till sängs några dagar och lät flitigt röka i rummet med enris och ättika, som det var brukligt vid smittsam rötfeber. Guvernören, som annars själv brukade gå omkring och syna, att ingen gav sig undan, fruktade att själv bli anstucken av den låtsade sjukan och infann sig allt mer sällan. Men nu ville det sig inte bättre, än att han hade en björn, som var lika tam som en hund och gärna lät bjuda sig på svenskarnas öl.
En dag, när björnen kom infumlande och väntansfullt satte sig att brumma, trakterade de honom därför så rikligt med öl, blandat med brännvin, att Nalle blev alldeles rusig och föll i den härligaste sömn. När det var gjort, mördade de utan vidare på stället den besvärliga gästen. Därefter steg Stobée frisk upp och gömde sig, och i all tysthet lades björnen i hans säng, kläddes i hans skjorta och vändes mot väggen med nattmössan djupt neddragen över ögonen. Så långt gick allt efter bästa önskan. Guvernören, som saknade sin gunstling, trodde, att djuret bara hade lupit till skogs för några dagar och sedan nog skulle hitta tillbaka. På samma gång fick han bud, att den skickliga och värderade välborne herr Lorens Kristoffer Stobée bedrövligen hade avlidit.
Men nu kom där en ängslig stund. För att kasta en sista blick på den dödes kvarlevor och pliktskyldigt övertyga sig om, att han inte längre kunde räknas till de levandes antal, infunno sig guvernörens utskickade. Björnen hade redan börjat att ruttna och spred lyckligtvis en sådan stank i kammaren, att de betänksamt stannade vid dörren, togo sig om näsan och befallde, att liket för smittans skull genast skulle begravas. Svenskarna voro inte sena att efterkomma den tillsägelsen. Så fort som möjligt lyftes björnen i lakanet till den redan inburna kistan, som fort tillspikades.
Under stor högtidlighet fördes den sedan genom gatorna till graven. l sorgetåget vandrade inte blott de svenska fångarna, utan alla förnäma ryssar i staden. Ja, själva guvernören hedrade den allvarliga festen genom att gå med bakom kistan.
Då ståten nu som bäst pågick, smög sig den verkliga Stobée försiktigt bort, utklädd till kringstrykande lantkrämare. Ändlösa vägar slingrade sig framför honom genom det vida fiendelandet, och ett stycke följde han ett resande herrskap, förklädd till amma. Efter de underbaraste äventyr och årslång färd på mer än tvåhundra mil kom han slutligen till svensk mark och hem till sin gård. Och det just lagom för att hindra den falska vännen, som hade gömt undan hans brev, att hålla bröllop med hans hustru.
En annan karolin, Anders Oxehuvud, fick i fångenskapen gå för plogen med sele över axlarna som ett ök. Till sist lyckades det honom att fly, och sent en afton hördes ett häftigt hundgläfs utanför hans gård Säby. Det var inte mindre än tolv hundar, som skällande sprungo upp på trappan. Mitt i flocken stod en besynnerlig främling med en sliten sele på armen. En bössa hade han också med sig, ty han var en väldig jägare. För att få reda på tiden drog han upp ett ovalt silverur med turkiska siffror och kulört blomverk på tavlan. Folket ville köra bort den obekanta vandringsmannen och sade honom vresigt, att gårdens ägare för ögonblicket inte var hemma. Till svar knuffade han undan tjänarna och steg på ända upp i salen, och där lade han sig på pinnsoffan och väntade.
Om en stund klampade tunga bondstövlar i trappan, och den förmenta gårdsherrn steg in. Han blev vit som krita och började darra på målet, ty i pinnsoffan igenkände han sin forna husbonde. Bonden hade förut varit hans rättare och lovat att redligen sköta gården åt honom, då han drog ut i kriget. Men under de år, då Oxehuvud som fånge svalt sig fram med att binda peruker och fisknät eller gick och släpade moskoviternas plogar, hade rättaren bedrägligt gjort hela gården till sin. Röd om pannan, befallde Oxehuvud honom att tvärt på fläcken göra räkenskap, och det berättas, att hela den natten brann det ljus i salen på Säby.
Lika väl gick det dock inte alltid de andra fångarna. Trenne år efter Stobées flykt fann guvernören i Arkangel på det orådet att låta öppna hans grav. Och när han med väckta misstankar skärskådade den långnosta skallen, gick det upp för honom, att de präktiga betarna ganska visst snarare påminde om hans försvunna björn än om en svensk officer. Till straff för sitt streck blevo då de medskyldiga svenskarna i staden förvisade ända bort till Tobolsk i Sibirien, och där träffade de en mängd av fångna landsmän. För att livnära sig stickade de strumpor och vantar, slöjdade och ställde sig att färga garn, som de hade sett mor göra. Eller också höllo de skola för barn, och oändligt mycket fingo ryssarna lära av sina arma fångar. På många ställen hade svenskarna bara en bibel tillsammans, men till den boken vände de sig i sin nöd »Var trofast intill döden», läste de i bibeln. »så skall jag giva dig livets krona.»
Nordan ven över den öde tundran, och sällan syntes någon vandrare. Bland drivorna på kyrkogården lyste den vita svenska skriften på rader av träkors. Under femton år hade svenska benknotor blivit kringströdda ända från Arkipelagen till Ishavet, och dit ut till kyrkogården ställde allt emellanåt fångarna nu sina steg.
»Hemma», sade de till varandra. »Inte sant, du har också grubblat på det ordet. Du har gått och upprepat det stilla för dig själv: hemma, hemma! Det börjar med, att barnet räknar kvisslorna och spikarna i golvet. Hemmet, ser du, det är något, som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land. Och utanför det landet förlora till och med luften och vattnet sin vederkvickande smak. Kan du inte försäkra mig, att våra kamrater, som ligga här under oss i den främmande och steniga mullen, äro hemma?»
Först efter många år, då Karl den tolfte hade stupat, ropades de en morgon från sitt tysta arbete av en ryttare, som på torget svängde en vit fana, till tecken att freden äntligen var sluten. Under ett helt år ringde i tsarens rike kyrkklockorna var middagsstund över de fallna och över freden den välsignade, den goda freden, då rätt åter fick råda och människorna tvätta de skamliga blodfläckarna från sina händer och hö åter bärgas i ladorna.
Med knytet på ryggen begynte de frigivna fångarna sin sista långa vandring, men mycket hade den stora ofreden då förändrat där hemma. Åkern låg i vanhävd. Ulven gick i hagen. Och det lilla barn, som de hade lämnat i vaggan, kom nu på stugtröskeln som en tjugu års yngling med fjun på läppen. Kanske hände det också, att hustrun inne vid bordet hällde upp gröten åt en obekant man och förläget sänkte ögonen inför den, som hon trott död, och som nu stod i dörren och grät.
Giktbrutna och vitskäggiga, men allvarliga, förnöjsamma och
vördade, sutto sedan de gamla karolinerna och knöto sina nät eller
ögnade i sina dagböcker. Glatt ljusnade de upp, när de om söndagarna
på kyrkvallen mötte forna kamrater och språkade med dem om forna
bekymmer och kämpadater under fälttågen och den långa fångenskapen.
