Snön packade sig i portar och gränder under riksdagens bistra vinterdagar, och kamelerna kunde skatta sig sälla att få gå kvar i öknen. På traktörsställena knuffades riksdagsmän och Stockholmsbor. »Hatt eller Mössa, Hatt eller Mössa?» det var frågan till var nykommen kund, som slog sig ned vid bordet och blandade sig i samspråket.
»Det är på tiden att ordentligt platta till Hattarna», utbrast slutligen en rödbrusig middagsätare och släppte skeden. »På alla sina fabriker och ärofulla företag ha de ödslat så mycket pengar, att Sverige nu igen står lika utfattigt som förut. Plogen och åkern ha de glömt. Mina herrar, får jag bjuda på ett glas äkta portugis för Mössornas välgång?»
»Den där har råd att bjuda, han», viskade en av stamkunderna till sin bordsgranne, en blid och vänlig man. »Karlen där lever på ryska mutor. Det är ryska ministern, som betalar kalaset. Så går det till bland Mössorna. Skam över de fosterlandsförrädarna, som sälja oss till moskoviten! Törs jag fråga, är min herre Hatt eller Mössa?»
»Barhuvad», svarade främlingen och slog med handen på sin hjässa, »helst barhuvad, som den gode Guden har skapat mig.» Hans vackra, bruna ögon tindrade skälmaktigt.
»Varken Hatt eller Mössa!» utropade flera missnöjt häpna röster. »Det var mans ett nytt svar.»
I hjärtat är jag Tessin och hans Hattar ödmjukt tacksam för all huld frikostighet mot mig, fattig läkare», tillade främlingen och steg upp. »Men en sak vill jag säga er, go' herrar. För era partifejders skull glömma ni, att himlen kan vara blå och marken grön. När politiken flyger i en människa, påminner hon om en stut, som har fått en broms under svansen. Hon kesar i väg utan att varken höra eller se. Finns det då inte längre något annat i världen än riksdagen?»
Det var med nöd han kunde bana sig fram genom dörren, ty ett par Hattar och Mössor hade råkat i slagsmål och dunkade på varandra med stolarna i högsta hugg. De andra sneglade förvånade efter den glättigt underliga och ivriga mannen, som alls inte gav sig ro att höra deras visdomsord i dagens trätor.
»Han lär visst heta Linnæus och vara ganska lärd», sade de utan någon synnerlig vördnad.
Hemligheten med Linnæus var, att det fanns så oändligt mycket i naturens rike, som för honom betydde mer än både penningar och makt. Men för att förstå honom måste vi leta oss baklänges några tiotal år till en afton i den tysta staden Växjö, då han som gymnasist satt med sina tre rumskamrater framför brasan.
De hade inte råd att bränna ljus, men det föll ett klart sken ur järnkakelugnen, och var krok och spik glänste på den kala timmerväggen. Den låga kammaren var utan både stolar, gardiner och dubbla fönster. Alla gossarna hade hängande, rakt hår, kammat med vatten och benat mitt över pannan. Mor-käran därhemma hade nog lappat och sett över deras kläder, innan det bar åstad på kärran, men skinnbyxorna hade på skolbänken småningom blivit blanka som förskinn. Det var också annat att vara skolgosse den tiden än i våra dagar, då björkriset mest får grönska i frid i skogen. Ändå kände de sig inte litet duktiga över att äntligen ha blivit gymnasister och få bära kappa och kallas herrar. Det var ju ett helt äventyr att sitta så där ensamma ute i världen och hushålla med korvbitarna i matsäcksskrinet, så att de räckte terminen ut. »Låt oss alltid vara glada», brukade Linnæus säga, och det rådet följdes också nu, när stekpannan som bäst fräste i ugnen. Var och en brynte sin egen fläskbit och höll sedan noga reda på den, då den blev upplagd på stenfatet.
Den enda, som i afton visade sig modstulen, var just Linnæus själv. Han gick till fönstret och gned bort imman, så att han kunde titta ut. Men det var inte mycket att se - bara en bakgård med några översnöade vagnar och vedtravar och så de kalla, vassa vinterstjärnorna.
»Kommer aldrig våren med sina blomster?» sade han längtansfullt.
»Linnæus, inföll en av kamraterna, men rättade sig och fortsatte nästan högtidligt: »Carolus Linnæus, du äst fullärd i kunskapen om, hur en korngrynsgröt rätt skall tillredas inför människor. Här har jag varit ute och köpt för fem styver sirup. Gack fram, Linnæus, och avlägg ditt mästerprov!»
»Låt mig vara!» svarade Linnæus och satte sig med huvudet i sina händer. »Jag vill ingenting ha.» Det syntes, att han var nära att falla i gråt.
Egentligen var det ingen, som de höllo så mycket av som honom. De visste, att han hade det bästa hjärtat av dem allesamman. Kanske just därför blevo de nu stuckna och begynte att koka och spisa utan att bry sig om honom. Men de anade rätt väl, vad som tyngde på hans sinne.
Han grep sig hårt om pannan, så att håret hängde ut mellan fingrarna, och suckade slutligen.
»Ja, det är så. Jag duger inte till präst.»
»Nej», svarade kamraterna. »Du har nog inte något läshuvud, Linnæus. Du får svårt att slå dig fram.»
»Far vill, att jag skall bli präst liksom han», mumlade gossen vid fönstret. »Men nu är mitt beslut fattat. I sommar skall jag tala med honom. Var och en bör bli det, som han duger till. Se på lammet, som betar i hagen. Kunna ni lära det att fånga fisk? Se på masken i jordmyllan. Kunna ni få vingar att växa på den?»
Hans åhörare begynte att gäspa, och det blev snart tid att krypa till kojs, två och två i vardera sängen. Trångt var det, så att ingen kunde vända sig utan att puffa till sovbrodern, men den, som väl hade lurat in, vaknade inte för så litet. Linnæus låg och stred med tårarna och tänkte på, hur bedrövade föräldrarna skulle bli, över att han inte dög till präst.
Vid fyratiden måste djäknarna åter i kläderna, ty det var tredje dag jul. Och då skulle de ut på sockengång och sjunga ihop pengar till hjälp vid köp av skolböcker och annat. När de kommo till gårdarna, ställde de upp sig i en ring och sjöngo någon gammal andlig medeltidssång på latin. Rörd och andäktig skänkte husmodern ett talgljus åt var och en, och bonden lade upp en penninggåva på julbordet, som ännu stod dukat framför högsätet med gorån, våfflor och kringlor. Linnæus, som var den kvickaste lustighetsmakaren, blev alltid framskickad att roa sällskapet med gymnasistlatin om »kringlibus» och »kakibus». Bondfolket undrade, om så mycken lärdom inte till sist alldeles skulle spränga det stackars huvudet. Skamflat drog han sig då tillbaka, ty han visste, att hur mycket hans huvud än kunde rymma, för en präst räckte det ändå inte.
Sockengångens dagar med nattkvarter i stughalmen voro de nöjsammaste för honom under hela den långa vintern. Då och då vankades också traktering, när djäknarna skulle följa någon död till graven och med sin sång påminna de kringboende om deras dödlighet. På ett så illa aktat ställe som en källare ville de däremot aldrig sätta sin fot, hur mycket än skalkar försökte att locka dem. Ibland såg Linnæus efter i matsäcksskrinet, hur det var med förrådet. När det vårade, upptäckte han, att det var slut på både smöret och brödet, men att det ännu fanns ett stycke skinka. För den bytte han sig till det finaste huvudkläde åt mor. Och så begav han sig då åstad hemåt som fullärd gymnasist till den vackraste vrå, som han visste på jorden, faderns gård, det lummiga Stenbrohult.
Insekternas pipande och surrande, göken, fågelsången och blommorna - allt fängslade hans tankar. Otaliga öar simmade på den lilla sjön Möckeln, som glimtade fram mellan skogsdungarna. Mest älskade han dock den trädgård, som hans fader hade anlagt för sina små besparingar, och där han själv hade en egen täppa att vårda.
»Ja, son min», sade fadern, där han, långskäggig och med kalott på nacken, arbetade vid sin spade, »blommorna äro ljuvliga väsen, och mycket ha de att lära oss, men inte kan den kunskapen föda sin man.»
Den svåra stunden var nu kommen, då den unga Linnæus måste tala ut om allt, som låg och tyngde på hjärtat.
Att studera naturen kallades på den tiden att läsa till läkare, och han ville bli medikus och botanikus och intet annat.
»Så give Gud dig lycka, son min!» sade slutligen efter många rådslag fadern, som alltid var glättig, »men din mor gör du en stor sorg.»
Vemodig i hågen och med klappande hjärta, gick Linnæus in till modern. Länge satt hon tyst och vände på nyckelknippan, som hängde vid bältet. Den vita duken var hårt åtstramad om pannan, men en liten gråsprängd hårtest hade ändå letat sig fram vid tinningen, och hon såg god ut. Bredvid i köket sjöngo pigorna en psalm vid sina surrande spinnrockar.
»Betänk ändå», sade hon med en lång suck, »att både min far och farfar ha varit prästmän och bott här på Stenbrohult liksom nu min kära och vördade husbonde. Skall du, min egen son, bli den, som först sviker? Hur skall det då gå dig? Var skall du då hitta ett så säkert levebröd? Vet du någon vrå på jorden, som du håller så mycket av som marken här? Här kan du få bo och leva hela ditt liv. Och det vill du försaka?»
Ynglingen förmådde ingenting svara. Hon räckte honom då händerna och drog honom till sig, så att han fick falla på knä framför henne.
»Du brukar säga», fortsatte hon, »att du vill leva för att utforska blommor, fiskar, insekter och stenar och allt i Guds härliga natur, som du kan se och tänka över. Din kärlek till allt detta måste vara gränslös, om du för den kan offra ditt älskade Stenbrohult, och vad så många skulle skatta sig lyckliga att kunna nå. Fåfängt blir det då för oss gamla att säga nej. Måtte all god gåvas givare bistå dig i den kärleken! Jag har intet annat att skänka dig än en fattig prästhustrus ömma välsignelse. Kanske hjälper den dig ändå något.»
Upprörd och ändå överlycklig, stormade Linnæus ut ur stugan, och nu
blev det att väva och sy långt in på nätterna för att hedersamt rusta
sonen för hans färd till de lärda.
