I Preussen härskade vid mitten av sjuttonhundratalet en sällsam och vida beundrad man. Det var Fredrik den store. Han var en vis konung och orädd krigare, men levde helst en filosofs liv, omgiven av skalder och lärda.
Slottet i Berlin stod en kväll upplyst till stor fest. I Vita salen framskred under kristallkronorna ett mycket egendomligt tåg av dansande fackelbärare. Den första var enögd. Den andra var ärrig. Somliga haltade åt vänster, somliga åt höger. Den ena släpade med foten, och den nästa stötte i. De flesta voro nämligen gamla fältmarskalkar och generaler, som i ärofulla strider höljts med blessyrer. En sådan högtidlig, gammaldags fackeldans blev numer bara dansad vid kungliga bröllop. I afton var det Fredrik den store, som gifte bort sin syster Lovisa Ulrika med Sveriges kronprins Adolf Fredrik. Själv var prinsen inte närvarande, men omgiven av pudrade herrar och var dag med femtio dukaters underhåll på fickan, hade riksrådet Tessin kommit i hans ställe för att hämta bruden. Och märk nu, vad som blir berättat! Från brudgummen hade han nyss lämnat henne de härligaste juveler, och de glindrade över hennes hals och armar som en hel vintergata.
Ungdomliga Lovisa Ulrika, hur litet kunde du då ana, att dina bröllopsjuveler småningom skulle förvandlas till en harmfylld kvinnas tårar! Vad de orden betyda, komma händelserna snart att bäst visa. Det hade kostat svenskarna dyrt att köpa en sådan brudgumsgåva, och de menade, att den alltid skulle räknas till rikets kronjuveler. Men det hade Tessin inte kommit sig för att bekänna inför den store konungen och hans syster, utan hon trodde, att de voro hennes egna. Vacker och rak stod hon bredvid sin broder, och en stund betraktade han henne med sina lågande, djupblå brandenburgska ögon. Plötsligt drog han upp sin gyllne snusdosa och tog sig eftertänksamt en duktig pris. Som han smällde igen locket, sade han lågmält:
»Jag är inte utan oro för min syster. Det brandenburgska blodet är häftigt och stolt. Min syster skall akta sig att såra de frihetskära svenskarna.»
Vid hans hov hade hon lärt sig att beundra snille och kvickhet mer än allt annat. När bröllopet var över, och hon gungade på Östersjön, var hon därför glad att ha till ledsagare en så lysande och snillrik man som Tessin. I Sverige voro på den tiden rådsherrarna nära på konungens medkonungar, och det grämde Tessin, att han inte hade fått tillfälle att bära den hermelinsbrämade rådsdräkt av röd sammet, som han hade med sig i kistan. Men det var nu ingen tid att visa surmulenhet bredvid en så själfull och bländande furstinna, och båda blevo goda vänner, utan att därom var något ont att säga.
I Stockholm levde då ännu den gamla, skröpliga kung Fredrik. Hans stora peruk vippade ibland ännu i en guldsmidd kaross, som rullade bort till Karlberg eller Rotundan i Hummelgården. Men några år gå fort, när vi berätta om dem hundrasextio år efteråt. Då gamla kungen dog, hade Lovisa Ulrika redan med snillets spira i sin hand lekt fram ett hov efter sitt sinne vid det lummiga Drottningholm. Tessin hjälpte henne att fylla salarna med tavlor och samlingar. Praktfulla pendyler slogo timmarna med tunn silverklang, och på byråar och marmorspislar sutto herdar och herdinnor av porslin. Under lindarna i parken framtittade otaliga bildstoder. Många av dem hade förr i tiden hemförts som krigsbyte. Till och med ålderdomens skrynkor och grå hår försökte i hennes lilla sagovärld att gömma sig bakom en mask av ständig ungdom. Både unga och gamla pudrade sitt hår vitt och sminkade kinderna röda, så att alla sågo ut som vackra, nätta dockor.
Förr växte det rovor i Sverige, nu växte det snillen. Liksom en vig pojke tycker om att klättra, så roar det ett kvickt huvud att hitta på ordlekar, och nu ville alla vara kvicka. Skratt ljöd i det gröna, där skalden Olov Dalin läste högt, och drottningens svarta morian Badin kom i en stor fjäderkrona med tebrickan framför sina hjulande ben. Ett sådant hov kunde bara Fredrik den stores syster trolla fram ur den steniga svenska marken. Förr gingo unga adelsmän och lånade pengar. Nu gingo de också och lånade kvickheter, var de hörde några, för att sedan göra sin lycka genom att låtsas mer snillrika, än de voro.
Men det fanns en, som kunde gäspa, fast han alltid snällt höll upp handen för munnen. Det var en mycket god och beskedlig man. Redan hans namn, Adolf Fredrik, lät ju som själva beskedligheten. Han tyckte mer om att svarva eller att få sig en ordentlig tallrik surkål. Men kung Adolf Fredrik beundrade sin drottning, och hovfolket brukade säga, att han såg nådig ut till och med på ryggen. När dagen började lida, bjöd han henne armen, och skaran trippade bort till en teater i det fria med kulisser av tuktade häckar. Vida omkring hördes de spelandes röster i den stilla kvällen, där daggen föll i gräset, och himmelen gulnade bakom lövkronorna.
Små prinsbarn föddes ju småningom också till världen, och de gjorde som de stora. I sina koltar med silvergaloner stultade de omkring, vände ögonen uppåt, slogo sig för bröstet och spelade teater på bänkar och bord. Sist att tröttna var alltid den äldsta gossen, kronprins Gustav.
Badin, den svarta morianen, hjulade ibland förbi prinsens rum, när Tessin som bäst höll lästimme med honom. Då stack Badin händerna mellan knäna och skrattade åt, vad han hörde, så att hans stora mun drogs ända upp till öronen. Därinne hoppade det förnäma riksrådet Tessin omkring på golvet, pep som en fågel, gnäggade som en häst och tutade och trummade som en soldat - allt för att Gustav så mycket livligare skulle förstå, vad som lästes om.
»Vara lydig och beskedlig!» förmanade Lovisa Ulrika, och så fick han om kvällen följa henne på teatern. När han skulle krypa till kojs, kunde han inte tänka på annat än teaterns hjältar och hjältinnor. Han ställde sig i sängen med handduken virad om huvudet som en turban. Vers efter vers läste han upp ur minnet, ända till dess han med tummen slutligen gav sig en dolkstöt i hjärtat och trillade omkull bland kuddarna och somnade.
Allvarligare gick det till om morgonen, när Dalin, som också var hans lärare, steg in med sina böcker. Redan hans ansikte med den krokiga näsan och höga, bakåtsluttande pannan tydde på något ovanligt. Full av liv och kraft och lärdom, berättade han om hävdernas minnen. Då begynte det stråla i den begåvade gossens stora, djupblå ögon. Allt storsint och bländande lockade honom oemotståndligt, och det blev hans högsta dröm att själv få likna forna tiders stora. Ofta satte sig Lovisa Ulrika i läsrummet för att höra på, glad åt hans snabba och livliga svar på alla frågor. Hon hade fått, vad hon önskade: en son, som var ett snille.
Ändå kunde varken smink eller puder dölja, att hon ofta kom förgråten. I Berlin hade hon vant sig, att hennes kungliga broder befallde över allting, men här befallde rådsherrarna och ständerna. Hon stampade i mattan av harm, när hon talade därom med sin godmodiga gemål. Och när de tjocka riksråden kommo på besök, lät hon dem på trots sitta på små kullerstolar i stället för i bekväma ryggstolar.
Inte ens Tessin ville böja sig och lyda eller pruta på friheten, hur väl han än trivdes i hovets lätta skimmer. Det föll så många häftiga ord mellan honom och drottningen, att hon till sist inte längre kunde tåla den forna gunstlingen för sina ögon. Han måste gå bort i onåd och framleva sina återstående år på sitt Åkerö. Där i lantlivets ensamhet försökte han glömma världens flärd och se kallt på den tid, då han var rik och firad och avundad. Slutligen, när han kände, att döden närmade sig, lät han bära in den färdiga likkistan i rummet och skrev med ett stycke krita på locket: »Äntligen lycklig.»
Men ständerna hade också tagit Dalin ifrån prinsen och givit honom andra lärare, ty den kvicka skalden retade dem med sina spefulla kväden. Den lilla Gustav saknade sin kära Dalin och snyftade bittert. Och föräldrarna rodnade av förtrytelse under den skammen att inte ens få välja de lärare åt sina barn, som de ville. Rådsherrarna brydde sig heller inte om, när konungen nekade att skriva under, vad de bestämde. De gjorde sig en stämpel med hans namn och tryckte den i stället helt lugnt under beslutet. Den maktkära Lovisa Ulrika och hennes gemål började att känna sig som två misstroget bevakade fångar, utklädda i sammet och juveler.
Ja, juvelerna - med dem prydde hon sig gärna, ty hon tyckte om att lysa och beundras. På dem började hon att tänka. Hon öppnade sitt skrin, och där glimmade de som regndroppar och som tårar. Hon mindes, hur hon hade burit dem som brud. Gråtande tog hon upp broscherna och de dyrbara länkarna i handen och synade dem vid ljusskenet. »Ni skola hjälpa mig», tänkte hon. »Jag behöver soldater, och jag behöver folk på gatorna, som kan ropa: Ned med rådet! Tyst och hemligt skall jag skicka bort er ur Sverige med en pålitlig tjänare och pantsätta er. Då får jag pengar till mutor och gåvor. Någon mörk natt skall jag nog sedan göra upp med er, rådsherrar!»
Men den tiden hade väggarna öron och nyckelhålen ögon. Snart började det skvallras, att hon i försåtlig avsikt hade skickat bort sina juveler.
»Är då inte min brudgåva min?» frågade hon både uppbragt och förskräckt.
Men ständerna svarade, att det var rikets kronjuveler, och tillsade konungen att vackert genast låta visa och räkna dem i räntekammaren. Borta voro de emellertid, och nu blevo goda råd dyra.
*
På det gamla Rydboholm utanför Stockholm sutto då en afton två män vid en nästan nedbrunnen brasa. De hade kunnat tagas för några häxmästare från forna dagar. Dörren var väl låst utåt gården, och under ivriga viskningar smälte de i en liten panna ett tungt, silverliknande ämne. Den ena, som hade blida och fina drag, var ställets herre och en nära vän till kungaparet. Han hette Erik Brahe. Den andra glömde sig oupphörligt och dundrade till med något mustigt kraftord. Det var kapten Erik Puke.
Brahe såg mot fönstret.
»Jag känner mig underligt orolig», viskade han. »Något kungligt envälde av det gamla slaget vill jag nu inte vara med om. Men visst är, att det evinnerliga partikivet med sina mutor till sist stryper oss alla. Något måste göras. Vad folket på gatorna angår, har jag hört, att den avsigkomna hovlöparen Angel är utsedd att skickas omkring till kaffehus och krogar för att prata upprorsmod i de bålda kämparna.»
Han tog pannan från glödhögen och hällde det smälta blyet i kulformarna, som stodo uppradade bredvid honom på golvet. Under tiden tillade han:
»Här ha vi ammunition. Alltså i morgon natt, juni den tjugondeförsta!»
»Myteri i kasernerna!» instämde Puke med höjd röst. »På Johannis plan och Ladugårdslandstorg samling vid trumslag. Kungen ut till häst, hurrarop och ny författning. Så ungefär går det till i andra land. Och så bus i kurran med frihetsvännerna, som de kalla sig! Jag kallar dem...»
Brahe tystade honom med en handrörelse och vände sig igen mot fönstret, där något skymtade förbi.
Det var en piga, som gick över gården med en smörbytta. Helt likgiltigt snurrade hon in den på bordet i det öppna köket på andra sidan och gick så sin väg igen med en munter trall.
Brahe blev ännu oroligare.
»Minsta småsaker kunna ibland få oförutsedd inverkan vid tilltänkta händelser», sade han. Ett förfluget ord, ett brev, det behövs inte mer.»
»Låt oss åtminstone hoppas, att Sveriges öde inte ligger på botten av en smörbytta», svarade Puke med ett gott skratt. »Förmodligen skall skepparen i morgon ha den med sig till staden, fast flickan var för lat att bära ned den till skutan.»
»Det gör mig ont», inföll Brahe för att avbryta sin egen dystra tankegång, »att vår snillrika drottning aldrig riktigt kan lära sig, att hon är skyldig hålla lagarna i sitt nya land, lika skyldig som var och en av oss andra. Men kungen är en hedersman. Kom ihåg det, kapten! Jag vet, att han har samvetsskrupler, för vad som nu sker. Man behöver inte vara ett snille för att begripa, att ett kungalöfte på lagen inte är givet för att brytas. Men, Gud förlåte, nu är det för sent att tala om allt detta. Bär in kulorna till inspektoren!»
Puke samlade upp kulorna i en säck, svängde den över skuldran och ställde sina steg till det inre rummet efter att ha lyft av dörrklinkan. Där brann ingen bar eld, utan endast en taklykta. Under den satt inspektoren mellan två högar av muskötpatroner och laddade skarpa skott.
De båda herrarna gingo sedan att sova. När inspektoren hade blivit färdig med sitt arbete, packade han in patronerna i några brännvinsankare och bar själv ned dem till en vedskuta, som låg vid bryggan.
»Så, min snälla man», sade han till skepparen och lyfte försiktigt ned ankare efter ankare i kajutan. »Styr nu i väg till vår herr greves hus i Stockholm, och ställ in de här pjäserna i portgången! Men det säger jag: Låt bli att ta sig en styrkare på vägen! För det här är ett nytt brännevin, som heter smällevin. Och det är aldrig för gott att smaka på.»
Det var redan nära på full dager. Yrvaken rev sig skepparen i håret och gnuggade ögonen. Hell dig, vackra skärgård, så din morgonbris kan friska på! Det är just en kultje, som kan få en gammal skuta att kila. Bara att hissa seglet, så lappat och uselt det är. Och så lägga ut. Lätt i håg, lätt på våg. Och så tobaksdrossen under läppen. Sol och vind, brun om kind. Se, det är en sann skeppares liv.
Och framåt sköt den åttiåriga skutan genom krusningen. Och klockan ringde långt borta i Danderyd. Och solen, den steg och steg - och så mojnade vinden.
Då kom skepparen ihåg smörbyttan, som han skulle ha med sig till staden, men som den lata pigan hade ställt i köket.
Seglet föll, och ankaret föll. Och förargad spottade han sin tobaksdross i sjön. Släp och slit, det är en skeppares liv. Aldrig nog på kneg och knog.
Långsamt halade han sig ned i jullen. Ännu långsammare gick det, innan han fick smörbyttan ombord. Inte anade han då ännu, att han genom sin långsamma rodd så att säga redan hade slagit av både Pukes och sin egen husbondes huvud med sina tröga åror. Hur det blev med den gåtan, det skall nu berättas.
När han kom fram till Stockholm, var det redan sena kvällen. Och då var han ändå bara vid Södersluss. Men Brahes hus låg åt Mälarsidan på Helgeandsholmen. Förgäves hade hovets vänner där väntat på sitt »smällevin». De visste inte, att en glömd smörbytta redan hade räddat Sverige från deras tilltänkta statskupp. Småningom började de att skiljas åt. Hovlöparen Angel, som skulle gå omkring och uppvigla sjömän och annat löst folk, hade likväl råkat att bjuda på fler skålar för drottningen, än han själv tålde. På Norrbro stod han framför en flock busar och pratade, mer än klokt var.
Vid det laget hade konungen och Lovisa Ulrika nyss stigit in i sin loge på teatern. Egentligen var konungen både avhållen och aktad. Han hade många verkligt tillgivna vänner att hälsa på med en fryntlig böjning på huvudet. Men i afton såg han besvärad ut och torkade sig i pannan. Som alltid, när det blev trångt, upplyftes ett par bänkar på själva scenen. På dem sutto mitt framför honom av en ren slump just några av de frihetsvänner, som hovet i natt tänkte låta fängsla.
Där satt, liten och illmarig, Pechlin med sin vassa näsa. Han såg genom lornjetten mot hovskaran och hade roligt åt sina egna små beska elakheter. Och där satt Augustin Ehrensvärd, solbränd och käck, och ritade med pekfingret på hattkullen. Kanske berättade han för Pechlin om sitt Sveaborg. Det var den märkvärdigaste fästning, och den höll han på att bygga på en klippö i Finland genom att spränga långa valv inne i själva hälleberget.
Men litet vet människan om den stund, som kommer. Det har den här berättelsen ofta visat. En spåkvinna kunde ha fått mycket att säga, om hon nu hade stigit fram på scenen till bänken. »Låt mig läsa i din hand, Pechlin», skulle hon ha sagt. »Den ser ut som en spindel. Listigt är du med i allt. Som en spindel spinner du dina osynliga nät. Men en gång komma de att snärja dig själv. I fängelse skall du dö!»
»Men du, Ehrensvärd», det hade blivit hennes nästa ord. »Du har en byggares duktiga hand. Och det är för sekler du bygger. Vad är det jag ser? I Sveaborg skall du få din grav. Och jag ser, hur svenskarna en dag under klockringning och sång hölja den med flaggor och vimplar, som de tagit från ryssarna!»
Knappt något skulle kanske dock ha överraskat dem mer, än om spåkvinnan hade böjt sig ned och viskat: »Se er för, ni alla frihetens vänner, som sitta här på bänken! I natt kan det gälla ert väl och ve.» Men där stod ingen spåkvinna, och de visste ingenting om de händelser, som slogo med sina vingar omkring deras huvud.
Blott drottningen och hennes vänner i hovlogen visste det. Hon började att darra för sina egna planer och blev allt blekare. Det klädde henne, ty hon hade annars ofta för hög färg. Men hon hade inte längre ro att sitta kvar i stolen.
När hovet hade åkt hem till slottet, kom Puke dit upp för att få veta, vad som skulle göras. Hård, översten för drabanterna, kom emot honom med hastiga steg. Hans far hade varit med vid Bender, och hans egen kropp hade smakat både stål och bly, men nu skälvde han på rösten.
»Ingenting får ske i natt», sade han kort. »Faran är ännu för stor. Vi måste vänta. Det är drottningens befallning.»
»Det dröjsmålet kommer att kosta våra liv», svarade Puke, när han vände sig om för att gå. »Men ni var alltid min välgörare. Jag lovar att i fyra hela timmar uthärda tortyr utan att bekänna något, ifall jag därmed kan skaffa er tid att fly.»
Några frihetsvänner hade då redan genom soldater i kasernerna fått reda på sammansvärjningen. Under oro räknades timslagen från kyrktornen, men utan trumslag eller skott förflöt natten. Ehrensvärd samlade sina soldater på Artillerigården och lät dem stämma upp hurtiga frihetssånger, och gråhåriga riksråd och generaler gingo med i patrullerna för att försvara friheten.
I elfte timmen hade nu drottningen hunnit att få tillbaka de pantsatta juvelerna. Utbrutna ur sina infattningar, lågo de strödda över bordet framför henne. De hade inte längre samma glans för hennes ögon som under bröllopsfacklorna i Berlin. Häftigt sköt hon dem ifrån sig och lät genast skicka dem till syning i räntekammaren, som det var begärt. Hon föll i vanmakt, hon lät slå åder, hon förebrådde konungen hans försiktighet och långmodighet, och från frihetsvännerna fick hon höra det talet, att hon borde sättas på Bohus' fästning. Men ännu ville hon visa, att hon var den konungsliga Lovisa Ulrika, och när midsommardagen kom, åkte hon ut på Djurgården med hela hovet.
Bekymmerslöst småfolk lekte och dansade under träden med stilla nordisk högtidlighet eller slog sig ned i gröngräset kring sina matsäckskorgar. En sextonårig gosse, som nyss hade sluppit ut ur Maria skola, hade fått låna en cittra och satt mitt bland alla blommorna.
»Hör på den gossen!» sade en borgare i blå rock och vita strumpor och sträckte ut sig på ryggen med händerna stuckna under nacken. »Han heter Bellman. Honom kan det bli något av med tiden.»
Gossen hade ännu ingen riktig vana att sköta cittran, och ändå började han sjunga. Orden kommo av sig själva, allteftersom han knäppte och letade på strängarna:
»Må de stora fritt få kivas
om den makt, som blott är mull!
Här, där skogens nymfer trivas,
mötas vi för glädjens skull.
Höga, hundraåra ekar,
där de vilda fåglar slå,
skugga oss och våra lekar,
vi, de sälla och de små.»
Men alla sjöngo inte den midsommardagen.
Det fanns då för tiden ännu två fängelser, som särskilt voro hemskt beryktade. Det ena var Vita hästen och låg under gamla rådhuset vid Stortorget. Det var mörkt och bara fyra alnar långt och tre alnar brett. Det andra befann sig i Smedjegården och brukade kallas Rosenkammaren. Där i den mörka hålan, som stod halvfylld med iskallt vatten, nedsänktes nu gång på gång den arresterade och avklädda Puke. Men han glömde inte sitt löfte till Hård. Under fyra långa timmar höll han ut, innan han öppnade läpparna och bekände. Hård, hans välgörare, fick därigenom tid att komma undan i en båt utåt Mälaren och rädda sitt liv.
De andra sammansvurna blevo fängslade. Några veckor därefter voro kring den öppna platsen vid Riddarholmskyrkan alla fönster och tak fullsatta med människor. Där miste då både Brahe och den in i det sista lika oförfärade Puke och flera av de övriga sina huvud.
Och Fredrik den stores syster, hon som hade glömt hans visa råd att
inte såra de frihetskära svenskarna, hur gick det då med henne?
Sittande i en stol och med konungen stående vid sin sida, fick hon
mottaga ärkebiskopen, som kom, följd av en biskop. Med fuktiga ögon
måste hon höra på, hur de uppläste en dundrande straffpredikan från
landets präster, därför att hon inte bättre hade vördat lagarna.
