Långt in i Drottningholmsparken, där naturen var vildare och mer orörd, låg ett kärr. Hovet strövade sällan så långt, om inte någon gång för att botanisera efter professor Linnés fason. Där lät Adolf Fredrik i all hemlighet köra på jord. En vacker sommardag blevo så alla kadetterna befallda att tälta i slottets trädgård, och där fingo de riktigt gona sig och äta så mycket krusbär, att magen stod i fyra hörn. Vad var nu meningen? Det var något att gissa. Säg först, den som kan!
Den välmenta Adolf Fredrik hade slagit botten ur tre hela tunnor guld för att på drottningens namnsdag trösta henne för alla sorger med en överraskning utan like.
En ljus natt fingo kadetterna se en besynnerlig flotte, som försiktigt närmade sig ute på Mälaren. Den bestod av flera pråmar, och på dem tronade tre små kinesiska slott, som i smyg hade blivit byggda på Artillerigården i Stockholm. Det blev nu att flytta upp hela detta simmande Kina på den igenfyllda kärrmarken och sedan att lära sig exercera som kineser. När Lovisa Ulrika på sin namnsdag glatt häpen steg ur sin vagn, stod där en hel ungdomshär av kineser med klingande spel och med drakar och solar på fanorna. Klädd som mandarin, överlämnade kronprins Gustav till henne på en purpurkudde slottets förgyllda nycklar.
Kina blev en ljuvlig vrå mellan skuggiga lövträd, och hon lät bygga om och försköna slottet och flyttade dit om somrarna med sina böcker och sitt broderi. Där fick Adolf Fredrik i ro hänga peruken på en spik och låta svarvhjulet snurra. Ville de en afton sitta med sina förtrogna utan att störas av nyfikna tjänare, fanns det en sal, där det fulldukade bordet kom upp genom en fallucka i golvet. Man kunde ha trott, att hela slottet, som det stod, hade blivit hemfört på någon ostindiefarare. Drakhuvud gapade fram under balkongen. Klockor vaggade för vinden utefter de ärggröna, svängda taken. Framför speglarna i rummen sutto kinesiska porslinsdockor, som kunde röra på huvudet och nicka välkommen. Och mitt bland alla små lackerade bord och skåp med elfenbenspjäser och tekoppar fanns det en hel liten kinesisk dockteater att beskåda.
Men inga slottsdörrar kunde utestänga tidens stormar, och inga skiltvakter, hur granna de än posterade med talgade mustascher och flätat hår. Ond och trött kom konungen från de ständiga tvisterna vid rådsbordet och blev först nöjd och fryntlig igen, när han en stund hade plockat bland sina svarvjärn. För att trösta sig satte han sig en dag och åt ostron och därpå surkål och sedan stora, färska fettisdagsbullar med mandelmassa och sjudhet mjölk. Men det var för mycket. Den dagen dog Adolf Fredrik.
»Välkommen, tredje Gustav!» nickade alla de kinesiska gubbarna i Kina. »Nu se vi, att det inte blir någon sömn för oss, utan att det är en ny sol, som stiger.» Och detsamma märkte snart svenskarna. Där sutto de utländska sändebuden i Stockholm som väldiga kaxar och styrde riksdagen med sina mutor. Skulle det förbli så? Var det frihet, att svenskarna måste lyda, vad som befalldes av den stora kejsarinnan Katarina i Petersburg? Nej, som den fagraste vår, som en knoppande Eriksmässetid hade friheten kommit och klätt landet i grönska, men ogräs hade följt med sådden. Det händer med all sådd. De unga adelsmännen började tröttna att hänga i de grevliga och friherrliga ämbetsfurstarnas trappor för att tigga sig till en syssla eller litet penninghjälp.
Hör, vilket sorl på gatorna! Och det en het augustidag. Vad har då hänt? - Ja, fråga vem som helst i trängseln på Norrbro. Fråga kryddkrämarn, som står och hurrar! Se här, var god, en pris snus, min herre! Är det sant, att kungen har hållit tal till vakten på slottet och arresterat riksråden? - Visst är det sant. Se själv, nu öppnas slottsportarna!
Ung och djärv, fast ännu blek av sinnesrörelse, kom Gustav utridande med dragen värja framför sitt garde. En vit binda hade han knutit om armen till igenkänningsmärke för alla, som voro av hans sinne. Det blev ett letande i fickorna efter näsdukar, ty litet var ville bära det vita stridstecknet. Förbi var det med Mössorna och Hattarna. Till och med ständerna ropade ja, när han slutligen på rikssalen begärde, att de lagligen skulle lämna honom större makt.
Vad hans moder hade kommit till korta med i mörka natten, då hennes vänner villrådiga gingo och väntade på sitt »smällevin» från Rydboholm, det hade lyckats för honom mitt på ljusan dag. Ända sedan han satt på hennes knä som litet barn, hade han hört henne längtansfullt tala om makt och makt. Nu var den vunnen, men för honom ensam.
Han skyndade att stifta kloka lagar, och hämnd och hårda straff ville han inte veta av. Vita hästen och Rosenkammaren och alla pinohäkten av det slaget blevo dömda att förstöras. Omkring honom ensam jublade folkskarorna och kallade honom sin befriare, och med modern rådgjorde han aldrig. Det blev tomt i hennes penningskrin, och åt honom måste hon lämna både sitt Drottningholm och sitt trollslott Kina för att själv om somrarna flytta bort till det ödsliga Svartsjö. Från Södern kommo packlårar, och när de brötos upp, och halmen vecklades undan, blottades de ädlaste marmorstoder. Men det var omkring honom, i hans salar, som de ställdes upp. Hur olika mot förr, då alla samlades omkring den hyllade Lovisa Ulrika! Han hade varit hennes stolthet, hennes kelpilt, som hon hade skämt bort och vant vid flärd och fåfänglighet. Hon hade älskat honom mest av sina tre söner, därför att han var den snillrikaste. Men nu hände det förfärliga, att hennes hjärta isades, och hon började hata sin egen son. Det kom misstänksamhet mellan dem, så att ingen av dem längre trodde på den andras ord; och han talade bara om sina fester.
Hans dröm var att upplyst och ädelmodigt få härska över ett lyckligt folk, som liksom han älskade och vördade det svenska och hade roligt. Ett ljust rosenskimmer dallrade över hela Stockholm. På Mälaren gledo lövklädda slupar, och muntra ordenssällskap med båtar och pokaler och standar plaskade bort till de vackra holmarna. Bullrande gick balen på värdshuset Klas på hörnet. Golvtiljorna dånade och skakade, och björkruskorna i vrårna dansades omkull. - Håll ut valthornen och trumpeterna genom fönstret! Annars gå öronen sönder. Minns, att här svänga både hennesnåder och baroner!
Och på Drottningholm? Fästes där om morgonen en spader kung på väggen i drabantsalen, då spisades det den dagen i slottet. Men satt där en hjärter kung, då blev det dukat i Kina. Och så kom det vinter och snö, och konungens förgyllda släde ilade med galopperande hästar bort mot det ålderdomliga, rödmenade Gripsholm.
Här skreko flöjlarna, och de upplysta fönstren skrällde emellanåt till för ett vingslag av någon uggla. Och här fanns det riddarsalar och mörka smygar, där en glad upptågsmakare kunde gömma sig och med sitt mummel få en förbitrippande hovfröken att dåna. Natten gjordes till dag. Det fanns hovdamer, som inte på år hade sett en soluppgång. När de tittade ut mellan sparlakanen för att se, om det var tid att stiga upp, var det gula skenet på tapeten ofta den skymmande vinterdagens sista godnatt. Då blev det att kamma och pudra sig. Och så ilade de åstad med släpet på armen genom den kusliga och kalla vindsgången förbi ett fängelse, där det påstods, att kung Erik hade nött golvplankorna med sina steg. Borta i tornet, där Vasakungarna fordom hade skriftat och åhört långa, sträva predikningar mot världsens flärd, var det nu teater. Ljuslågorna tindrade och mångfaldigades i de spegelklädda väggarna. Bänkarna voro nog ganska hårda och smala, men det liksom hörde till. Landets mest högättade personer trängdes där ändå med belåtenhet, och stundom infunno sig ännu odödligare gäster.
Liksom kung Karl hade sina karoliner, så står i minnet tredje Gustav evärdligt omgiven av gustavianerna, av snillena. Där kom Sergel, fet och säker - han som inför en antik staty kunde försjunka i en sådan tankspriddhet, att han räckte fingrarna mot konungen med orden: »Ge mig snus!» Det var starka fingrar, ofta brynta av Roms sol och vana att hålla om mejseln. Med den högg han ut ur kalla, hårda marmorn byster, gudar och gudinnor. Han var romaren bland snillena. Smal och tunn och nästan skymd av hans breda rygg, stod Kellgren - skalden med de kvicka och granna ögonen, som blixtrade av kärlek till allt stort och sant. Det var den svenska fransmannen bland snillena. Och Leopold, kungens vän, diktaren med ordensstjärnan på sitt bröst, han viskade med moln på pannan ett par tre ord i Kellgrens öra. Törhända att de gällde Thorild, krigaren bland snillena, en annan siare, som träget gav dem skäl att vässa tankens pilar.
Vem lade märke till, om kanske även Lidner någon afton letade sig fram till borgtrappan - och fick vända. Betjänterna lyste på honom med ljusstaken, och skuggan av hans näsa blev så hiskeligt lång, att den pekade ända upp i taket. Vad han behövde, det var pengar, pengar. Och vad han fick, det gick. Var stackars usling var hans vän, hans bror. Till och med en guldklocka, som konungen en gång skänkte honom, gav han redan i slottsparken åt en fattig gumma. Han var drömmaren bland snillena. Som pojke hade han varit sömnig och slö, men mitt under en lästimme kände han plötsligt en knäpp i huvudet. Efter den knäppen lossnade hans sinne ur sin dåsighet och begynte livas. Vilt, som träden storma och vrida sig över gravarna en höstnatt, brusade dikterna från hans lyra.
Men stilla, stilla, ridån går upp! Med lätta steg framskyndade på scenens tiljor konung, prinsar och prinsessor och spelade med i teaterstycket.
Handklappningarna smattrade, och när de slutligen dogo bort för den kvällen, satte sig konungen med sina förtrogna vid den festliga nattliga måltiden. Själv kom han, som han gått på scenen, i rustning eller klädd som Jerusalems överstepräst med diamantsmycken på bröst och turban. Behag och snille lekte över den bordsringen, och Schröderheim, hans statssekreterare, hade lika brått att säga kvickheter som annars att ögna och peka i protokoller. En kväll kom också Bellman dit från sina Djurgårdsekar. Han hade nu blivit skicklig och vida berömd, och Gustav ropade, att han skulle föras in. Han satte sig då ett stycke bort i salen med cittran på sitt knä och sjöng. Karlavagnens stjärnbloss glimrade i rutorna, och nere på borggården låg snön djup över kanonerna, som i gamla dagar hemförts över Östersjön som segerbyte.
Fladdrande ljus på bordet och natt utanför fönstret, det passade Gustavs hov. När dagsljuset kallt sken in i garderoberna, sågo de silverbesydda tyllkjolarna ut som grå dammgömmor. Och medtagna och gamla föreföllo grevinnorna, där de ringde på kammarjungfrun och började pladdret om maskerader och baletter. För sminkets skull vågade de knappt tvätta sig, utan doppade ofta bara fingrarna en smula i ett litet handfat, som inte var större än en spilkum. Småaktighet och skvaller tasslade i alla vrår. Och Gustav själv, han gick med hyn förstörd av smink, förställde sig och talade i sina egna rum som på teatern.
I Kina slott är ett runt gemak, som brukar kallas visksalongen. Om någon där vänder sig mot väggen och viskar, hörs tydligt minsta ord av den, som lyss vid väggen mitt emot. Här hade han ibland sitt arbetsbord och satt och skrev på sina skådespel, ty han var också diktare. Just som det rummet skulle helst han önskat sig alla sina slott, så att han nyfiket kunde ha fått stå och lyss vid den ena väggen, efter vad som viskades vid den andra. Kom det så någon upprörd stund, då kastade sig hans syster ned för honom på knä. Och hertigarna, hans bröder, dånade åt var sitt håll med luktvattensflaskan. Men vändes hans tanke bara då mot något stort och upphöjt, var han lätt försonad och snar till högsint ädelmod. När han sedan kom i dörren till parken, en smula dröjande på steget, som han brukade, pudrad, klädd i en mörk dräkt med högröda kanter och den kvinnligt veka handen utsträckt - då var han åter förtrollaren och tjusarkungen.
Mitt bland festerna hände det nog också vid Gustavs hov, att de eviga frågorna om liv och död letade sig in i människosinnet. - Livet är en gåta och en gåta döden, tyd mig de gåtorna! säger den undrande. Man flärdens barn sätta sig inte och grubbla för att söka det sannaste svaret. De göra hellre också allvaret till en lek. Hör blott, vad som tilldrog sig en sommarnatt, då ett par vagnar rullade ut från Drottningholmsparken! En sådan halvljus natt, då björkstammarna lysa, är det lätt att hålla sig vaken. Och eftersom Gustavs ansikte syns i vagnsfönstret, ila vi med som tysta nattfåglar.
Var det kanske en åktur till modern, till den gamla övergivna på Svartsjö? Nej, vagnen stannade vid Lovö kyrkogård. Annars på dagen brukade konungen sällan gå i kyrkan. Vad ville han där då på natten?
Under träden skymtade en stor ättehög med en minnessten. Där vilade nu sedan många år hans ungdoms lärare Dalin. De vita och röda rosor, som vid gravsättningen han och Lovisa Ulrika hade burit med sig in i högen och strött över kistan, hade längesedan fallit till stoft. Men han kom inte för att i nattens stillhet tacka en av sina första vägledare. Vid Schröderheims sida ställde han med sitt tysta följe sina sena steg till den lilla lantkyrkan.
I skumrasket därinne väntade en mycket omtalad andebesvärjare, som hette Björnram. Stum som en skugga hälsade han sina gäster och vände sig sedan inåt kyrkan.
»Värjorna ut!» viskade han, och med dov röst och armarna lyfta framsade han en lång besvärjelse.
Bortom bänkarna började det då att fräsa och låga, och omvärvd av rök höjde sig den store Gustav Adolfs skepnad mitt på gången. När han återigen hade sjunkit ned, liksom genom golvet, reste sig i vit liksvepning den beskedliga Adolf Fredrik och betraktade för ett ögonblick sin inbillningsrika son. De lyfta värjorna darrade och blänkte i Gustavs och hovherrarnas händer.
De visste inte, att det fanns flera levande människor i kyrkan. Väl gömd på golvet under en bänk, låg en av Björnrams medhjälpare. Han anade ännu mindre i sin tur, att en hemlig åskådare redan förut hade krupit in på ett annat ställe.
Det ville sig nämligen inte bättre, än att klockaren några morgnar förut i en av bänkarna hade hittat ett besynnerligt glasrör, som var fyllt med något rött och täppt i ändarna. Björnram och konungen hade då om natten också varit i kyrkan. Klockaren stoppade trolltyget i fickan, men när han skulle klättra över gärdsgården, gick röret i kras. Då begynte det fräsa och brinna i linnebyxorna, så att han fick ett stort sår och måste linka bort till livläkaren på slottet. Det var en klok man, som förstod, att det hade varit fosforsyra i röret. Nyfiken hade läkaren därför nu i god tid smugit sig in i kyrkan och skaffat sig ett bra gömställe några trappsteg upp i tornet. Därifrån hade han också nyss fått se på, hur Björnram och hans medhjälpare under väntan på hovfolket plockade upp sina fosforsrör och strutar med frömjöl från apoteket för att åstadkomma rök och fräsande blixtar. Två masker hade de med sig, som voro fastsydda på vitt tyg. Det var skepnaderna. Sedan var det bara för medhjälparen att göra sig osynlig i bänken och hissa dem upp och ned under ljuskronan på ett par tagelsträngar. Läkaren hade roligt i sitt gömsle, men med en rysning utefter ryggen stucko de kungliga herrarna sina teatervärjor högtidligt i skidan och vandrade ut.
Vad tänkte de, vad viskade de om, då de gingo där mellan gravkorsen med natthimmelns sken över sina små kullriga hattar och sitt pudervita hår? Trodde de verkligen, att de hade sett de döda? Knappast. Men de försökte inbilla sig, att de trodde det, och för dem var det nog.
Men allvarets timme skulle till sist ändå slå, och det på en dag då Gustav minst väntade det. Det hade aldrig rått någon förtrolig vänskap mellan honom och hans drottning, den vackra, men tysta och tillbakadragna Sofia Magdalena. Men nu födde hon honom en son, som skulle döpas till Gustav Adolf och ärva hans krona. Slottssalarna fylldes av lyckönskande, och utanför jublade hela staden. På vart traktörsställe sjöngs: Gustavs skål, den bästa kung, som jorden äger! Likväl fanns det en, som inte längre kunde glädja sig åt något, och det var hans egen förgrämda och misstrogna gamla moder. »Det är inte hans barn, men han utger det för sitt, därför att han annars skulle stå utan arvingar», sade hon och skickade honom ett bittert brev. När han bröt det, bleknade han och måste stödja sig mot väggen för att inte falla. Systern, Sofia Albertina, kastade sig på knä, och luktvattensflaskan gick mellan hertigarna, som dånade.
»Min egen mor har förgiftat mitt livs skönaste dag», stammade konungen, och efter den stunden blev det aldrig mer gott mellan dem.
Hon blev förbjuden att komma till hovet, och drottningen och hennes damer slutade upp att besöka henne. Sommardagarna på Svartsjö blevo långa. Där fanns det näktergalar i parken, och ibland slogo de några vemodiga slag inne i den täta lummigheten. Men hela slottet föreföll ödsligt och dystert. En gång möttes konungens och hennes vagnar, och han lyfte upp sin lilla son till fönstret. Men hon drog sig tillbaka i vagnen, så långt hon kunde, för att slippa se honom. Hon försjönk i svårmod och dödsaningar och åldrades och blev sjuk. När någon kom med en hälsning från Gustav, skakade hon på huvudet.
»Jag kan inte tro, att det är min sjukdom, som oroar honom», svarade hon. »Det är bara mina juveler, som fresta honom. Han är rädd, att jag skall skänka dem åt någon annan.»
Hon klagade över penningbrist och uteblivna hedersbetygelser och sade sig nöjd att få lämna en värld, som endast skänkt henne sorger. När hon låg på sitt yttersta, åkte Gustav till Svartsjö och steg ur vid trädgårdsporten. Efter flera budskickningar blev han omsider insläppt till henne. Ändå ville hon inte tro, att han menade allvar med sin sorg. De kringstående måste bevekande bönfalla mor och son att glömma gammalt groll. Slutligen kom han tillbaka med den lilla Gustav Adolf och lyfte upp honom i sängen. Han klappade rädd hennes kinder med sina små händer. Olyckliga Lovisa Ulrika, hur prövad och förhärjad och gammal satt du inte nu under de broderade vita sparlakanen!
Det var halvskumt i rummet, och hon lät draga den ena gardinen åt sidan, så att hon bättre kunde se gossens ögon. Hon ville se efter, om hon kände igen de stora brandenburgska ögonen, som förr hade varit hennes egen stolthet. Hennes juveler voro redan förseglade, och hon hade ingenting annat att skänka honom till minne än en liten briljantrosett, som hon fick av dottern. Men när konungen och barnet åter voro borta, och hon låg i sina tankar, slog hon upp ögonen med den döendes blick in i det fördolda. och sade profeterande:
»Det blir aldrig något av det barnet. Ni skola se, att jag får rätt.»
En natt ett par dygn därefter vaggade en mörk figur uppför trappan på Svartsjö med armarna om en koffert. Det var Badin, morianen. Lovisa Ulrika var nyss död. I sporrsträck hade han hämtat hennes hemliga papper från Fredrikshov, hennes vinterslott i Stockholm. Medan dagen begynte gry, satte sig hennes sista förtrogna framför brasan och genomögnade många ömma brev från hennes ungdom, och många som bara ordade om maktstrider och besvikelse. Allt emellanåt flammade det till i marmorspiseln. Det var, när något brev kastades i lågorna för att inte råka i Gustavs händer.
Men ofta sedan under åren, när samtalet föll på den döda, blev
konungen orolig och försagd. Det var ju hans moder, och utan
samvetskval kunde han inte tänka på den strid, som förblev hans livs
hemskaste och mörkaste minne.
