- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
VIII. Snillenas konung. Kanonerna dundra över Östersjön

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

KANONERNA DUNDRA ÖVER ÖSTERSJÖN.

En juniafton flögo alla vimplar i topp på Strömmen i Stockholm. Det var en hel liten skog av master, och följd av hovet till stranden, steg Gustav ombord på sin jakt, Amfion.

Det hurrades och viftades, och det fälldes tårar i näsdukarna, ty vem vet i krig, var kulan har sin gång. Fylld av längtan efter ära och kärlek till det svenska, hade konungen på eget beråd i stor hast utrustat sina skepp och galärer. Det var fråga om ingenting mindre än att med ett oväntat överfall erövra från den stora Katarina i Petersburg ett stycke av Sveriges forna besittningar.

Med en sådan bragd hoppades han att också återvinna något annat, som han mer och mer såg sig mista, och det var svenskarnas hjärtan. När han steg upp i aktern under flaggan och blev igenkänd på det blå bandet, flög ett sorl utefter stränderna. Men han hade fått lära, att det bara var ett brus på ytan. Han visste, att han lämnade ett folk, som börjat tröttna på den kostbara och fåfängliga ståten vid hans hov. De adliga officerarna svängde nog plymhattarna och skyldrade med värjorna, men det var ingen hemlighet, att de med saknad talade om frihetstidens dagar.

Uppehållen några dygn av dålig vind, seglade Amfion slutligen ut mellan skären med galjonen vänd mot Finland. Hur gick det då med det krigiska äventyret? Hör, vad han berättade, den unga fänrik som några veckor därefter satt med sina vänner på källaren Gyllne freden!

»Jag var med i Helsingfors», började han och vände stolen till hälften från bordet. »En middag fingo vi höra ett avlägset muller ute på havet, där hertig Karl förde befälet på flottan.»

»Och luktvattensflaskan, hade han den med sig?» pep en spyfluga. De andra ställde sig nyfikna omkring bordet.

»Jag tror inte han behövde den», svarade fänriken. »Också han är en tapper och duktig man, så fort det blir allvar. Däri är han sin kungliga broder lik. Alltnog, mina vänner! Jag sprang ut ur huset. Utan att veta om jag skulle misströsta eller hoppas, hörde jag, hur kanondundret drog bort som ett åskväder och försvann åt det håll, där leden går mot Kronstadt och Petersburg. Fram på kvällen blev allt stilla. Oroligt var det bara i mitt eget bröst.»

»Fort, fort till nästa dag!» inföll en otålig kamrat och grep honom i handleden.

»Ja, nästa dag», utbrast fänriken och sprang upp, livad av sina minnen. »Då stod jag där och såg, hur en rad av skepp begynte att glida fram bakom Sveaborg med sönderskjutna segel och svenska flaggor. Först var det bara några få. Så blev det fler och fler. Jag räknade, tror jag, ända till över tjugu. Och tänk er! Mellan sig hade de ett av kejsarinnans grannaste fartyg med fångna, skäggiga ryssar i alla kanongluggar. De erövrade flaggorna blevo sedan nedlagda framför altaret i kyrkan, och där talade konungen med tårade ögon för sin bror.»

»Och varför har du då vänt hem mitt under brinnande krig?» undrades det kring bordet.

Fänriken steg hastigt upp och tog sin kappa.

»Därom en annan gång», svarade han kort och gick.

Det var underliga ord, och efter en tid syntes på gatorna allt fler officerare, som hade övergivit armén. En av dem slog sig en middag ned på Gyllne freden och ropade på strömming och svagöl, eftersom det var lördag.

En ganska välmående sidenkramhandlare, som höll på med äppelmos, gav honom lågande blickar.

»Jag känner den där», muttrade han till sin bordsgranne. »Men var i all världen har han gjort av sin krigsmundering? Minsann, annars bruka sådana där hjältar se ut som riktiga kineser med sina flätade hårpiskor i nacken.»

Hettan steg i blodet, medan han talade, och till sist vände han på huvudet och sade högt:

»Törs jag fråga. Varifrån kommer ryttmästarn? Det är ju krig.»

»Från Anjala gård i Finland, om min herre vill veta», ljöd det sträva svaret.

Den frågvisa sidenkramhandlaren skruvade på stolen och försökte att få i gång ett samtal. Det låtsade lugnet svek då slutligen ryttmästaren, och en häftig rodnad blossade fram under solbrännan.

»Ett laglöst krigsupptåg, börjat utan ständernas bifall!» for han ut med stigande vrede. »Usla anstalter. Inte nog med trettiosexpundiga kulor. Fältskärerna få stå och trumma på tomma apotekslådor... Vi ha lagt in om avsked litet var, och vid Anjala är det öppet myteri.»

»Och det mitt inför fienden!» utbrast den grånade sidenkramhandlaren under allmänt mummel. »Kanske min välborna herre då också kan berätta oss litet om kungen. Vi känna ju honom en smula vi med, fast vi bara äro tarvliga borgare. Stor, när det verkligt gäller. Orädd i farans stund.»

»Det må vara sant», instämde officeren mer förläget och kom ihåg, att han var utan värja. »Jag såg honom gå in mitt bland de sammansvurna och rida framför fronten och vädja till menig man. Men jag såg också om nätterna, hur sömnlöst det brinner ljus ute på Amfion. Där sitter han nu övergiven med Armfelt, sin sista vän.»

Sidenkramhandlaren steg upp, tog hatten och svängde och hytte med käppen på ett så talande vis, att officeren ännu en gång saknade sin värja.

»Vänta, ni äreförgätna adelsglopar!» brummade han i portgången och stötte med doppskon, så att det flög gnistor ur stengolvet.

»Raskt framåt, sidenkrämare!» tillropade honom oförmodat hans vän nipperhandlaren från sitt fönster på andra sidan gatan. »Danskarna hålla på att falla över oss för att hjälpa ryssen. Kungen är återkommen och kallar sitt borgerskap till vakthållning. På några andra kan han inte längre lita.»

Sedan gammalt exercerade borgerskapet flitigt både till fots och häst och hade sina egna anförare. Trrum, trrum, trrum, ekade det redan mellan husen. Se, där marscherade snickaren som löjtnant, och framför kompaniet svingade tenngjutaren sin värja som kapten! Sidenkramhandlaren fick brått att hasa på sig de gula uniformsbyxorna. Strama och spända sutto de som levande skinn. Det guldfransade sidenskärpet frasade, och nära var det, att plymen i den galonerade hatten knäckts i dörren. Kors för klingor och kanoner, lösmustascherna hade han glömt! Nå, det var en smal sak att trycka fast dem på läppen. Och nu steg han i sadeln, bred och blank och grann, och hästen skrapade och vispade med svansen. Trrum, trrum, trrum, dundrade det mellan flintgevären hela Drottninggatan uppför. Vänta, ja vänta bara, ni högfärdiga adelsgökar, som sprungo från fanorna mitt under krig.

Som så många gånger förr begynte svenskarna åter att böja på klingorna, och Gustav skyndade till Dalarna för att tala till dalkarlarna från kyrkvallarna. Nu var det inte längre fråga om baletter och maskerader. Var dag var han uppe med solen, och för honom fanns aldrig trötthet. Under sång och jubelrop väpnade sig friskaror överallt i bygderna, och danskarna måste vända om. När han kom tillbaka till Stockholm, skyndade hans hänryckta borgare att vid tullen spänna hästarna från hans släde och drogo den genom staden mellan fladdrande facklor. Och då han slutligen satt på sin silvertron framför ständerna, visade han ut adeln ur rikssalen. Sedan talade han i blida ordalag till de ofrälse och försäkrade sig om ännu större makt, så att han nu blev så gott som enväldig.

Det var inte vägen till försoning med frihetstidens söner eller med kommande dagar. Däremot var det en väg till räddning för Finland, som hade råkat i fara genom myteriet vid Anjala. Nu hade han makt att med bättre lycka på nytt låta kanondundret rulla över Östersjön. När vår fänrik nästa gång kom hem ur kriget och steg in på Gyllne freden, blev det en annan låt än sist.

»Herr fänrik, ni har armen i band, berätta!» ropades det över glas och karaffer.

»Först vill jag i ro stoppa min kritpipa», svarade han. Men det sade han bara för att inte visa, hur ivrig han själv var att få tala. Också glömde han alldeles att tända pipan.

»Låt gå!» började han slutligen. »Ha ni hört om Viborgska gatloppet? Det var en het dag, vill jag lova. Jag var med och hjälpte kungen att stiga ned från Amfion i en roddslup. Amfion var ju nog en vacker jakt, men den låg och stampade som en förgylld träsko och seglade för tungt. Allt berodde på några ögonblick. Vi voro instängda i den Viborgska viken. Hela flottan var nära att gå förlorad. På båda sidor om oss hade vi liksom långa skogsåsar av ryska skeppsmaster, och det flämtade och blixtrade oupphörligt från kanongluggarna i den svarta röken. En stund blev det nästan mörkt. Det var då jag fick min skråma. En kanonkula slet i detsamma armen av roddaren, som satt kungen närmast. Kungen löste då från sin egen arm den vita duk, som är hans gamla stridstecken, och lät med den förbinda båtsmannen. Kulorna stänkte vatten över oss och slogo av flaggstången bakom honom, så att flaggan låg och flöt på vågorna och föll i fiendernas händer. Mina herrar, det var alldeles som i tolfte Karls dagar. När svenskarna slåss, sitta inte deras kungar och prinsar hemma och spela kort. Tre våningar upp på det höga amiralsskeppet såg jag hertig Karl stå med blödande arm och föra befälet. Alla våra fartyg ströko fram i en lång rad för fulla segel, och främst och dristigast gick linjeskeppet Dristigheten. Ut sluppo vi också ur trångmålet - inte alla, men många.»

Fänriken sög en stund på den otända tobaken, och det syntes på hans ljusa min, att hans tankar voro på helt annat håll.

»Skall jag också berätta om, vad som sedan hände vid Svensksund?» frågade han sakta, för att det inte skulle låta som skryt. »Ännu kan jag höra det förfärliga stormvinet om natten, då vi skötte om våra sårade. Hela dagen förut hade kanonerna mullrat, och vi voro trötta, men jag undrar, om någon sov. Det kändes gott, när dimman äntligen började ljusna, fast blandad med rök. Runt om lågo brinnande ryska skeppsskrov uppvräkta på klipporna. Några simmade omkring med den sjögröna kölen i vädret. Somliga rände upp på grund, allt medan vi äntrade dem. Det var en seger, som hette duga, och kungen förde befälet. Stolt var jag, fast armen värkte, att slutligen få vara med på Sveaborg, när vi bredde ut våra erövrade ryska vimplar och flaggor över Ehrensvärds grav.»


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:53 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenhovd/1081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free