- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
VIII. Snillenas konung. Maskeraden

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

MASKERADEN.

Sent en afton stodo några skjutskarlar utanför hållstugan vid Packartorget i Stockholm. Månen sken så full och klar, att de selade av sina lurviga bondhästar utan lykta.

»Hörde du något?» frågade den ena. »Det knäpper och visslar i Kopparmattes ris. Vet du, vad det varslar?»

»Frost väl», svarade den andra, band upp tömmarna och vände sig om. Framför honom på torget var en trähäst, som hade en taggig kant utefter ryggen. På den brukade elaka åkardrängar och andra föraktliga djurplågare få rida till straff för sina grymheter. Men längre bort reste sig kåken eller skampålen, och överst på den, högt uppe mot månen, stod Kopparmatte med sitt ris.

Kopparmatte hade fått sitt namn av folket och var en gammal bild. Den hade förut stått framför rådhuset på själva Stortorget, där avstraffningarna då brukade ske. Nedanför på pålen hängde ännu halsjärn och kedjor, och i dem fastlåstes de syndare, som skulle stå och skämmas inför menigheten eller gisslas.

Skjutskarlen strök av sig mössan och bugade för den skäggiga lilla bronsfiguren, som såg alldeles svart ut mot de ljusa silverskyarna.

»Det har gått bakut för dig, mäster, men jag törs väl i alla fall önska en god natt», gycklade han och bockade ännu djupare. »Tänk, vad det smakade förr att stå på borgerskapets förnäma Stortorg! Och var dag nära på en stackare i halsjärnet. Det var allt andra tider det, morbror lilla. Men borgerskapet har ju nu blivit så kungligt och fint. Inte kan det då trivas med så dåligt sällskap. Och så blev det att flytta hit ut till oss skjutsbönder. Jojo män!»

Kamraten skakade allvarligt på huvudet och gnolade halvhögt:

»Jag säger er, att jag är Kopparmatte
och mången såg jag under bilan dö.
Sitt gissel Gud i mina händer satte,
och mången såg jag slita ris och spö.»

»Så talar Kopparmatte för den, som förstår visor», slöt han. »Lek inte med honom! När det knäpper i gubbens ris, betyder det, att han väntar främmande.»

Den gäckande drängen satte hastigt på sig mössan och förlorade all lust att fortsätta skämtet. Han rös till, antingen det nu kom av nattkylan eller något annat.

»Jag tycker, att det börjar lysa så ondskefullt blåvitt i den leda gubbens ögon», sade han. »Låt oss raska på, så att vi få gå in och stänga om oss! Det här torget är ett ohyggligt ställe. Snart finns här heller inte en levande människa i närheten. Men tyst! Gudskelov, där borta hör jag en skjuts igen.»

Månstrimman dallrade mellan skutorna i Ladugårdslandsviken, och en kärra kom skramlande på vägen.

»Stanna vid hållstugan, så kan jag få kvarter där över natten!» ropade en röst bakom en uppslagen vargskinnskrage. »Här har du betalningen», fullföljde främlingen sina ord till skjutsbonden och steg ur med väskan i handen. »Åk nu hem, så får du i morgon köra för mina barn, när de komma efter! Mitt namn vet du. Anckarström, kapten.»

Han gick in i hållstugan, och drängarna skyndade sig att följa efter honom och draga igen gårdsportarna. Det gav eko över hela det tomma Packartorget. Moln stego upp framför månen, och om en stund höljdes allt i djupaste mörker.

Bland språksamma kunder på källare och värdshus infann sig emellanåt under de följande veckorna en bortåt trettiårig man, som hade få bekanta. Det var kapten Anckarström. Nyss inflyttad från landet, som han var, satt han mest tyst för sig och hörde på, hur de andra politiserade. Fick han en puff i trängseln, så knuffade han ordentligt igen. Sparsamt och stilla beställde han någon enkel vardagsrätt och gick sedan lika tyst sin väg.

Till växten var han liten, fast seg och stark, och ansiktet var rödlätt och friskt, men hårt. De djupa fårorna på sidorna om munnen talade om bekymmer och tungsinthet. Det var fattigt för honom, ty han hade tagit avsked från tjänsten, och det hade gått illa med hans jordbruk. Han tänkte, att under väntan på något bättre kunde han lika så gärna bo i Stockholm med sitt torftiga hushåll.

I huset, där han hyrde rum, träffade han hos ett par fröknar deras svåger greve Horn, och de båda herrarna dryftade med varann tidens frågor. Båda blevo lika heta, när talet föll på missnöjet i landet, och kungens fel och enväldets brister kunde greven på sina fem fingrar. Faderligt tog greven slutligen en av Anckarströms små döttrar till sig och bad honom att själv hälsa på ute på hans lantställe, Huvudsta.

Den olycksdagen, då Anckarström vandrade dit ut i snömodden, var en söndag på nyåret 1792. Det påstods, att vart träd i den avlövade allé, som ledde från sjön upp till huset, var av så rart slag, att det hade kostat en holländsk dukat. Men det berättades också annat för den, som ville höra. Det sades, att gården hade tillhört Göran Persson, som slutade på stegel och hjul, och att alltsedan dess olyckliga öden förföljt de olika ägarna. Men därpå tänkte inte den fattiga kaptenen. Nöjd att få gästa det behagliga grevliga hemmet, stampade han av snön och satt snart till bords med värden och en mycket lång och mycket smal greve Ribbing.

»Friheten är förlorad», sade Ribbing, »friheten, i vars dyrkan jag är född och uppammad, och vars blotta namn eldar mina känslor. För oss, för Sverige är den förlorad, alltsedan kungen gjorde sig enväldig och visade ut adeln från rikssalen. Hur skall en sådan skymf någonsin kunna avtvås? De gamla ätterna sätta inte heller längre sin fot i hans slott. Han får hålla till godo med unga glopar och med sitt belåtna borgerskap. Tro inte, att det är honom likgiltigt. Han lider av människors köld.»

Det låg något tillbakadraget och behärskat i den stolta stämman. Känslosamt och svärmiskt fattade Horn sin goda vän om armen. Båda voro unga officerare, som tagit avsked ur armén av bitterhet mot Gustav.

»Jag reser inte heller med nu till riksdagen i Gävle», förklarade han. »Där är ingenting att uträtta. Det är gunstlingarna, som styra.»

Anckarström föll dem i talet och sade:

»Något måste göras, så att vi bli av med Gustav den tredje. Så länge han lever, är ingenting att hoppas.»

Ribbing axlade sig likgiltigt och svarade:

»Gud vet, när det sker.»

»När tillfälle blir, gör jag det», utbrast Anckarström hastigt - och nu var ordet sagt.

Horn pekade då på Anckarström och sade:

»Du må tro, att det är en baddare.»

Men Ribbing, som var mer kallblodig, skrattade med en föraktfull min och såg klentroget på den morska kaptenen utan att ens bry sig om att svara.

Efter en stund kom grevinnan ut, och samtalet stannade av. Men innan herrarna skildes, hunno de ett par gånger att viska med varann och enades om att råkas.

»Ute vid Haga har kungen vakt omkring sig», sade Anckarström. »Han har ju länge haft aningar. Det enda blir att skjuta honom på teatern eller under någon maskerad.»

Nyss i förstugan, då han stötte av sig den vita, vackra snön, trodde han väl knappt, att han på hemvägen skulle gå i så djupa tankar. Redan förut hade han hyst gammalt agg mot konungen och grubblat på att mörda honom. Men nu var ordet sagt. - Jag är ändå en olycklig man, som ingenting har att mista, och frihetens sak är nu min sak, sade han hela tiden till sig själv, och en underligt kall och dyster stillhet bredde sig över hans själ. Långt borta i någon skog stod den natten någon snöig ek, som snart skulle huggas till hans stupstock.

Med en pistol under kläderna infann han sig på teatern i grevarnas sällskap redan vid nästa operaföreställning. Men konungen satt i stora logen, och det blev ingenting av. Anckarström gick hem trött, och Horn kände sig rätt nöjd i sinnet, att kvällen hade slutat så stilla.

På det sättet kom Anckarström gång på gång till korta med sitt mörka löfte, och det både vid operaföreställningar och maskerader och Gävle riksdag. Han visste inte ens fullt klart, hur många som småningom blevo invigda och spände sina trådar i den hemlighetsfulla väven. Liten och livlig satt general Pechlin i sitt hus på Blasieholmen som spindeln i sitt nät och spann och spann. Men det nätet var så fint och tunt, att ingen människa kunde se det. På gatorna spatserade dagens kavaljerer som förut med plym och värja. Och Kopparmatte såg nästan godmodig ut, där han stod med sitt skägg och gassade sig i vintersolen. »Man väntar aldrig för länge», tänkte han, »när man vet, vad man får.» Sparvarna samlades i hundratal på hans hatt och axlar och fladdrade och kvittrade.

Sagt var nu i alla fall ordet, och svårt hade Anckarström att glömma det, just därför att Ribbing så smädligt hade ryckt på axlarna.

»Å vasserra», sade han till Ribbing en dag, då vårdroppet redan började att plaska vid knutarna. »Blir det bara maskerad igen, skall det visst ske. Det må vara mycket folk eller litet.»

Fredagen den 16 mars uppklistrades på operahuset anslag om, att det skulle bli maskerad.

På aftonen åt Anckarström ensam kväll med sina små barn, ty hans hustru var på landet. Därefter gick han upp på sin kammare, som låg för sig inåt gården. Pigan följde med för att draga av stövlarna som vanligt, men när hon hade gått, ställde han sig vid byrån, där talgljuset brann, och tog fram två små pistoler, som han hade fått av Horn och låtit laga hos en pistolsmed. Den lagningen skulle sedan komma att stå honom dyrt. Han laddade dem med en tum krut och med hagel och dubbla kulor, och i den ena hällde han några avbrutna tapetnubbar. Den pistolen stoppade han med spänd hane vid bröstet. Den andra gömde han i bröstfickan. Fram mot natten infann sig nu också Horn. Båda klädde sig i svarta maskeradkappor och runda, svarta hattar och med mask för ansiktet, så att bara ögonen syntes. I ena handen tog Anckarström en kniv, som han hade lackat över med svart taft, för att den inte skulle blänka.

Skrämd spratt han till vid ett långt rop, som ljöd nedifrån gatan. Men han tog sig samman igen, när han hörde, att det endast var brandvakten, som stövlade förbi med sin långskaftade sax och sjöng:

»Klockan är elva slagen.
Guds härliga, milda och mäktiga hand
bevare vår stad för eld och brand!»

Anckarström gav Horn en tyst nick, och båda begåvo sig ut i mörkret. De talade föga, togo omvägar och stannade ibland för att inte komma för tidigt. Uppe under ett tak lyste ett litet fönster utan gardiner. Det kvittade dem lika, vem som bodde där, men låt oss höra, vad snöflingan såg, som fastnade mot rutan och bredde ut sig som en stjärna.

Ett kalt och torftigt rum med en hög mull i ena hörnet, det var det första, som hon såg. På golvet gick skalden Lidner av och an i bara skjortan med hänryckta diktartårar i ögonfransarna. Han tog sig en klunk ur flaskan, som stod bredvid ljuset, och började så med höjd röst läsa upp, vad han nyss hade skrivit.

»0 Gustav, store kung,
stig ned i skalderingen
och öppna hult din pung,
ty jag är pank som ingen!
O hjältars..

»Tyst, tyst!» avbröt hustrun, som trasigt klädd satt på en bänk och höll på att fläta håret på deras lilla flicka. »Det kommer visst någon i trappan. Jag hör, att det hostar.»

Lidner snusade in litet luft genom sin stora näsa och såg misstänksamt mot dörren. Långsamt sköts den upp, och en långlagd man steg in med en cittra under armen. Han var sjuk i bröstet, och det dröjde en stund, innan det trumpna och trötta uttrycket över ansiktet ljusnade upp till ett gott småleende. En och annan knapp felades i den röda västen, men det syntes, att han hade fickorna fullstoppade.

»Bellman, Bellman!» utropade den barbenta diktaren och sprang fram för att slå armarna om hans hals.

På halva vägen stannade han och knäppte bekymrat händerna.

»Kära hustru», klagade han. »Med vad skola vi undfägna en sådan hedersgäst? Inte så mycket som en kall pannkaka finns det att sätta fram.»

Med en suck tassade han bort till jordhögen i vrån och böjde sig ned.

»Bellman», sade han, »vet du, vad det här är?»

»Månntro, att det kan vara din grav, som du reder dig i din egen kammare?» frågade Bellman och slöt på ett lustigt vis det ena ögat.

»Nej, kära vän», fortsatte värden och stack in skjortan mellan knäna. »Det är den olyckliga Bängt Lidners kassakista och bank. Här gräver jag ned både silver och koppar. Om jag bara har något. Och så få min kära hustru och pigan leta fram, vad de behöva. Mull som mull.»

Han stack in fingrarna i högen och öste, så att jorden regnade som från en dödgrävares skovel.

»Tomt», sade han, »tomt, tomt!»

När han vände på huvudet, fick han se, att Bellman stod vid bordet och som bäst tömde sina fickor både fram och bak. Han plockade upp tobak och våfflor och struvor och en lång kringla med socker på.

»Skåder här, vad jag hopskrapat haver för i kväll!» sade han innerligt förnöjd. »Vet du själv, vad det är för dag i dag? Mars den sextonde. Din födelsedag, Bängt!»

»Och säkert min sista», svarade Lidner. »Det säger mig min sjuka kropp. Hör jag rätt, lär väl inte heller du ha så värst långt kvar i livets branta backe. Tungt drar du redan efter andan.»

I stället för att säga något tog Bellman av sig i skjortärmarna, fast hans röda väst ju inte längre var den allra prydligaste. Han satte sig på bordshörnet och knäppte och lekte en stund på den cittra, som så ofta bland jublande åhörare hade klingat till hans sånger. Slutligen kastade han tillbaka huvudet och såg upp. Hans egen stämma hade blivit svag och tunn, och han småviskade mer än sjöng:

»Broder, nyss slog klockan elva.
Visarn skrider, tiden går,
och, där nattens stjärnor skälva,
snart vårt kors i drivan står.
Det blir tyst i parkens gömma,
där vi hörde sidens fras,
men för tredje Gustav tömma
vi i natt vårt sista glas.
Gustav, se dig om i yran!
Akta dig för bly och dolk!
Vi, blott vi, som älska lyran,
skola alltid bli ditt folk.
Gärna skänkte du oss heder,
skor och rockar många par.
Klang för Gustav, för vår far!
Se, de glesna, våra leder!
Mörka natt, som nu dig breder,
minns, att dagen en gång var!»

Mer såg och hörde inte snöflingan, ty nu smälte hon och rann ned som en tyst tår utför rutan.

Under tiden hade de båda hemska nattvandrarna hunnit fram till operahuset.

Som de stego in i vimlet, fingo de se konungen i det högra oxögat. Det var en liten, trång loge med oval fönsteröppning alldeles vid sidan om scenen. Ännu var det likväl för tidigt att handla. Ribbing hade lovat att som igenkänningstecken taga på sig ett par stövlar, som voro tvärskurna i tån, och som han förut hade visat dem. De gingo därför omkring bland maskerna och tittade nedåt mot fötterna. Snart träffade de också på en man med de märkvärdiga stövlarna. Fler och fler skockade sig småningom de sammansvurna, och alla voro de lika klädda i svarta kåpor och svarta hattar. Väntande ställde de sig nedanför oxögat och bytte ibland ett par försiktiga ord.

Inom den gyllne ovalen satt Gustav med sitt pudrade hår och såg ned på den svarta flocken. Bättre än de kunde ana, visste han redan, att det i natt gällde hans liv. I jackfickan under skärpet satt instucket ett varningsbrev, som en okänd hade låtit framlämna till honom nyss vid kvällsbordet. De stora bokstäverna voro skrivna med blyerts, och under fanns det inte något namn. »Stråtrövare tycka icke om lyktor, säger man», stod det i brevet, »och för lömska anfall är ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid allt vad heligast är, vågar jag därför hos Eder bönfalla, att Ni måtte uppskjuta denna fördömda bal.»

Hovstallmästaren Essen, som hade fått läsa brevet lutade sig fram över konungens axel och yttrade sakta:

»Mitt råd är än en gång, att Ers Majestät påtager ett harnesk under kläderna eller också alldeles inte går ned i galen.»

»Skola de då få tro, att jag är rädd?» frågade Gustav utan minsta skymt av tvekan. »Under den här stunden nu kunde de ju ha skjutit mig, om de hade velat. Jag frågar inte därefter. Är det så, att några trakta efter mitt liv, finna de mig i alla fall ändå till sist. Kan ni verkligen tycka, baron, att det är tillräckligt med folk därnere, för att man skulle kunna begå ett kungamord?»

Därmed satte han på sig en liten vit mask, som slöt om ögonen, men lämnade mun och haka bara. Vem som helst kunde genast på långt håll känna igen honom, när han strax efteråt nu kom ned i salen. Vid Essens arm gick han fram mot scenen utefter den ena logeraden. Tvärs över huvudet hade han en stor, trekantig hatt. Den lätta silkeskappan fladdrade upp, så att diamantstjärnan blixtrade på bröstet.

Han lade märke till, att en mycket lång karl i svart kåpa följde bakefter honom. Nära var, att han hade vänt sig om och låtit arrestera honom. Det var Ribbing. I stället stannade han och skämtade lekfullt och älskvärt med en liten skönhet, som satt under ena oxögat och kvittrade med en av hans kavaljerer. Därefter försvann han några ögonblick med Essen i ett sidorum, där en del av gästerna höllo på att läska sig med förfriskningar. De svarta kåporna skyndade att samlas utanför dörren, och då han kom tillbaka, hejdades han av trängseln. Så var då till sist stunden kommen!

Det var på själva scenen, några steg ovanför den första kulissen till vänster. Här stod nu skådespelens och maskeradernas furste mitt i den teatervärld, som för honom haft en sådan tjusning, att han ofta hade glömt, var den verkliga världen började. Liksom förut höll han ännu Essen under armen. Vart han vände sig, såg han bara masker och ögon. Luften var så pass sval, att andedräkten syntes. Några steg längre bort spelades just upp till dans. Klackarna smällde mot tiljorna, och flöjter och stråkar ljödo mjukt och behagligt. Ljusskenet från småkronorna förmådde bara till hälften genomtränga det skumrask, som över honom tittade ned mellan målade takdraperier, snören, trissor och teaterhimlar.

Skjutskarlar borta vid det avlägsna Packartorget, sovo ni tungt och tryggt vid det laget? Eller gläntade ni månne till äventyrs på porten och lyddes efter, om det sjöng och ven i det lyfta riset uppe på skampålen?

Försiktigt makade sig Anckarström bakom konungen, letade fram pistolen under jackan och tryckte av. I detsamma föll den ur hans hand. Han försökte att lyfta kniven och stöta till för att fullborda sitt dåd, men handen svek, och kniven gled också ned på golvet. En svag knall hördes, och upp mot tyghimlarna svävade långsamt en röksky. De dansande paren fortsatte att niga och buga i kadriljen och trodde, att det bara var något vanligt maskeradputs.

»Jag är sårad, tag fast honom!» ropade konungen, och Essen såg sig ursinnigt omkring bland de gåtfulla maskerna.

Ännu ljöd dansmusiken, och få anade, att tredje Gustav nyss hade fått sitt banesår på den teater, som han hade låtit bygga till ett tempel åt sånggudinnorna. En ung man drog värjan och banade väg för den sårade bland de svarta kåporna, som ropade:

»Elden är lös!»

Då höjde sig en stark stämma med befallningen:

»Stäng dörrarna, och släpp ingen ut!»

Med masken i handen och tungt lutad mot Essens arm, gick konungen upp i sitt lilla kabinett och lade sig på divanen.

»Se, hur min tjocka Hallman pustar!» gycklade han, då hans hovkirurg slutligen anlände och andtruten begynte att lösa upp de på insidan blodiga kläderna för att undersöka såret. »Begrip», tillade han i strängare ton, »att en konung bör veta sin fara, och att ni måste uttala er oförbehållsamt!»

När hans vän Armfelt sedan störtade in i det lilla trånga rummet, räckte han lugnande honom handen med orden:

»Minns du, jag har i alla mina dagar haft en aningsfull oro för mars månad. Och du har bara skrattat. Men var nu som alltid en man, min goda Armfelt. Du har ju som officer själv fått pröva, att sår kunna läkas.»

Den bortskämda gunstlingen, som annars gärna tog sig en beskyddande ton mot andra och inte vägde ett svar så noga, bara det var kvickt, stod där stum av bestörtning. Också hertig Karl hade blivit väckt i sin säng och vacklade in, alldeles förgråten. Hans knän böjde sig, och två pager måste stödja honom.

»Giv hertigen vatten», sade konungen, »annars dånar han.»

Själv var han hela tiden den enda, som behöll sitt lugn. När han slutligen bars ned utför trappan, sade han leende:

»Här bär man mig i procession alldeles som den helige fadern i Rom.»

Omringad av människor, rullade vagnen i sakta gående upp mot slottet. Andra längta i olyckans och smärtans stund till en tyst och ensam vrå, men det var inte efter Gustavs sinne att den natten bäras in i det vanliga sovrummet. På slottet fanns en praktfull paradsängkammare med pelare och målningar, som i tjugusex år hade stått obegagnad. Där lät han bädda sig i den silverglittrande, breda sängen. Efter en sömnlös natt höll han där kur nästa dag, och alla de förnärmade grevarna och grevinnorna, som så länge försmått hans fester, skyndade upprörda att samlas omkring hans plågoläger.

»Jag känner mig lycklig att ha blivit sårad», sade han, »eftersom jag därigenom återfunnit forna vänner.»

Så fort ske kunde, hade emellertid dörrarna till maskeradsalen blivit stängda. Anckarström försökte att hinna ut, men måste vända om, och alltsedan skottet väl hade smällt, ville ingen av grevarna mer tala med honom. Den ena pistolen låg ännu kvar i byxfickan. Han tänkte på, att med den kunde han nu skjuta sig själv. Men vem kunde ändå säkert veta, om det någonsin skulle behöva röjas, att det just var han, Jakob Johan Anckarström, som hade lossat skottet. Under kappan lät han pistolen oförmärkt glida ned på golvet. Och nu var ögonblicket, då alla befalldes att avtaga maskerna och visa sina rätta ansikten.

Essen, som hade kommit tillbaka för att taga reda på, vad som vidare hände i danssalen, fäste då skarpt sin blick på den långa skepnad, som hade följt bakom konungen. Och nu fick han se, att det var Ribbing. På måfå fortsatte under tiden Anckarström att vandra fram och åter med en oemotståndlig längtan att få tala med någon. Han stötte på en trumpetare och frågade honom, om han hade sett, vem som sköt konungen.

»Ja», svarade trumpetaren, slog sig i språk med honom och bjöd på ett glas punsch. Men så besynnerligt lekte ödet med kungamördaren i den natten, att just trumpetaren var nära på den enda, som hade stått och sett, när skottet brann. Anckarström betänkte sig och drack inte av punschen. Han kände, att han behövde klart huvud, om det skulle sluta väl. Liksom för att lämna trumpetaren en ersättning för hans frikostighet, men också för att mjuka upp hans tunga försökte han att stoppa in en specieriksdaler mellan kläderna på hans bröst.

»Jag skulle gärna vilja tala med er, eftersom ni tycks vara en bra karl», sade Anckarström. »Kan ni säga mig, hur han såg ut, som sköt på kungen?»

»Det kan jag», svarade trumpetaren. »Han var av samma växt som ni och alldeles lika klädd.»

Då gick Anckarström återigen bort. Glasdörrarna till utgången genom stora hovlogen slogos upp. Det såg han mellan sammetsgardinerna och pelarna. Men han såg också något annat. Innanför dörren ställdes ett bord med papper och bläck. Och vid det satte sig polismästaren, som var en svår man och inte att leka med. Ingen slapp förbi, utan att polismästaren först fick se honom i ansiktet och skriva upp hans namn.

Småningom begynte det att bli betänkligt tomt i salen, ty det led redan mot morgonen. Men bordet, det måste Anckarström förbi. Ett par gånger närmade han sig och vände så åter på nytt. Det var omöjligt att dröja längre. De bittra vecken om munnen förvandlades till något, som skulle föreställa ett gott samvetes trygga leende. Han gick raskt fram och sade med munter röst:

»Ja, mig misstänker ni väl inte?»

»Nej, se kapten Anckarström», svarade polismästaren och såg upp med en plötslig aning. »Visst inte, visst inte. Hur är det med hälsan nu för tiden, herr kapten? Och så bostaden? Nu skola vi skriva.»

»Jag hyr rum i skeppar Fernströms hus vid Gamla Kungsholmsbrogatan», upplyste Anckarström och därmed fick han gå.

Hemkommen sov han bara en kort stund och steg sedan upp igen. Han plockade in ved i kakelugnen och tände en brasa, ty det var kallt och grått. Men han hade ingen ro, utan måste ut och tala med människor, fast det ännu var mycket tidigt. På gatan mötte han sin bror och sade till honom:

»Jag har gjort något, som jag kan komma i fara för. Se om mitt hus, om det går mig illa!»

Det dröjde inte länge, förrän han gick hem igen.

Under tiden satt polismästaren och synade ett par pistoler, som blivit hittade på golvet i maskeradsalen. Framför honom stodo stadens pistolsmeder, som i hast hade hopkallats.

»Är det någon, som känner till de här pistolerna?» frågade han. »De ha stock av alm med mässingsbeslag och äro tydligen nyss lagade.»

Då framsteg en av pistolsmederna och omtalade, att han hade fått dem till lagning av kapten Anckarström.

När Anckarström åter vankade in genom portgången, möttes han av ett livligt samspråk vid mjölkflaskor och vattenhinkar. Husfolket frågade honom, om det var sant, som en mjölkhustru nyss hade berättat, att kungen hade blivit skjuten under maskeraden.

»Ja, det är sant», svarade han och gick in och ut. Slutligen satte han sig i sin kammare. Efter en stund hörde han i trappan de steg, som han fruktade och väntade - polisbetjänternas.

I fängelset fick Anckarström en dag höra, att stadens alla kyrkklockor stämde upp till kungsringning. Då förstod han, att Gustav den tredje nu var död. Klockklangen trängde till de olika häkten, där småningom också de andra medbrottslingarna hade blivit inspärrade, och alla visste de, vad den betydde. Det var då länge sedan förbi med grevarnas modiga sinne, men en av fångarna var det värre att komma till rätta med. Gallerfönstret till hans rum var helt och hållet översållat med gulvita spindlar, som de vaktande officerarna på lek och för att fördriva tiden tummade ihop av vax från ljusen och fäste på strån från sina hårpiskor. l detta stora spindelbo satt framför de brinnande vaxljusen en spindel, som slutligen hade snärjt sig i sina egna nät, och det var Pechlin. Gåtfull och outrannsaklig, blossade han på sin pipa och log tyst eller nekade till allt, men för honom öppnades dörren aldrig mer till befrielse.

Landsflykt väntade Anckarströms närmsta medhjälpare, men för honom fanns ingenting att hoppas, och han bekände öppet sin skuld. Just konung Gustav hade ju satt en ära i skonsamhet och mildhet, men nu låg han stum. När Anckarström begärde en ändring i det spöstraff, som han dömdes till, tecknade en av hans rannsakare på det skriftliga avslaget orden: »Nåden är skuten, men lagarna leva.»

Tre dagar i rad blev Anckarström utförd på tre olika torg och ställd i halsjärn vid skampålen. Var gång måste han lämna ifrån sig vargskinnspälsen och avkläda sig ända till midjan, så att bödelsdrängen med två spön i handen kunde gissla hans blottade rygg. Det var så fruktansvärda slag, att han gjorde höga språng av smärta. Smuts och tuggbussar kastades över honom, och när han jämrade, påminde sig den vilda och uppretade hopen, vad han själv och de svarta maskerna hade ropat efter skottet på maskeraden, och svarade hånande:

»Elden är lös, elden är lös!»

I Smedjegården, där han fick sitt sista fängelse, låg han med fötterna fastlåsta i en tung järnblack. Med nöd kunde han vända sig så mycket åt sidan, att han inte tyngde på den sargade ryggen, som täcktes av ett stort plåster. Ändå sov han ganska tungt och åt med god lust. Om dagen fäste han blicken på det krucifix, som hängde framför honom på väggen, samtalade med sina själasörjare och ångrade uppriktigt, att han för de jordiska fejdernas skull hade tagit en människas liv. För en kort stund fick hans hustru kasta sig till hans bröst, där han satt på sängkanten i sina slamrande järn, och den ena av prästerna kom från hans fyra små barn med deras avskedskyssar och tryckte dem på hans panna.

Två dagar därefter vid niotiden på morgonen blev han hämtad i bödelskärran. Både överståthållare och polismästare redo åstad i full uniform, och det var spring och trängsel på gatorna som alltid den tiden, då någon skulle föras till rättarstället, men den här gången blev rörelsen större än annars. Under färden satt Anckarström med ryggen åt hästen och läste i en andaktsbok. Håret och skägget hade vuxit och hängde yvigt och långt under den stora slokhatten, och ibland såg han upp och hälsade på bekanta i fönstren. Bödelsdrängen eller rackaren, som han brukade kallas, gick bredvid med tömmarna i handen och körde, och runt omkring marscherade en hel skog av bajonetter.

Vid galgbacken utanför Skanstull bredde sig tysta folkskaror över fält och höjder. Utan att blekna tog Anckarström plats inom spetsgården, som bildades av soldater från det blå livgardet, där han själv hade varit officer. Han kastade av rocken och strök i nacken upp håret under en vit mössa, som han själv tryckte fast om huvudet. Nu kunde alla tydligt se honom, och solen sken på hans vita strumpor och urringade röda väst. Då slutligen hans ögon blevo förbundna, lyfte han armarna mot himlen. Därpå leddes han av sina själasörjare till två block, där bödeln och hans dräng väntade honom med var sin bila. På en gång blixtrade båda bilorna i luften. För den ena bilan föll hans huvud och för den andra hans högra hand. Kroppen blev därefter styckad och uppsatt på hjul, och på en hög påle uppspikades huvudet och handen med vitt ljudande hammarslag.

Sedan under sommarnätterna hände det, att vandrare smögo sig ut till den ohyggliga galgbacken. En natt uppfästes vid pålen ett papper med de skrivna orden: »Välsignad vare denna hand, som frälsat haver Sveriges land!» En annan natt däremot bortsläpades kungamördarens lemmar och ströddes omkring vid en bro i skogen, så att de åter måste plockas samman och föras till galgbacken. Under tidernas gång har sägnen utpekat flera olika ställen, där hans anförvanter slutligen skulle ha gömt hans kvarlevor. En berättelse nämner en dystert mörkskuggig lund vid Bråviken, men en annan förmäler, att de i tysthet blivit nedsatta i en grav i Markims kyrka.

Långt förut hade Gustavs lik vid fackelljus och sorgeklockornas dån burits till Riddarholmskyrkan. Liksom de karolinska kämparna gärna påminde sig sin hjälte, så brukade också länge vid sina samkväm skalderna och konstnärerna och deras vänner tala om snillekonungens oroliga men skimrande dagar. De visste, att han rastlöst hade välvt djärva och stora planer och vid sina kartor och papper spejat ut mot nya händelser. Han var att likna vid ett träd, som inte alltid hade vuxit rakt, men som, bräckt i förtid, aldrig heller fick visa, hur långt grenarna till sist ändå kunde ha brett sig. Nu kom där en grå tid med tungt kvalm, och det blev tyst omkring de sista gustavianerna, var de gingo i parkerna eller till gräsbevuxna diktargravar. »De förtörnade togo hans liv», sade de. »En av oss skulle aldrig ha kunnat det.»


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:53 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenhovd/1082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free