Hemma i det avlägsna Stockholm gick emellertid Gustav Adolf av och an framför vinterbrasan med handen på ryggen och sköt ut underläppen. Han var sanningskär, sparsam och enkel, men trång om pannan och inbilsk och trodde, att han var född till att bli en ny Karl den tolfte. Därför satt också den blå rocken så stramt knäppt ända till halsen, men de långa skörten hängde till knävecken och vippade. Det var trumpet och tråkigt på hans slott, där gäspande herrar och damer stodo utefter väggarna utan att våga sätta sig eller samspråka annat än halvviskande. De hade god tid att påminna sig de tider, då hans fader, den besjungna Gustav, lyste i ringen av snillen och kvickhuvud. Allt vad han av honom hade ärvt, det var riket och envåldsmakten och den drömmen, att han skulle kunna samla Europas furstar till ett allmänt härtåg mot de franska upprorshjältarna. Grubblande satte han sig att läsa i bibeln.
»Och jag såg utur havet uppstiga ett vilddjur, som hade sju huvud och tio horn och på sina horn tio diadem och på sina huvud ett hädiskt namn... Och åt det vart givet att strida emot de heliga och besegra dem; och åt det vart given makt över alla stammar och folk och tungomål och släkten... Så profeterar uppenbarelseboken», sade han till sin gemål, den milda och älskvärda Fredrika. »Och vilddjuret det är Bonaparte, som reser sig mot jordens härskare för att uppsluka dem och skifta deras länder. Heligt och dyrt svär jag att aldrig erkänna honom som kejsare, om också alla folk kasta sig i stoftet för hans fötter.»
Han menade så djupt allvar med sina ord, att han för att besegla sitt löfte efteråt gick till nattvarden med sin drottning.
Men när Bonaparte såg sig trotsad och lyfte sin hand, då ven ljungelden krossande mot hans fiender. Snart vajade de trefärgade franska fanorna utanför Stralsund. Bernadotte redde sig att landstiga i Skåne, och ryssarna bröto in i Finland för att nu omsider erövra det. Fienderna stämde möte i Stockholm, den gamla kungastaden, som ingen inkräktare hade trampat allt sedan Kristian Tyranns dagar. Där ämnade de stycka Sverige, som man river sönder en försliten klädnad och delar klutarna mellan främmande händer.
I de finska snödrivorna kämpade soldaterna en förtvivlad strid, med blodiga trasor lindade om pannan och frostsår över kinderna. På Sveaborg, det klippfasta, där tredje Gustav en gång hade brett ut de ryska troféerna över Ehrensvärds grav, stod det ristat vid en av portarna: »Ifrån Ödemarken äro dessa Vargskiärs holmar ombytte till ett Sveaborg. Eftervärd, stå här på egen botn och lita icke på främmande hjelp!» - Men under knot och gråt såg nu manskapet den svenska flaggan för alltid firas ned från tornet. Än skallade sången och marschen vid Jutas, där Döbeln slog fienden med sina björneborgare. Soldaterna gingo med hänförelse i elden, så snart de kände igen hans huvud med det frimodigt uppstrukna håret och den svarta sidenbindel, som alltid täckte ett gammalt skottsår i pannan. Var knekt förstod, att i honom hade de inte blott en utomordentlig fältherre och en djärv man, utan också en kamrat med äkta krigarsinne. Lätt brusade han upp och var snar till envig, men lätt också försonad. Än sågs han yster, än försjönk han i svårmod, och liten glädje fick han också av sin bragd. Redan nästa dag blodfärgades gräset vid Oravais' kyrka, där Adlercreutz med den plymascherade, trekantiga hatten på tvären över pannan och sabeln under armen ivrig förde de tappra till en mördande kamp, men ändå slutligen måste vika. Kall och lugn ledde Sandels sina trupper genom obygderna, och vid Virta bro, som ändlöst lång sträckte sig över en stor ström, skallade förgäves ännu en gång segerjublet. Uppåt mot norr gick det dystra återtåget, och sårade och sjuka, som inte fingo rum på de överfyllda fordonen, segnade ned utefter vägarna och ödemarkens stigar. Finland, det gamla systerlandet, rycktes utan nåd från Sveriges sida.
Ute bland strandklippor och snöiga skogar på Åland stod Döbeln ännu med en här, besluten att försvara sig till det yttersta. Ur en släde, som åkte upp på ön, sprang då en dag en kurir. Han slog ned pälskragen, och med lättat hjärta berättade han, att märkvärdiga händelser hade timat i Stockholm. Vilka de voro, skola vi snart få veta. Först brummade Döbeln misslynt, men därefter samlade han sina soldater, och över det isbelagda öde havet förde han dem lyckligt hemåt till den svenska kusten.
När kriget ännu pågick, vandrade hemma i sitt rum alltjämt den fjärde Gustav Adolf mellan spiseln och fönstret med handen på sin rygg. Bar någon officer gehänget tokigt, då märkte han det genast och tvärstannade, men att sköta ett fälttåg, därtill var han inte vuxen. Small ett salutskott, hoppade han högt upp. För att få bättre tur lät han hämta från klädkammaren den dräkt, som karolinernas konung hade burit den segerrika dagen vid Narva. Högtidligt drog han på sig de tvärskurna och tunga stövlarna, som tiden inte hade gjort mjukare. Han trädde armarna i den blå rocken, som malen nu hade ätit på i över hundra år. Vid sidan spändes den väldiga pampen, som stötte i golvet, och händerna försvunno i de trubbfingrade älghandskarna som i strutar. Så rustad fortsatte han i höga tankar att mäta golvet med hjältestolta steg, och sporrarna skrällde. Solen tittade in liksom road av att få bespeja den nya Karl den tolfte och tyst göra sina jämförelser mellan honom och den forna. Men sorgebuden från den svältande hären talade samma förtvivlade språk som förut, och ödet lät inte skrämma sig av de gamla krigarkläderna, som efter en timme återigen hängdes in i skåpet. Råd ansåg sig konungen för upphöjd att behöva lyssna till, och allt otåligare flögo snäsorna från den framskjutna läppen. Han kände sig ensam och osäker och talade sinnessjukt och förvirrat, och ute i landet drog det ihop till uppror.
Den 13 mars 1809 begav sig då Adlercreutz med några pålitliga vänner upp till slottet. Norrbro hade nyss fått sina mäktiga valv färdigmurade, och under bågarna seglade isflaken i strömvirvlarna. Kyrktornens tuppar begynte redan vårligt att glimma mot ett ljusare blå, men ännu var det bitande vinter. Åkardrängarna hade ännu inte vågat att spänna hästkrakarna för sina gulmålade schäsar, utan sutto på slädarna och slogo sig om axlarna för att hålla sig varma. Det var vid åttatiden på morgonen och präktigaste solväder. Männen skyndade på sin gång, fast beslutna att foga sig i det oundvikliga och våga sitt huvud för landets räddning. Hela borggården låg vit av snö, och uppe i rummen glödde träkubbarna i spislarna. l trapporna stretade lakejerna med packlårar och koffertar, ty konungen hade bestämt, att han fram på dagen skulle resa söderut för att med vapnens makt möta de upproriska.
Minuterna voro dyra, ty några av de regementen, som skulle följa honom, voro redan uppställda, och på Skeppsbron blänkte det av bajonetter.
Dristeligen steg Adlercreutz in i konungens rum med sina följeslagare, som reglade dörren bakom sin rygg. Flera av dem hade ännu på sig ytterrocken. Konungen drog värjan och ropade högt på hjälp, men de vredo den ur hans hand, och striden blev häftig. Ett par drabanter och en kammartjänare höggo utifrån med sablar och eldgafflar ett stort hål i den stängda dörren, men förmådde inte att tränga sig in. Rummet var litet med ett lågt sittande fönster, och golvet översållades småningom av glasbitar från takkronan och blågula sönderhackade fjädrar från officerarnas hattar. Bred och myndig gick Adlercreutz slutligen ut och stillade med ömsom lugnande och ömsom hotande ord bullret utanför den trasiga dörren. Med raska steg skyndade han sedan till hertig Karl, som från nu blev landets regent. Och genast skickades åstad den kurir till Döbeln, som det nyss berättats om.
Oförmodat ryckte konungen under tiden till sig en värja, och springande ilade han genom en bakväg ned till borggården. Men återigen blev han gripen och bars uppför trapporna till ett gemak i översta våningen. Dödsblek och med ett skrubbsår på handen, sjönk han ned i en länstol, och där blev han sittande hela dagen med hatten på huvudet. Bredvid honom framsattes madera och vatten, men till en början vågade han ingenting smaka, av fruktan att vinet var blandat med gift. Omkring honom trängdes nyfikna, både med och utan uniform, och många, som han förut hade förtretat i sin makts dagar, höllo sig inte för goda att nu göra narr av honom i hans olycka.
Småningom blev det tystare i rummet. Långsamt skredo timmarna framåt, och skumrasket begynte breda sig i smygar och vrår. Veden brann ned i marmorspislarna, och ingen tände vaxljusen i kronorna. Natten bröt in, frostig och stjärnklar, och de sista fotstegen dogo bort i den knarrande snön på borggården.
Hela slottet höljdes i mörker och stillhet. Endast hos hertigen lyste ännu några fönster. När pendylens visare närmade sig ett, framträdde då några herrar till konungens länstol och meddelade, att vagnen, som skulle föra honom bort, väntade. Med brinnande kandelabrar gingo de framför honom genom stora galleriet, och bakefter följde de andra med uppslagna kappkragar och hattarna på, ty det var kallt. De kunde se sin andedräkt i det matta och fladdrande skenet från vaxljusen. Den långa salens bortre delar sveptes i dunkel, men på sidorna framglimtade hastigt mellan skuggorna bildhuggerier och speglar. Mörkret gapade från de närliggande gemakens vidöppna dörrar. Mörk och tom låg sängkammaren, där den tredje Gustav hade lyfts på paradbädden efter mordskottet på maskeraden. Hur aningsfullt hade inte den övergivna, gamla Lovisa Ulrika i sin sista natt framviskat den förutsägelsen om hans son: »Det blir aldrig någonting av det barnet.»
Störtad fördes han nu ut ur sina egna salar, och ingen grät, och ingen knotade. I den gravlika stillheten hördes bara trampet på de bonade golven och slamret av sabelbaljorna, och utanför stodo vakterna lugnt på post med hakan sömnigt nedborrad i kappan. Knappt en människa syntes på gatorna, när vagnen med den avsatta konungen rullade förbi på väg mot Drottningholm.
Några dagar därefter fördes han vidare bort över isen. Raden av slädar var så lång, att den räckte en halv mil. Efter fem timmars färd begynte runda, tunga, fästningslika torn att resa sig bakom uddarna. Det var det röda Gripsholm, där så många namnkunniga fångar suttit och räknat de långa timmarna. Redan i portvalvet fanns en mörk håla, om vilken det brukade berättas, att den skulle ha varit det fängelse, där den grymma biskop Angermannus inväntade sitt slut, medan mask växte över hela hans kropp. Många andra hemska minnen blickade ut från den gamla borgens fönster, men också många glittrande ljusa, och Gustavs teater stod ännu kvar med sina kulisser, som om han alldeles nyss hade gått därifrån med sitt hov. Här på Gripsholm var det nu, som hans son tills vidare sattes i förvar, under det att behjärtade män togo hand om svenskarnas öde.
När majblommorna begynte att titta fram ur tuvorna på Stockholms kyrkogårdar, mullrade en förmiddag väldiga pukslag från torgen. Tjock och stor med plym i hatten, satt pukslagaren på sin stadiga häst, och framför sig på vardera sidorna om sadeln hade han pukorna som två stora kittlar. Pinnarna skötte han som en sann konstmästare, och det virvlade och dundrade, och folket lopp till. Bakom honom redo härolder i blå kåpor, sållade med kronor, och med stavar i händerna. Sist skred framför ryttarvakten själva den purpurklädda rikshärolden på en snövit springare med purpurschabrak. Han rullade upp ett långt papper och läste ljudeligt något om, att ständerna kallats till möte. Så brukade alla riksdagar börjas, men den här gången var det ingen vanlig riksdag. Därför var det rörelse i mängden. Här skulle tredje Gustavs son utan vidare förklaras avsatt, och därefter blev spörsmålet, vad sedan skulle följa.
Efter några dagar samlades ständerna slutligen i rikssalen framför den tomma silvertronen. Gustav Adolf avsägelse upplästes, och en man av adeln talade om hans skuld till Sveriges ofärd. Med hög röst tillsporde han därefter församlingen, om den biföll, att konungen och hans ättlingar för all tid fråndömdes sin rätt till Sveriges krona. »Ja!» åskade det enhälligt utefter bänkarna. Så blev det länge alldeles tyst. Här mellan de väggar, där hans fader med bländande vältalighet hade försäkrat sig om makten, här i samma sal föll under de ögonblicken enväldet åter till stoft. Den grånade, sjuka gamla hertig Karl, som då hade stått vid hans sida, brast i häftig gråt. Knappt hörbart förmådde han efter en stund framstamma sitt jakande svar på frågan, om han tills vidare fortfarande ville förbli riksföreståndare.
Sedan under riksdagen flöt mycket bläck, ty nu skulle makten fördelas genom den nya grundlag, som ännu hos oss gäller i det mesta. Den skarpögda Hans Järta, som var kunnig i både lagar och hävder och lika klart skönjde styrkan i gammal sed, som han hatade envälde och ofrihet, hoplänkade till stor del de ansvarsfulla orden. Först när den nya ordningen var antagen, valdes hertigen till konung.
Omkring Gripsholms höga murar lövades under tiden almarna. I konungens rum posterade beständigt ett par officerare innanför dörren i full parad med kraghandskar i handen. Som förr fortsatte han att gå och gå med handen på ryggen, ty läsning var nu aldrig hans sak. Det fanns inga andra böcker på bordet än en bibel, en almanacka och en hovkalender. Det var ståtliga rum, som han hade fått att bebo, och det största hade ända sedan Vasarnas tider kallats konungens sängkammare. I det gemaket hade Karl den niondes allvarliga gemål, Kristina, skilts hädan. Redan ett år före sin död lät hon lyfta in en likkista. I den låg hon långa stunder med knäppta händer och slutna ögon för att bereda sig för sin död och drömma sig in i den sista sömnen. Nu täcktes väggarna av vävnader med glada jaktbilder, men på Gripsholm hörde det till aftnarnas ständiga samspråk att viska om syner och spöksagor, och den vidskepliga konungen var mörkrädd. För att skrämma honom påfunno några upptågsmakare att en gång i mörkningen rulla på vinden med ett stort kugghjul, som hade suttit i ett tornur. Det behövdes inte mer, för att han sedan oupphörligt ängsligt skulle snegla mot spiseln eller stanna på foten och lyss. Stundom om nätterna hörde vakterna från hans säng bakom skärmen, hur han låg vaken och suckade. Trötta somnade de på sina stolar eller lade sig ned framför spiselelden med en kudde och den stora bibeln under huvudet.
Utan ett ord skrev han under sin tronavsägelse, och hans barn och hans maka, den blida drottning Fredrika, fingo nu också hålla honom sällskap i fångenskapen. Ofta hämtade drottningen själv de tunga och sura vedträna, som hon sedan plockade in i spiseln. Brasan flammade upp, stormen pep i de djupa fönstersmygarna, ljusen fladdrade i det kalla draget, så att de voro nära att slockna, och beständigt stod dörren på glänt ut till vakterna. Mjuk och fridsam satte hon sig då vid klaveret och spelade, och de spröda tonerna klingade i det ödsliga slottet.
Fram mot julen fick han med de sina för alltid lämna sitt forna kungarike och gick i landsflykt. Mot sina höga fränder visade han sig stolt och kall, och han lät skilja sig från den goda drottningen. Ensam och fattig vandrade han ofta till fots på vägarna i Schweiz och tog in i första bästa hus. Ofta gick han först ut vid mörkrets inbrott. I källarsalarna satt han tyst och spisade bland handelsresande och andra vägfarare, som drogo på munnen åt hans luddslitna men stramt knäppta rock. Källarmästaren berättade, att den ordknappa främlingen kallade sig överste Gustavsson, men få visste, när han kastade sin neddammade filthatt bredvid sig på bänken, att den hjässa, som då blottades, en gång hade burit Vasarnas krona.
Uppe i den lilla alpstaden S:t Gallen samlades sent en
februarikväll en hop nyfikna människor utanför värdshuset Vita
hästen. De talade om, att överste Gustavsson hade dött, och alla
visste nu, vem han var. Vid midnattstid utbars den enkla och svarta
träkistan för att bisättas i kyrkan. Steg för steg vankade likbärarna
över torget, och framför gingo män i svarta kappor med brinnande
facklor. Då och då ljöd en skräll, när någon lucka slogs upp på de
lantliga gavelhusen, som hastigt ljusnade fram, allt eftersom
facklorna skredo förbi. Huvud vid huvud sträckte sig fram, somliga
bara och somliga med sovmössa, för att beskåda det ovanliga
sorgetåget, där en fallen konung från ett avlägset land fördes på den
mörka båren. Med underliga känslor kastade också många en blick uppåt
luften, ty under hela bisättningen lyste över staden ett klart
norrsken.
