För svenskarna blev det emellertid av nöden redan strax efter konungens avsättning att se sig om efter en tronföljare, ty Karl den trettonde var till åren, då han blev regent, och han var barnlös. Valet föll på den danska prinsen Karl August, som med sin rättframma natur genast vann folkets gunst. Blott Fersen och andra gustavianer, som höllo fast vid den gamla kungaätten och vid de gamla, förnäma sederna, mottogo honom med köld och skämtade över hans borgerliga sätt, hans korta hals och flammiga ansiktsfärg. Det inträffade då, att prinsen vid en exercis på Kvidinge hed i Skåne fick slag och döende störtade ur sadeln. Genast hördes ett lösmynt prat, att han skulle ha fått förgift på Fersens anstiftan. Tungorna tröttnade inte i sin ondska, och de ordade om, att prinsens livmedikus var Fersens husläkare. Att stryka folket om munnen med sött smicker, som just då var på modet bland generalerna och de styrande, var inte i Fersens smak. Därför var han hatad, och hjältarna för dagen hade ingenting emot, att folket upphetsades mot en så mäktig anhängare av det gamla. Tvetydiga personer ströko omkring på krogarna i Stockholm, höllo tal och bjödo friskt på brännvin och skummande öl. Fersens kusk, som hörde, vad som larmades om hämnd och blod, besvor sin herre för Guds skull att inte visa sig i likföljet, när prinsens kista anlände till staden. Trots sin fasa för pöbelns händer, skrattade Fersen med en axelryckning åt hans rädsla. Utan att akta på det dumma pladdret i gathörnen steg han upp i sin vagn, trogen sin skyldighet som riksmarskalk, och intog vid Hornstull sin plats i processionen.
Törhända drogo i den stunden hågkomster från ungdomen genom hans själ. Kanske påminde han sig en varm juninatt i Paris, då han själv, förklädd till kusk, förde den vackra Marie Antoinette och hennes gemål från det upproriska folket. Tiden hade vandrat sin gång framåt och strött grått i hans hår. Det var just på dagen nitton år sedan dess. Ännu var hon för honom den kvinna, som han aldrig kunde glömma, och hela sitt liv hade han förblivit ogift. Högdragen och med det blå bandet över bröstet, satt han nu i sin granna och gammalmodiga vagn, som hade en gyllne krona på taket, och var och en av de sex vita hästarna leddes av en präktigt utstyrd lakej.
Förbittrad pekade mängden på selarna, som voro lysande röda med förgyllda beslag. Gatpojkarna sprungo omkring hjulen och spottade vagnen full och hurrade sig hesa. Tätt efter kom den svarta och tarvliga likvagnen, som såg förfärlig ut, ty den hade under den långa färden blivit höljd av damm. Den var omgiven av officerare och stånddrabanter, och framför det långa tåget vippade en hel skog av vita plymtoppar, ty där red en skvadron av livgardet till häst. Ändå höjde ingen sin hand för att jaga tillbaka den ursinniga hop av yngre och äldre, som trängde sig allt närmre inpå den grevliga karossen. Sexstyvrar slungades mot spegelrutorna, så att de krossades i stjärnor, och vid Kornhamn och på Stora Nygatan började vedträn och stenar att vina. Fersen, som var alldeles ensam i vagnen, drog sig baklänges mot dynorna, och blod rann i stora droppar på det bleka ansiktet. Till sist sprang han ut ur vagnen och skyndade upp i ett hus, där det var ett traktörsställe.
Nu äntligen blevo fjorton gardister uppställda utanför porten, och bredvid dem höll general Silfversparre på sin häst, men aldrig hade folket sett generalerna så artiga och så yra i huvudet som den dagen. Alldeles bredvid på Riddarhustorget glimtade uniformer och gevär i långa led, men ingen befallde soldaterna att rycka fram och göra slut på upptåget. I stället satt Silfversparre med den trekantiga hatten i handen framför den tjutande hopen av sjåare, lärgossar och gesäller, som behöllo mössorna på. De röda bomullsparaplyer, som svängdes omkring hästen, visade dock, att också välklädda småborgare redan voro lika förryckta som de andra.
»Ja, ni ha rätt, mina vänner, ni ha rätt; varen bara beskedliga!» förmanade han smickrande.
Men det var just, vad de sist av allt hade lust till. Genom en bakväg hade en annan flock knuffat sig upp till traktörssalen i första våningen och letade sig därifrån till den kammare, där Fersen hade dolts. Dagern föll matt och något gråaktig genom fönstret, ty det vette åt gården. Den ståtliga ädlingen, gustavianernas sista ledare, stod där lång och rak på golvet, och det blå serafimerbandet skymtade alltjämt under den svarta, veckiga sorgekappan av flanell.
Med gott samvete och största sinnesköld och behärskning svarade han på sina förföljares dumma beskyllningar, men det retade dem blott än mer. Redan hans värdiga hållning var nog att förarga dem. Det var inte längre fråga om förnuft och mening eller rättvisa mot en värnlös och fullkomligt oskyldig.
»Mördare!» skränade de. »Det var du, som ställde till med den franska revolutionen, och nu vill du göra detsamma här genom att låta förgifta prinsen!»
En skådespelare i gul syrtut var till och med nog gentil att skälla ut honom på fransyska. Fersen tvangs att lämna ifrån sig serafimerbandet, och den ordrika herrn i den gula syrtuten skyndade med segerbytet till fönstret och kastade ned det till den hurrande församlingen på gatan. En man bemäktigade sig hastigt ett stycke av bandet och fäste det som en stridsfana på sin käpp. Hela tiden försvarades dörren till den halvskumma kammaren av en löjtnant och ett par gardister, men de släpades åt sidan, och nu kom general Silfversparre upp och fortsatte som förut att mäkla med patrasket.
»Jag skall själv leda honom i arrest under rådstugan, så att han kan rannsakas», lovade han, liksom hade han ännu givit folket rätt.
»Ja, ja, hurra!» svarades allmänt, men ändå slets sorgekappan från den hatades axlar och fladdrade ut genom fönstret.
Generalen tog då Fersen under armen och begynte att leda honom utför trappan. Också de välmående röda bomullsparaplyerna hade emellertid hittat dit upp och slogo den olycklige över hjässan och borrade sina doppskor i hans kropp och ansikte, så att han höljdes av blåmärken.
Så snart han kom ut på gatan, överfölls han ännu häftigare med hugg och slag av käppar och paraplyer. I hörnet vid Riddarhustorget satt general Vegesack till häst. Fersen klängde sig fast vid betslet, men hästen stegrade sig, och det var nära, att Vegesack hade kastats ur sadeln och fallit under fötterna på de vettvilla slagskämparna. De spottade generalen i ansiktet och ryckte av honom värjan, och först nästa morgon blev den återlämnad till honom i hans hem av en person, som infann sig förklädd till sjöman.
Misshandlad och sönderriven, fördes Fersen av människofloden mot rådstugan och rätt in mellan de uppställda livgardisterna. Puffade och uppbragta, fällde de bajonett och ryckte fram mot hopen, men genast kommenderades: »Gevär på axel!» Stadsvakterna på rådstuggården nappade då till sig sina vapen och sprungo, allt vad de hunno, in i vaktrummen, som brukade kallas korvkitteln, därför att deras eget öknamn var korvar. Där segnade nu Fersen ned på bänken i ett arrestrum, och dörren låstes. Hans yviga hår var fullständigt bortslitet, så att endast några långa strån stodo i vädret. Utmattad vederkvickte han sig en smula med vatten ur en bytta och lutade sig mot väggen. Fanns det då ingen rättfärdighet till, eftersom en människa, som ingenting ont hade gjort, så grymt kunde övergivas av alla! Ännu var det tid för soldaterna att bilda vakt utanför häktet, och hans tankar irrade, och han lyddes till rösterna därute. Skulle det ändå inte till sist mitt i själva folkhopen finnas en enda man nog rättrådig att stiga fram och säga: Håll upp! Skammen blir här vår och inte hans.
Det skymde för hans ögon, och hjärtat kröp samman, när han hörde, hur dörren på nytt stöttes upp.
»Det rum han sitter i», larmade hopen, »är för gott åt honom. Ut skall han och ned i tjuvkällaren under rådstugan!»
Bedjande sträckte han händerna mot de inträdande och lovade att bevisa sin oskuld inför en domstol, blott han fick sitta i fred. Till svar grepo de honom om armarna och släpade ut honom på rådstuggården. Vilda och med fradga på läpparna, slogo de honom till marken, revo av honom skjorta, byxor, strumpor och var tråd och sparkade smuts och jord över kroppen. Hundratals käppar och de röda bomullsparaplyerna kappades ännu om att nå honom med hugg och stick, och »bättre fruntimmer» ryckte till sig lappar av hans kläder och gömde dem i sina väskor till minne.
»Det är synd, att han skall plågas längre!» utbrast slutligen en man i båtsmanskläder. Med detsamma hoppade han upp och stampade på det stackars flämtande bröstet, så att revbenen knäcktes, och livet äntligen flydde.
Skådespelaren i den gula syrtuten hade en stor dag och var ännu med i hopen. Där svängde han Fersens blodiga långhalsduk över sitt stolta huvud och höll tal om friheten. Många voro också hågade att genast tåga vidare till Fersens hus och rycka ut hans syster, grevinnan Piper, men de flesta kände med sig, att de först behövde äta och supa. Några tyckte dock, att de ännu inte tillräckligt hade skymfat den döde, där han nästan oigenkännlig låg framför dem på stenläggningen med utbredda armar och ansiktet åt sidan. De släpade därför den fullkomligt nakna kroppen ned i Rådstuggränden till ett skjul, där polisen brukade båra upp självspillingar och drunknade. Här lade de honom på botten i en tom kista, som var så kort, att fötterna stodo upp över gaveln. Ännu i bortåt två timmar fortsatte sedan de nyfikna att trängas i dörren.
Från staden hördes skrik och larm, fönsterrutor klingade,
bryggarkärror skramlade, och öl och brännvin dracks gratis. Det var
ingen brist varken på kämpar eller knölpåkar och stenar. Men omsider
brakade gevärssalvor i Kyrkbrinken, och sårade och döende buros genom
gränderna. När natten föll på, begav sig grevinnan Piper förklädd utåt
Saltsjön med många vassa och bittra ord på sin tunga. Nedanför
självspillingarnas likhus landade vid samma tid i tysthet en liten
roddbåt. I den nedbars den mördade excellensens omhöljda kropp och
roddes uppåt den blanka Mälaren till hans gård, Steninge. I parken
blev han här jordad för några månader och fördes sedan till Ljungs
kyrka bland Östergyllens kornfält. Där sover nu Marie Antoinettes och
den gamla tidens orubbligt hängivna vän, som hade åsett så många
strider med de rasande folkhoparna och slutligen själv segnade under
deras händer.
