Till en bondgård i Småland kom en dag en karl med en fidla under armen och sökte årstjänst som dräng. I lön begärde han ingenting annat än en rostig och oduglig gammal lie, som satt fasthuggen i logväggen. Bonden tyckte, att det var goda villkor, och slog raskt till med ja.
Drängen hade ett välskapat ansikte, men det visade sig snart, att han var fåordig och tungsint och inte vidare stark i arbetet. Han behöll alltid mössan på, om det också var aldrig så varmt i stugan, och drog gärna ned den över ögonen. Brann det helgaljus på bordet, såg han aldrig upp, utan satt lutad över tallriken. På det viset kunde han i timmar lyssna till allt, som sades, och det med en djup andakt, som hade vart människoord varit den mest åtrådda skatt. Allra uppmärksammast blev han, när en av munkarna kom vid sin stav från det närbelägna klostret och hälsade på. »En god gärning», brukade munken säga, »det är en glädje över all glädje och en vindfläkt från saligheten.»
När det blev jul, och halmen var utströdd över golvet, satte sig bonden till bords med de sina omkring treenighetsljuset. De fattiga vandrare, som bultade på, leddes också vänligare än annars fram till måltiden den kvällen, och det blev mycket folk i stugan. Toa, dottern, bar in gröten, barfota, i fagerblå kjortel och med så många små kläppar och kulor av silver på tröjan, att det pinglade vid vart tyst steg i den djupa halmen. När hon skulle lägga för åt drängen, sade hon: »Fast du har en fidla med dig, lät du oss aldrig höra den. Nu går jag efter din fidla, och du skall spela en julpsalm. Man blir så glad och lycklig, när man får gråta.»
Han böjde sig ännu djupare över tallriken och mumlade med otydlig röst: »Bättre unnar jag dig, Toa. Så mycket, som du då finge gråta, skulle du aldrig stå ut med.»
Hon ville ändå gå efter fidlan, men just då reste sig bonden och drack den första skålen till Guds heder, som det var gammal sed. Bonden drack litet ur bägaren, så gjorde hans hustru och dotter på samma vis och läto den sedan gå vidare. När den kom till andra bordsänden, där drängen satt, märkte de, att han bleknade och sänkte bägaren utan att ha rört vid mjödet.
»Blotta ditt huvud, karl, och drick till Guds heder!» ropade bonden i högsta vrede och gick ned och ryckte av honom mössan. - När håret då föll ut över axlarna, syntes det, att det var alldeles grönt som sjögräs.
Flera gånger försökte drängen att lyda och föra bägaren till läpparna, men handen föll maktlös ned, så att bägaren klang mot bordsskivan. Han såg bedjande upp mot bonden, och nu, när ljusskenet föll över ögonen, kunde han inte längre dölja, att de oupphörligt skiftade. Ibland voro de gnistrande gröna som djupt vatten och ibland vita. Men en så outsäglig förtvivlan, som talade ur dem, hade ingen människa sett förr. Utan något avskedsord vände han sig om med en lång suck och gick sin färde. »Finns då för mig ingen förlossning», stönade han, »jag förtappade, jag evigt osaliga!»
Alla i stugan kände sig kusliga till mods, och bonden sade: »Det var en näck från ån nere i hagen. Nu börjar jag förstå. Järn, det hjälper mot trolldom, och det var därför han ville tjäna ett helt år för en rostig gammal lie. Han tänkte väl lägga den över bröstet, så att den skulle lindra hans kval. Helga jungfru, skydda min gård, som hyst en sådan gäst!»
Den goda julgröten ville inte riktigt smaka den kvällen, utan var och en gick tidigt att sova.
Toa hade tyckt bra om främlingen, därför att han alltid var stillsam och inte gick bort till gillena i de andra gårdarna. Fidlan var det enda han ägde, och han var mycket rädd om den. Därför hade han lämnat den i förvar hos henne. När hon kom upp på loftet för att lägga sig, öppnade hon klädkistan och tog upp fidlan.
Den var av ett underligt, glänsande träslag, och hon knäppte några gånger på de tre strängarna. Genast susade det till genom luften. Förskräckt lindade hon in fidlan i ett lammskinn, som låg utbrett över kläderna, och gömde den igen i kistan. Mellan de hopskrumpna näverstyckena på taket kunde hon se ut i julnatten. Den var så grå som bly, fast träden stodo lummiga av snö, och en röst viskade nere ifrån buskarna: »Anade du bara, vad jag har längtat att vara samman med er människor för att få veta, hur ni bära er åt för att bli saliga! Toa, giv mig igen min enda tröstare!» Men hon förhärdade sitt hjärta och svarade: »Vad du har lämnat mig, du fördömda och ondskefulla ande, det tänker jag också behålla. Gå din väg, näck!»
Hon hörde, att han suckade, och att de knarrande stegen försvunno genom hagen nedåt ån. Om morgonen gick allt folk, som fanns i gården, ned till stranden och kastade stenar i båge genom luften, så att de föllo i vattnet med ett vinande och plumsande ljud. Det kallades att binda näck. Men Toa låste klädkistan och bar nyckeln på sig.
När det somrade igen, och första skörden var intagen, höll bonden gästabud för alla, som hade hjälpt till vid arbetet. Toa stod i sin blå kjortel ute i hagen. »Alla helgon, ett sådant solväder!» utbrast hon och slog ihop händerna. »Här fattas bara en spelman.» Och runt om var det bara solglittrande löv. Björk och hassel, al och rönn, enar och granar, lingonris och ormbunkar och det saftigaste gräs och den grönaste mossa - allt dallrade i ljuset under ett nät av små lätta, hopvirkade skuggor.
Hon sprang upp på loftet och tog fidlan och skyndade sig till logen. Där steg hon upp på en fjärding. Som hon då lade stråken mot strängarna, började den hoppa och spela av sig själv. »Vad tar du dig till?» bannade henne modern. »Det är älvadansen du spelar. Kommer du till elvte omskiftningen i den leken, kan ingenting längre stå emot.» Mer hann den gamla inte säga, ty hon hade redan de skrynkliga händerna i sidorna och svängde om, så det dammade.
Det pep och ven, rosslade och jämrade, surrade och sjöng, och träskorna klampade. Hela skördelaget dansade, bonden med sin kornsäck i famnen och drängarna med sina luvor. Handen satt som fastvuxen vid stråken, och när Toa kom till tionde omskiftet, kunde ingenting levande längre hålla sig stilla. Katten dansade med sin mjölkskål, gårdvaren med sin benknota, kon med sin skälla, stuten med sitt ok. Och ute på vägen stannade hästen och dansade med sin ryttare. Men när Toa kom till elvte skiftet, då begynte vagnar och slädar att vända sig, och bänkar och bord och hoar och byttor och bägare dansade med. Hon kunde inte stå kvar längre på den dansande fjärdingen, utan virvlade runt, runt, och ut över logbron och bort genom hagen ända ned till åstranden.
Tårarna blänkte på kinderna, men läppar och ögon logo utan hennes vilja. Hon såg, hur näcken sprang fram under det brunmörka vattnet. Han såg ut som en vit häst. Så reste han sig ur vågen och var åter som förr. Han räckte henne de droppande armarna och sade: »Nu är du min, Toa!»
Hon kunde bara skymta honom då och då, ty hela tiden måste hon vända sig kring. När hon satte foten i vattnet, såg hon i en glimt den dyiga håla under sjögräset, där han hade sin boning. Där skulle hon då sitta hos honom utan att någonsin mer få tända ett julljus eller höra kyrkklockornas mäktiga klang! Läpparna öppnades flera gånger utan att kunna tala, men så fick hon fram den enda viskningen: »Unnar du mig då så illa?»
Hans bröst hävdes. Armarna sänktes, och han vände sig åt sidorna liksom sökande. Slutligen grep han henne i kjorteln, så att hon måste stanna, och sade till henne: »Ropa åt din fader, att han med ett starkt kast slungar hit lien, som sitter i logväggen... om han ännu förmår det.»
Hon gjorde, som han bad. När han fick lien, skar han till över strängarna, så att de sprungo av i ett tag. Spelet tystnade, och hon satte sig andfådd i gräset och räckte honom fidlan. Medan han lagade och band upp strängarna, sade han: »Nej, jag kan inte vilja dig så illa. Jag har varit för länge bland människorna. Jag har lärt mig, hur de bära dig åt för att bli saliga. Och saligt vill jag också kalla det att få spela på strängar, som en god människa har gråtit över. Nu vet jag, att min förlossare lever.»
Därvid dök han ned med sin fidla under vattnet och försvann.
Ännu hundratals år efteråt hände det om nätterna, när åvattnet
glindrade som silver, att ett vallhjon eller en hemvandrande jägare
kunde höra hans spel, och det lät vemodigt och stilla. Men själv blev
han aldrig mer sedd, varken under sol eller måne.
