Det var en stormäktig jarl av Folkungasläkten, som hette Birger Brosa. Tre dagar före jul, när han satt under facklorna, inträdde en ung präst och slog sig tyst ned på bänken vid dörren.
Svennerna höllo på att leka och brottas mitt på golvet, och få lade i början märke till främlingen. Stor blev därför häpnaden, när han efter en stund plötsligt spände av sig prästskärpet och tog några viga kämpatag med de starkaste. Om kvällen, när jarlen hade gått till sängs, lät han kalla honom.
»Nog har jag hört, att präster kunna sjunga en mässa», begynte jarlen, som var en gladlynt herre med stark färg på kinderna, »men i armarna bruka de vara mer klena. Vem är du, främling?»
»Jag heter Sverre», sade ynglingen och satte sig förtroligt på sängbrädet. Hans hållning var behagfull och värdig och stämman oemotståndligt tjusande. »Min mor bodde på Färöarna. Där är jag född, och där fick jag i spädare år öva mina armar att klättra på svindlande branter för att samla fågelägg och dun. I Norge var det oroliga tider, då som nu. Kung Sigurd Mund var nyss dräpt.»
Fru Birgitta, jarlens hustru, som låg mellan hans rygg och väggen, drog om sig vargfällen och satte sig upp. Natthuvan av sammet var kantad med en mängd små guldtofsar, som blandade sig med hennes gråsprängda och burriga lockar. »Du bör veta, yngling», sade hon rörd vid tanken på sina minnen, »att jag är kung Sigurds syster.»
När samtalet hade hunnit så långt, teg Sverre en stund. Så sprang skalken honom i ögat, och älskvärt men smått gäckande fortsatte han: »Javäl, du är kung Sigurds syster. Men för dig är det en stor nyhet, att jag, som sitter här på sängbrädet och heter Sverre, är hans son. Mor berättade för mig om min börd, när jag blev vuxen. Fast jag måst lära till präst, är jag av Harald Hårfagres ätt liksom du, fru Birgitta. Och därför har jag vandrat hit. Fränder, nu skola ni hjälpa mig till min rätt i Norge!»
Fru Birgitta lyfte av den varma natthuvan för att kunna tänka bättre. Men den sluga jarlen lugnade henne och sade till Sverre: »Ju längre människan lever, dess underbarare ting får hon bevittna. Men det är sent nu, Sverre, och tid, att du går och söker dig ett sovställe.»
Några dagar efteråt vidtalade han hovmännen, att de skulle narra Sverre att dricka mer, än han tålde. De blandade till ett mycket starkt mjöd, blinkade åt varann och viskade till Sverre: »Du kan tro att vi ha roligt åt ditt upptåg. Bekänn för oss, dina vänner, att det är jarl Erling Skakke eller någon annan norrbagge, som skickat dig hit för att gyckla med den bördsstolta fru Birgitta.»
Men Sverre märkte deras list och fick dem att dricka mer än han. Sedan lockade han ur dem allt, som han själv kunde ha nytta av att veta. »Den, som dricker för mycket», sade han till sist, »tycker sig tala klokt och lustigt, men i stället skriker den ut med hög röst, vad han helst ville tiga med. Nästa dag, när han vaknar, har han ont i huvudet och ont i samvetet. Så kommer det att gå er, hovmän, i morgon.»
Jarlens söner och alla unga och ofördärvade flyttade sig emellertid närmare för att inte gå miste om ett enda av hans ord. »En så sanntalande man måste också vara den, som han ger sig ut för», tänkte de. När hovmännen märkte det, gingo de in till jarlen och sade otåligt »Det är vårt råd, jarl, att du låter slå ihjäl den äventyrarn, innan han alldeles förvrider huvudet på dina egna barn.»
.»Jag vill varken hjälpa eller skada honom», svarade jarlen. »Vad skall man tro? Ljuger han, gör han det åtminstone så, att han själv tror på det och det är ju nära på att tala sanning.»
Fru Birgitta var inte nöjd med svaret. »Vilken strykare som helst», inkastade hon, »kan komma och säga: Jag är kungason. Men om det nu i alla fall skulle vara, som Sverre påstår? Jag tror, att jag ser en utväg. Du minns, att några pälshandlare skänkte mig en lappträl, som heter Vittiko. Han är trollkarl, han är spåman. Låt honom se Sverre i händerna och läsa sanningen!»
Jarlen hade ingenting att säga mot det förslaget, utan Sverre och Vittiko blevo efterskickade. Det var en ung lapp med rakt svart hår och den vackraste bruna färg över de utstående kinderna. Han gick så tyst i sina skinnsockor som i djupaste sjö och gungade i knävecken. Emellanåt såg han sig omkring som i en töcknig dröm, okunnig i det lärda, mångkunnig i det hemlighetsfulla. Det långa vintermörkret och det långa sommarljuset, de voro hans far och mor. Han tog Sverres vänstra hand i sin och utforskade noga fårorna på insidan. Ibland skrattade han till, ondskefullt mordiskt, och nickade sedan godmodigt som den beskedligaste av människor. »Präst», utbrast han, och hans ögon tindrade som vinternätter, »till hövding är du född!»
»Jag vet inte, Sverre», sade jarlen med ett mångtydigt leende, »om det svaret gör dig oglad eller tacksam. Det säger mindre om ditt förflutna än om din framtid, men den är det viktigaste. Tag med dig den listiga Vittiko som vägvisare, när du bryter upp, och betala honom kungligt, om du någon gång kan!»
Svårmodig gick Sverre bort från jarlagården utan annat följe än den lapska trollkarlen. De kommo till obebodda säterstugor, där vättarna dunkade under golvet, och in i djupa skogar. En natt fingo de husrum hos en präst, och Sverre skänkte honom till tack både sitt prästskärp och sin altarbok. Men snart blev det annat att tänka på. Vägen ledde uppåt Värmland. Här möttes han av en flock unga norska stigmän och äventyrare, som hade trasiga röda skjortor, men ingenting annat att linda om benen än björknäver. Därför kallades de birkebenar. »Är du den du utger dig för», sade de, »så var hälsad! Vår hövding, Östen Meyla, har nu stupat. Bliv du vår anförare!»
»Det ser inte ut, att vi skulle kunna uträtta mycket», svarade han, och hans själfulla ansikte blev ännu dystrare. »Nej, gå till Birger Brosa och tag någon av hans söner. Genom sin mor ha de lika arvsrätt till Norge som jag.»
Några sändemän blevo avskickade till jarlagården, men återvände med det försiktiga rådet, att birkebenarna hellre skulle taga Sverre. »Vill du inte bli vår hövding», ropade hela skaran, »skall du själv dö!»
Då måste Sverre jaka. Få hade ordentliga vapen. Många voro sårade och de flesta knappt fullvuxna. De voro inte mer än sjuttio man, men genast på stället utnämnde han några till hirdmän och svenner och utdelade olika värdigheter bland de andra. Vittiko fick bli träl. »Ha vi nu gjorts till förnämt hovfolk», sade birkebenarna till Sverre, »då kunna vi inte lyda dig, om du inte själv är högre än vi.» Och så gåvo de honom kunganamn.
»Var stund är nu dyrbar», sade han. Och där han stod framför sin utarmade flock, reslig och allvarsfull, fast ung, liknade han mer och mer den visaste man. »Hemma i Norge råder jarl Erling Skakke, som har fått sin son Magnus krönt till konung. Erling är hänsynslös och hård och rik på fiender. Skynda förut, några av de starkaste, och övertala de birkebenar, som flytt till Telemarken, att möta mig norrut i landet.»
Därmed drog han nu vidare genom tolvmilaskogen i det nordligaste Värmland till Älvdalen. Därefter genom en skog, som var lika lång, till Malung i Väster-dalarna och sedan genom en skog, som var femton mil, in i Öster-dalarna. Vittiko, som aldrig hade ömsat sina ludna kläder, sedan han första gången fick dem på sig, kunde knappt skiljas från den gråbruna marken. Han kröp och smög mellan buskarna, listig och lättrogen, farlig och ofarlig, och allt, vad han sade, var mitt emellan sant och osant. Sent en natt kommo de till en mörk by. Vittiko blåste trollkunnigt på sina fingrar, och genast flammade de upp som fem tända ljus.
»Vem är du, häxkarl, som vandrar med en sådan ljusstake?» frågade bönderna och tittade halvklädda ut ur stugorna. De voro ännu hedningar, och Tors och Odens bilder stodo utskurna på dörrstolparna.
»Jag är lapparnas största hövding», sade han, »och jag har varit nere och hämtat mig en konung för att få någon att sällskapa med uppe bland fjällen.»
Men bönderna hade aldrig förr sett någon konung och visste knappt, om det var en fågel eller en människa. »Se bara, se!» fortsatte Vittiko och lyste med sina brinnande fingrar på birkebenarna. »Näver om vadorna. Kläderna trasiga, så att om man sticker in handen genom ena hålet, kommer den ut genom det andra. Och skaka här på fickorna! Inga pengar, inte så mycket som en torr brödkant. Begriper ni inte, dalkarlar, att det är hovmän... och så här ser en konung ut. Bara överlädret kvar på skorna. Söndergångna sulor, svarta hälar. Men hövisk och vänlig, det måste vår konung vara. Annars skulle vi slå ihjäl honom... Elda nu på under grytorna!»
De gästfria bönderna förde då in vandrarna i stugorna och undfägnade dem. Men Sverre satt och tänkte på, hur han genom ordning och manstukt småningom skulle fostra sina vilda birkebenar till de yppersta krigare. Utvilad och tacksam, men utan något att betala med, tågade han slutligen vidare uppåt Jämtland. Det var just i vårbräcket. Birkebenarna drucko av sjöarnas klara och kyliga vatten och hade ibland ingenting annat att stilla sin hunger med än bark och de bär, som legat kvar under snön. För att komma fram måste de flotta sig över älvarna, och då de slutligen strövade ned över fjällen till Nidaros i Norge, vågade de under fem dygn varken sova eller skaffa sig mat för att inte bli upptäckta.
Ändå varsnades de i staden, men birkebenarna från Telemarken kommo dem till hjälp. Hövdingarna i staden togo då sankt Olovs baner ur kyrkan och ryckte ut med sina krigare, men de började springa, när de hördes vinet av de fruktade birkebenarnas pilar. Den, som höll baneret, satte åstad i sådan fart, att han red omkull två män, så att den ena dog, och den andra blev krympling för livet. Han själv föll, och birkebenarna ryckte till sig baneret. Med det framför sig tågade Sverre in i Nidaros och tackade Jungfru Maria och sankt Olov för den oväntade segern.
Nu blev han på öretinget hyllad till konung över hela Norge. Men jarl Erling Skakke levde ännu, och hans son Magnus var också norsk konung. Under ständiga äventyr måste Sverre söka sin tillflykt ombord på skepp eller i bondbyarna, och slutligen kom han över fjällen till hälsingarna. De samlades, många fullt brynjeklädda, för att neka honom genomfärd. Sverre närmade sig med sitt folk i sluten fylking. Hans män fingo rättighet att tala i hans sak på hälsingetinget, blott inte han själv. Det tilläts honom inte att öppna sin mun, så mycket fruktade hälsingarna hans berömda skicklighet att lägga sina ord. Han lät då leda fram ett par hästar och befallde sina män att slakta dem. »Det skall nu spörjas till alla land», sade han, »att ni hälsingar äro så snåla på er mat, att kristna män inte kunna rädda sina liv hos er, utan att de försynda sig mot Gud genom att äta hästkött.» Då blygdes hälsingarna, och när han nu stod där framför dem i sin silkesmössa och brynja och röda ullkjortel och talade klart och vist och en smula gäckande som alltid, kunde de inte höra honom utan att bli hans vänner.
Efter någon tid började birkebenarnas röda skjortor åter att synas på höjderna ovanför Nidaros, och Sverre sade till sina män: »Nu är det stunden att hösta lön för allt vårt släp och slit. Därnere i staden ligger nu Erling Skakke och Magnus med sitt härfolk. Var och en av er skall få den mans dyrbarheter och värdigheter, som faller för hans egen hand under drabbningen. Om ett sådant pris ha ni nu att strida.»
En karl sprang ivrigt i väg före de andra och hade bara en slaga med sig över axeln. »Det är annat att slåss med Erling Skakke än att tröska säd», sade till honom en av birkebenarna. Men karlen svarade: »De vapen, som jag tänker bruka, komma till mig från staden, ty de bäras ännu av någon jarlaman.»
Vittiko följde efter honom och smög sig in i staden för att speja. Vid stranden låg det skepp, där jarlen övernattade ombord. Under ett korståg hade han fått ett svärdshugg i halsen, så att huvudet satt på sned, och därför kallades han Skakke. Men Vittiko såg, att skuggorna från både jarlen och de andra på däcket voro utan huvud, och han tänkte: »Det betyder, att de i morgon alla skola dö.»
Han hörde jarlen säga: »Jag vill inte neka, att jag kanske borde samla det kringspridda manskapet på skeppet och lägga från land, men jag kan inte bära, att den där prästen Sverre skall sätta sig på min sons kungastol.» Därpå gick han i land. På kyrkogården utanför Kristkyrkan mötte han sin son och hans hövdingar. De knäböjde en stund, men till sist sade Erling Skakke: »Stån upp och tagen era vapen! Snart kan det bli er lott att ligga här länge nog.»
Lurarna blåste, men det var färre, än han väntat, som samlades, knappt mer än sex hundra man.
»Var äro ni nu alla?» frågade jarlen, och hans fylking började vika under striden. Själv fick han ett sting genom livet och föll döende ned på ryggen. Kung Magnus, som med de flyende skyndade till skeppen, böjde sig över honom och kysste honom på pannan med orden: »Vi skola samlas igen, fader min, på glädjens dag.»
Nästa år satt Birger Brosa en afton med sitt gårdsfolk. Arbetet var slut för dagen, och det rådde djup tystnad. Det var en kylig och fuktig vårkväll, men den första, då de inte behövde bränna ljus. Alla gladde sig, fast insvepta i pälsar, och betraktade genom den öppna dörren de kala träden, som hade små outvecklade knoppar.
Då kom på stigen ett bylte av vapen, brynjor, kläder och släpande, silverbeslagna hästbetsel. Överst stack en hjälm fram utan något huvud under plåten, och hela skepnaden såg ut som ett spöke från en ättegrav. På tröskeln kastades slutligen bördan, och där stod Vittiko, gulbrun och lycklig, med alla sina segerbyten från slagfältet. »Jag fällde ingen jarlaman», sade han, »men tog ändå min skörd i gräset.»
Birger Brosa steg husfaderligt upp från bänken och hälsade honom. »Det blev en lång väg, som du fick visa», skämtade han. »Men svara mig nu också på en allvarlig fråga. Vem var han, vår gäst?»
»Till hövding var han född», svarade Vittiko och drog
efter andan. »Allt annat är gåtor. Det säger jag, att en
större konung hade i Norge aldrig haft för sina ögon,
och de få allt ta sig om huvudet två gånger, innan de få
en sådan till.»
