- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XVI. Birger Jarl

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XVI.
BIRGER JARL.

Ingrid Ulva på Bjälbo hade skickat gårdsfolket att plocka nötter. Det var lång väg, och det började skymma.

Den grånade Folkungafrun, Magnus Minneskölds änka, gick under tiden själv omkring och stängde sina visthus. Där hängde rökta och salta djurkroppar i långa rader, och varken fattades det kryddor och honung eller säckar med malet mjöl. Hon såg efter, att det satt flygrönn i smörkärnan till skydd mot förgörelse, och att det i mjölksilen låg små stenar, som plockats, där åskan hade slagit ned. Allt som det mörknade, ljöd under golvet en sakta lek, ungefär som när någon spelar på bordskanten med fingrarna. Det var vättarna, som dansade. Deras nattljus glimrade som ett svagt månsken mellan tiljorna. Litet sågspån kastade de ibland upp till henne, men då log hon inte som de okloka, utan bugade sig djupt och samlade ihop spånet som den dyrbaraste gåva. Det gömde hon för att strö på åkern. Där blev då om sommaren ett sådant kornsus, att det lät som vågsvall, och därigenom vart Bjälbo bördigt och rikt.

När det var ofred, flyttade hon upp i kyrktornet med sina småpigor och stekpannor, men i kväll behövde hon ingenting frukta. En utfattig gammal Folkunge, som levde i gården på nåd, hjälpte henne tyst och trumpet att bära nycklarna. Han hette Sune och var den enda av husfolket, som stannat hemma. Likgiltig och illa klädd, följde han henne i hälarna. När hon hade låst in de tyngre nycklarna i väggskåpet med en liten silvernyckel, som hängde på hennes egen knippa, vände hon sig om med orden: »Sune, jag och mina söner äro rikast i Sverige.»

»Därför får du också gäster att pråla för», gycklade han bittert och såg mot dörren. »Det är ju din högsta fröjd.»

En man haltade där in, stödd mot en krycka. Insjunket bröst, platta skuldror och ett ljust, gult hår, som vågigt föll ned över den svarta allvarsdräkten - det var allt, som kunde ses i skymningen. Han ställde sig vid den släckta härden och stirrade genom rököppningen i taket.

Den högmodiga Ingrid Ulva tog ett steg baklänges och ryckte Sune i ärmen. »Det är konungen, det är halte och läspe Erik», sade hon lågt. »Hur har han kommit hit? Och vad skall jag nu ta mig till? Här står jag i mina tarvligaste kläder, nära på som en trälkvinna. Bara vadmal.»

»Tsi, tså tschärnorna lytsa!» läspade konungen, och hans röst lät så innerligt hjärtegod, att den borde ha kunnat smälta det isigaste högmod till varmaste blodsdroppar. Men Ingrid Ulva var rådsnäll. »Vem du så är, vandringsman», sade hon med ett raskt beslut, »så sitt. Jag går att hämta min husmor, vår högättade fru Ingrid Ulva.»

Med korta steg skyndade hon sig upp till kistorna på loftet. Men när hon trevade utefter bältet, var nyckelknippan borta. Där stod hon utan nycklar, utan tjänare, med stängda visthus och kistor, hon, fru Ingrid Ulva! Och det mitt på det rika Bjälbo! Och i kistorna lågo kjortlar av guldtyg och vinkannor och bägare, som kunnat hedra ett biskopsbord.

En sådan förödmjukelse kan jag aldrig överleva», tänkte hon och lyddes efter minsta knäpp. »Ha tjänarna då alldeles glömt bort mig i sin nötskog? Vore de bara väl här, nå nå, då skulle de få hugga upp dörrar och lock med yxor. Och ni, vättar! Är det så ni löna er matmor? Gömma ni undan hennes nyckelknippa, just då hon bäst behöver den?»

Upphettad av iver gick hon ned i stekhuset, men där stod det bara litet vit gröt och en träbunke med mjölk. Hon rörde i askan med en kådsticka, till dess den tog eld och blossade upp, men hur hon lyste på golv och trappstenar, hittade hon inte nycklarna. »Här finns ingen annan hjälp», halvviskade hon, »än att fortsätta, som jag börjat, och låtsas, att jag är en dum trälkvinna. I mörkret kan jag ändå inte låta honom vänta.»

Hon satte den brinnande stickan i mungipan på trälvis och bar in gröten och mjölken till bordet. Där tände hon ett stackars ensamt vaxljus. och nu syntes, att det var en präktig hall med bonader och vapen och baner. Men välfägnaden var det klent med för att vara på det vittbekanta Bjälbo. »Vår mäktiga fru Ingrid», sade hon och satte tillbaka stickan mellan läpparna, »är ute och lustvandrar, följd av hela sin tjänarskara. Du får vänta, man, och ha tålamod.»

Då log Erik Läspe över hela ansiktet och nickade åt henne med klara, vänliga ögon. Han hade aldrig träffat henne förr, men han såg det breda fingerguldet, som hon hade glömt att draga av tummen. Därför förstod han, vem hon var. Han ville inte göra henne förlägen genom att tillstå sin upptäckt, utan tog för syns skull några skedblad av gröten. Sedan reste han sig och grep sin krycka. En älsklig vekhet låg över hans drag, och det var uppenbart, att en sådan herre aldrig kunnat föra ett dystspjut eller ett svärd. Med några blyga ord bjöd han tack och farväl och haltade så ut genom dörren lika stilla, som han kommit.

Sune satte sig vid bordsändan och muttrade några skadeglada ord, men knappt hade Ingrid Ulva tagit ett par steg framåt, när hon tvärstannade med ett rop. Foten stötte mot något blankt, som stack upp mellan golvplankorna. Som hon böjde sig ned, urskilde hon genast, att det var nyckelknippans kedja. »Det är ni, vättar, som gjort mig den försmädligheten, fast jag alltid varit god mot er», stammade hon och ryckte till sig nycklarna. Hon skyndade sig till kistorna och klädde sig i silke och fäste en liten pärlkrona på håret.

»Fort, elda på i stekhuset!» ropade hon till tjänarna, som nu också hördes på gårdsvallen. »Upp på hästen, första karl, och rid i kapp kung Erik! Hälsa honom, att nu är Ingrid Ulva hemkommen och väntar honom i högsätet.»

Röken bolmade snart ur stekhuset. Kannor och fat plockades fram, och bloss sattes i fackelhållarna utefter salsväggen. Det var annat det än den rykiga kådsticka, som hon nyss gått och tuggat på.

När allt var färdigt, stöttes dörren upp med ett muntert larm, som hade en hel krigarflock rusat in i hallen. Men också den gången var det bara en enda man, och det var hennes egen son Birger. Hans sneda, bruna ögon spelade av skalkaktighet. Han bredde ut armarna mot den högtidsklädda, där hon tronade mellan stålsvärden, som hängde på högsätesstolparna.

»Hell dig, jarlamoder!» ropade han segeryr.

»Mina söner äro tyvärr inga jarlar», invände hon strävt.

»Hell dig, kungamoder!»

»Den rätta konungen var nyss här, helge Eriks ättling. Han kom på kryckor. Var släkt har sin tid, och sedan torka grenarna.»

»Du vet, att jag är konungens bästa vän. Vi voro på väg till Alvastra. Då lät han sitt följe stanna bortom kullen och gick ensam hit för att överraska dig, mor. Det talas ju så mycket ont om oss Folkungar och allt vårt överdåd. Och vad fick han se?»

»En trälkvinna i vadmal.»

»En försagd, torftigt klädd husfru fick han se, den sjuka, men anspråkslösa och rättsinniga kung Erik. Han kände igen dig på ditt fingerguld.»

Birger höll upp och skrattade länge. Så ömsade hans ögon glans och fylldes av mörk eld. »och då», fortsatte han, »då tänkte Erik: Allt ont, som viskas om Folkungarna, är snack. Min gamla jarl, Ulv Fase, är mig påtvungen. När han lägger sig till ro - ack, att det snart skedde! - skall den kvinnans son bli min jarl. Och åt honom skänker jag min egen syster, efter jag inte själv har någon son, som kan ärva kronan. Uppfylld av sådana tankar, fortsatte den goda kung Erik i afton sin färd. Förstår du nu, Ingrid Ulva? Hell dig, Folkungamoder!»

Han drog lekfullt av henne fingerguldet och kastade det i golvspringan. »Se här tackoffret åt dina vättar, för att de i kväll gömde nyckelknippan.»

Sune, som tyst hört på, lät handen tungt falla i bordet. »Frände», sade han mulet, »med svek är det du börjar.»

Birger såg strängt på honom. »Vakta er för nästa svek, ni Folkungafränder, om ni trotsa mig!»

»Och om vi följa dig?»

»Då skall du ensam, du barfattiga man, få allt det guld och silver, som guden Jumala långt borta i Österland bär på sitt sköte.»

»Vad är det då du vill, om du blir jarl?»

»Att hedningarna på andra sidan Östersjön, som bränt vårt Sigtuna, skola döpas och göras till människor. Att det skall sprängas i stålberget och plogas i åkrarna. Att det skall sättas torn på Stockholm och lagfrid över era kvinnor och kyrkor och hem. Säg mig du bara, hur jag skall få mina korta år att räcka!»

»Nu hör jag, att du är den man, som vi i hundratals år ha längtat efter», utropade Sune och letade fram sin rustning ur vrån, där den länge hängt obegagnad. När Birger slutligen red bort igen, följde han honom.

Tiden gick, och många vårar bräckte sina isar. Ulv Fase skildes hädan, och Birger blev jarl. Snart var han den, som hade mest att säga i landet, och de gensträviga måste böja sig för hans kraft och darrade för hans vrede. Vid klockornas klang samlades nu menigheten på kyrkbackarna, där hänryckta munkar och präster stego upp med krucifixet i handen och predikade korståg. De talade om de riddarskaror, som kämpat och blött för att erövra den heliga graven ur de otrognas rövarhänder. Och de manade svenskarna att för sina själars frälsning också gå till strids mot hedningarna vid Östersjön. Folket trängde sig då fram under fromma jubelrop. Vid predikarens fötter låg en urholkad, järnbeslagen stock med hänglås. Den kallades offerstock. I den nedkastade fattiga och rika sin offerpenning till härtåget, glada att Guds heder skulle ökas. Och många ställde sina gåvor på själva altaret. »Gud vill det, ja, Gud vill det!» sorlade riddarna, och blodröda kors fästes under bön på deras mantlar. De voro helt och hållet klädda i brynjetyg, som gick ända upp till hakan. Stålhuvan hade framtill en plåt, som skyddande gick ned mellan ögonen. För att känna igen varandra hade de olika tecken på sköldarna. Solen sken på målade fåglar, hjortar, fiskar och blomster. Birger Jarls himmelsblå Folkungasköld bar ett gyllne lejon, och det långa svärdet var så tungt, att småsvennen blev het i pannan, när han skulle sticka det i hans bälte. Skutor och snäckor drogos så i havet, och under fladdret av heliga fanor bortseglade flottan till Finland, som då kallades Österland.

När Birger Jarl hade landstigit, uppreste han ett kors på stranden och lovade skoning åt alla, som läto döpa sig. Ett avlägset hylande svarade ur moarna, och förtrollade pilar begynte vina. Hedningarna i vildmarken voro rasande av hunger, ty de kristna prästerna vid kusten hade nekat dem att komma ned till hamnarna och köpa mat och salt. För att hämnas bundo de tillfångatagna kristna med håret vid unga, nedböjda björkar, som sedan gungade för vinden och lyfte de offrade upp och ned från marken.

»Det är blåsväder i dag», ropade hedningarna gäckande till korsfararna från sina gömställen bakom enbuskarna. »Kom in till oss i skogen och se, hur de döda kristmännen hoppa och dansa under björkarna!» Korsfararna drogo sina svärd och tågade sjungande framåt mellan snår och klyftor. Efter några dagar träffade de på en upptrampad stig, som ledde till en hög skidgård. Birger Jarl drev undan de utmagrade trollkarlarna, som vaktade grinden. »Vänd om, du, osälla främling!» viskade de utan att våga tala högt. »Här är gudens lustgård, här är Jumalas lund.» Jarlen gick ända in med sina förnämsta kämpar. Gräset växte där högt och blommigt, fast mörkt överskuggat av oxlar, rönnar, häggar och tusenåriga ekar. Lustigt drillande fåglars ljuvliga sång gjorde männen yra i huvudet, så att de vacklade omkring, leende eller gråtande, utan att kunna säga, om, de kände sig lyckliga eller förtvivlade. Under den lummigaste eken stod ett högt stenblock, bestrött med guld och silver, och överst låg en mindre sten som huvud. Det var Jumala.

»Jarl», stammade en kvävd röst, och Sune stapplade in mellan träden. Jag har sprungit mig varm, för att hinna dig. Det har kommit ett svenskt skepp. Erik Läspe är död.»

»Då skall jag hålla mitt löfte till dig», svarade jarlen och strök med handen ned allt guldet och silvret i Sunes framräckta hjälm. »Jumala, Jumala, böj på ditt stenhuvud, ty det är svenskarnas nya konung, som nu talar till dig!»

Men han såg, att trollkarlarna tassade fram och tryckte örat till stenblocket med ett ont skratt. »Vad lyssna ni efter?» sporde han. »Efter Jumalas svar», viskade de. »Han säger: Aldrig får du bära en kungakrona, Birger Jarl. Det blir Jumalas hämnd, för att du oskärade hans lund.»

Jarlen ryckte på axlarna och gick ut. Nedanför i vattnet döpte prästerna avmagrade män, kvinnor och barn, och på båda stränderna stod korsfararhären alltjämt med blottade svärd. Han befallde några av riddarna att stanna som hövdingar i det erövrade landet och skyndade sedan till skeppet.

När han kom hem till de svenska herrarna, sade de: »Vi ha tagit Valdemar, din äldsta son, till konung, efter hans mor var av helge Eriks ätt.» Den vredgade jarlen frågade, hur de dristat att välja ett barn i hans frånvaro. Men då framsteg en mäktig storman, som hette Joar Blå, och svarade: »Är du inte nöjd, kan jag väl ur den kappa, som jag bär, också skaka fram en konung.» Då teg jarlen.

Sune och andra missunnsamma Folkungar och herrar fejade snart sina vapen till uppror, men de blevo slagna vid Herrevadsbro, och de förnämsta måste böja huvudet under svärdet.

Valdemar dåsade helst i frustugan och lekte med sina vackra lockar. Magnus, den yngre sonen, som var mörk i hyn och blicken, bodde med sina riddare på Nyköpingshus, och Birger styrde ensam över hela riket. Glättig och lysande vid gästabudet, men sträng, där det gällde, att råda, blev han med åren vördad av ung och gammal. Han höll sitt löfte och tryggade friden med framsynta lagar, och han avskaffade det vidskepliga bruket, att den anklagade skulle kunna dömas att bära glödande järn till bevis på sin oskuld. De svenska kvinnorna sågo upp till honom med tacksamhet, ty förut hade allt arv efter deras far och mor gått till deras bröder, men nu gav han den lagen, att syster skulle ärva hälften mot broder.

På Bjälbo slutade han sina dagar. När de kämpar, som ännu levde kvar från korståget, stodo där mellan vaxljusen, sade de: »Jumala, din hämnd blev maktlös. Här på båren sover den faderligaste konung, fast han aldrig fick bära någon kungakrona.


Project Runeberg, Fri Dec 14 18:50:43 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free