Vid mickelsmässan, när lappkäringarna brukade stå på sina fjäll och locka till sig skogsfågeln, var det buller i Håtuna kungsgård.
Septemberlövet började falla och täckte marken som en gul matta. Endast alarna speglade ännu sin mörka grönska i Mälarviken. En mängd båtar kommo roende från Hunhammar, och i den första stodo hertigarna Erik och Valdemar. Ett år hade ännu inte förflutit, sedan de övertalade sin broder att låta fängsla den ädla fosterfadern, Tyrgils Knutsson.
Kung Birger, som firade helgen på Håtuna och just skulle gå till bords, tog väl emot dem och förde deras män till härbärget. Där väpnade sig hemligt de objudna gästerna, och om kvällen rusade de ut och tillfångatogo och bortförde både drottningen och konungen. Drottningen måste till och med springa ett långt stycke på vägen mellan hästarna.
Arvid Smålänning, en trogen sven, lyckades under stridslarmet att rycka till sig Birgers sexåriga son, Magnus, och flydde med honom. Han lyfte upp honom på sin starka rygg och lät honom rida malsäck. »Lilla hertig», sade han, »det är inte skogsfågeln, som i kväll är orolig och smäller med vingarna. Jag hör tröttridna hästar flåsa alldeles bakom oss, men jag har reda på stigar, där ingen förföljare hittar. Lång är vägen över vildmarker och sjöar till din morbroder, Erik Menved i Danmark, men jag skall bära dig ända dit, så att du får skydd. Han skall fostra dig till riddare.»
Vid dagljusningen kastade sig Arvid uttröttad en stund på mossan och somnade. Då fick Magnus se något mycket sällsamt. Trollen hade sin hög alldeles bredvid, och ur den utkom en liten småpiga, som var det vänaste någon kunnat tänka. Fast hon såg ut att inte vara äldre än han, måste hon kröka sig för att inte stöta huvudet mot jordtaket över ingången. Hon gick och bredde ut dvärgvävar på marken till blekning, och de glittrade och glimmade så tunna, att lingonriset syntes genom dem.
Det var Cicilla, bondedottern, som trollen hade stulit. Sitt forna hem mindes hon inte längre, men de underjordiska hade döpt henne i sand på trollvis och givit henne en liten silverkalk i faddergåva. De voro rädda för åskan och vågade sig bara ut i gråväder, då solen var skymd, men i högen lekte de och hade roligt. Hon tog Magnus för en dvärg, som kom på besök, och räckte honom handen. »Stig in», bad hon. Han kröp då in med henne i högen, och trollen satte fram små dryckeshorn och fat med stensöta och torkade bär. Det låg ett bär på vart fat.
»Mig lurar ingen», sade trollkungen listigt, då han ett par gånger fyllt hornet med några droppar söt vört, som snattats i gårdarna. Hornet var inte större än lillfingret på en barnhandske. »Jag är så gammal, att jag sett två högskogar ruttna, och jag vet också, vem du är, lilla hertig. Hela landet skall en gång bli ditt, om du bara får leva. Vart tänker du nu rida på din tvåfotade häst?»
»Till Erik Menved», svarade Magnus.
»Är det en storbonde?»
»Nej, trollgubbe. Erik Menved är en riddarkonung. Minns, vad du hört om min farfar, den vördade riddaren Magnus Ladulås. Då kan du tänka ut, hur Erik Menved måtte vara.»
»Jag skall försöka», svarade gubben och strök genom skägget. »Småpigan här är heller inte en dotter av oss underjordiska, och hon börjar växa så, att hon snart inte får rum längre i jordkulan. Hur skola vi då bära oss åt? Det är det ledsamma med er människobarn, att ni bli så stora.»
»Jag får väl komma och hämta henne», ropade Magnus till så högt och trotsigt, att den trogna Arvid vaknade. Förskräckt grep han sin skyddsling i fötterna, som stucko ut ur högen, och svingade honom upp på sin rygg. Men Magnus drog sin dolk och riste då och då ett märke i granstammarna, medan han bars bort.
Cicilla följde med vemodiga ögon sin nyvunna lekbroder, där han försvann mellan kvistarna. Det var första gången hon hade sett en människa, sedan hon började att växa, och nu förstod hon, att hon själv hade en människas själ. Från den stunden trivdes han inte längre med det otympliga småfolket, utan gick ofta ensam.
En afton tog hon fram sin silverkalk. Trollen hade sagt: »Längtar du någon gång att få svar på en fråga, som du mycket tänker på, gå då, rätt som dagen och natten skiljas åt, till en källa, där ingen människa har druckit, och fyll där kalken med vatten.» Hon visste, var en sådan källa klar och stilla låg mellan höga stenblock. Försiktigt böjde hon undan ormbunkarna och fyllde kalken med det aldrig grumlade vattnet.
Då blänkte det till djupast i kalken, och liksom genom ett vindöga
såg hon ned i en härlig sal, fylld av riddare. En ädel gestalt med
sorgbundna drag satt i högsätet och höll Magnus på sitt knä. »Det
måste vara Erik Menved», tänkte hon. »Då vet jag, att Magnus nu är
hos en god fader. Undrar om han glömt mig.» Framför högsätet stod
Arvid Smålänning och berättade något under tårar. Hon sträckte sig
fram för att se bättre, men i detsamma slocknade dagranden bortom
grantopparna, och vattnet speglade bara den tomma, gråkalla himlen.
Då stack hon kalken under bältet och nynnade för sig själv: »Tungt är
att sitta ensam, när sol går i skog.»
