- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XX. En julnatt på Finnstad

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XX.
EN JULNATT PÅ FINNSTAD.

På Käggleholm vid sjön Väringen i Närke bodde herr Gudmar Månsson. Han satt helst vid bägaren eller på hästryggen, och en julafton red han ut på den frusna sjön och blev borta. Nästa julafton hördes hovtramp på gården. Hans hustru sprang till dörren med de andra, som voro inne i stugan, och utropade glad: »Se, herr Gudmar!» Men han vände hästen, och den slog bakut, så att tre eller fyra stockar föllo in i stugan. Sedan sprängde han bort och syntes aldrig mer.

När det för tredje gången led mot jul, sade hon till sin son Ulv: »På Finnstad långt ute mot Roslagen bor den vördade och myndiga lagmannen över Tiundaland, Birger Persson. Han är änkeman nu, men jag vet, att hans lilla dotter Birgitta får vara hemma hos honom över helgen. Snart blir hon tretton år och du aderton. och nu skall jag yppa något för dig. Din salig fader och herr Birger ha talats vid om gifte mellan er två. Jag vill inte neka dig att själv först få träffa henne. Rid till Finnstad! Ulv, säg, hur skulle du helst önska dig din husfru?»

Ulv Gudmarsson, som bråddes en smula på fadern, knäppte med fingrarna och svarade: »Hej, mor! Hon skall vara glimmande glad och låta mig sjunga vid bägarn. Hej, hej, mor! Hon skall kunna dansa med mig, tills solen rinner opp.»

Och så kastade han sig i sadeln och red till Finnstad.

Gårdslängan vid Finnstad var mörktjärad och dyster. Den låg omgiven av stensättningar från hednatiden och sönderrasade berg med hålor och kringkastade klippstycken. Trälarna voro frigivna, men till stor del av finnblod och kunniga i skrock och allt slags trolltyg. De voro trogna som guld mot sin husbonde, och barnen höllo av dem, men bakom hans rygg hade de sin tro för sig. De gingo ut och bugade för nyårsnyet med glad uppsyn, men de aktade sig att hugga timmer, när månen var uppe, ty, då kom det ohyra i det nya huset. Dog någon i gården, bundo de hop hans fötter med ett snöre, för att han inte skulle gå igen, och de kastade eld efter liktåget. Skärtorsdagen på morgonen, innan fåglarna kvittrade, tvådde de barnen vid brunnen, för att de skulle slippa fräknar, och på långfredagen gåvo de dem ris. Till bot för kikhostan läto de dem dricka ur en hästhov. Tappade barnen en tand, flux kastades den i elden. Annars kom det ohell. Hårtottarna flögo samma väg, men först gällde det att andas sju gånger på dem. »Barn, barn», varnade finngummorna, »det är farligt att stå och nysa mot norr.» Och så ropade de, inåt stugan: »Småpigor, nysta aldrig motsols!» Tandvärk satte de bort med en pinne i en enbuske, och red maran dem, sprungo de ur sängen och släppte ett glöd mellan kroppen och skjortan. Nu, när julstöket var i full gång, hade de mycket att styra med. Den äldsta av finnkvinnorna ställde sig mitt i salen med viskan under armen och sades till Birger Persson: »Veden smäller, och katten sitter i högsätet och tvättar sig. Det betyder långväga främmande. Vem kan nu komma?»

Den stränga lagmannen såg skälmaktigare ut, än det var hans vana, men svarade ingenting. Och snart bleve det allvarligare saker att tänka på.

Nödår hade kommit över landet under de många striderna mellan Magnus Ladulås' söner. Det var hård vinter, och flockar av vargar ströko fram utefter skogsbrynet. Budkavle skars upp och skickades omkring, och det hölls skallgång med spjut och utsattes vargnät. Drevet gick med högljutt skriande och tutande, och så fort en varg stupade, samlades folket och sjöng en psalm. Men hur många gråben, som än fälldes, flämtade lika många blodgiriga gap mellan buskarna.

När drevkarlarna slutligen kommo till vargnätet, fasade de och ropade: »Här stå inte vargar, utan varulvar!»

Framför dem vid nätet hukade några halvnakna män, insvepta i vargskinn. De slängde med kroppen och gnisslade med tänderna, alldeles som vargarna brukade. »Det är människor, som blivit hemlösa under kriget», sade huskaplanen och gick efter sin altarbok. »De osaliga! Så länge ha de irrat i skogarna med de smällande vargkäftarna i sina hälar, att de mist sitt förstånd och själva blivit som vargar.» Han försökte att läsa över dem, men det hjälpte inte, utan de höggo efter honom med gnistrande ögon. Då satte han en järnklove med en koskälla om halsen på de farligaste. När sedan en koskälla kom springande i skymningen, visste alla, att det var en varulv. Trälar som bönder ryckte då fort igen stugdörren och korsade sig och tände vigda ljus.

På julafton, när solen dalade, breddes julhalmen i salen på Finnstad. Hästarna hade fått oblandad havre och den andra boskapen bättre foder än vanligt. Bandhunden löstes från sin kedja, bommen drogs väl för dörren, och framför en tom plats ställdes på bordet en kanna med mjöd åt Guds änglar. Det var inte nu en natt för trollen som under påsken, utan man tänkte på det nya ljuset från krubban i Betlehem och på solens återkomst och allra mest på de döda. Vid bordsänden satt Birger Persson, grånad och fårad, och läste högt ur en pärmebok för barnen och den tysta och stående tjänarskaran. Men ibland höll han upp mitt i läsningen, och alla lyddes åt dörren till med en rysning, ty då och då hörde de, hur en koskälla sprang förbi över de mjuka drivorna.

Snön på stigarna hade försenat Ulv Gudmarssons färd. Till sist hoppade han ned från hästen och lämnade den åt svennerna. »Någon står däruppe på kyrkbacken och kläpper med en skälla», sade han. »Jag skall fråga honom efter närmsta genväg.» När han kom upp på norra sidan, utanför kyrkogårdsmuren, stod där en varulv och höll på att gräva sin egen grav. Han var redan nere i jorden ända till axlarna.

»Kom ned hit till mig, unga vandringsman», sade han och plattade till botten i graven med spaden, »så skola vi fira julnatt samman.» Men Ulv kastade oförskräckt sin kappa till honom och svarade: »Tag du kappan och reskosten, som är i ficksäcken. Båda kan du behöva. I stället tar jag din koskälla, så att inte svennerna tappa bort mig, för nu ser jag ljusskenet från Finnstad.» Därmed ropade han till sina ryttare på vägen och gav sig att springa över åkrarna med skällan om halsen.

När han bultade på dörren, upphörde läsningen. Hela huset blev så tyst, som hade det stått obebott. Han bultade ivrigt flera gånger. Då hörde han en klar barnstämma säga: »Far, ännu har ingen behövt klappa så länge på din dörr en julafton. Nog har du mod att på en sådan kväll sitta till bords också med en stackars varulv.»

Bommen drogs undan. I den öppnade dörren stod en liten flicka och lyste framför sig med det greniga treenighetsljuset, som hon hade tagit från bordet. »Guds frid, varulv, och stig in!» hälsade hon, men nu darrade hon på rösten.

»Ja, nog heter jag Ulv», svarade han, »Ulv Gudmarsson till och med. Hej, är du Brita-lill, så fram med en bägare! Det var kallt därute, och en värre spökgård har jag aldrig varit på.»

Hon blev förlägen och gick bort och ställde sig hos sin bror Israel, men Birger Persson mulnade. Då kom han ihåg sin vän, herr Gudmar, och många lustiga upptåg, som de hade varit med om i sin ungdom. »Sitt ned och var välkommen», sade han slutligen. »Jag var inte så alldeles oförberedd på ditt besök. Men kasta ifrån dig skällan! Ulv, min väns son, här på Finnstad skall du få lära dig, att det finns en annan glädje än i bägaren.»

Han tog upp läsningen igen. För Ulvs tankar öppnades himmel ovanför himmel, och de ljusa rymderna svängde som strålkransar omkring ett myller av vita vingar. Men det var inte bara fromma, utan också lärda ord, som husfadern på Finnstad talade till sitt vidskepliga gårdsfolk. Ja, just skymningen i deras sinnen lockade honom dubbelt att strö ljus omkring sig.

När han slog ihop boken, smög Birgitta sig bort till väggstolpen för att hälla ny olja på lampan under Mariabilden. Ulv måste hjälpa henne med att hålla krukan. Han skulle gärna i timmar ha stått med den tunga krukan i sina händer bara för att få vara henne nära. Hon höjde sig på skospetsarna och såg ned i lampan, och skenet övergöt kinderna med den rosigaste glans. Han vågade inte tala med henne, och han spratt till, när han hörde lagmannen säga: »Sätt er i halmen, ni unga, var ni kunna, och vila ut en stund, tills timmeträlen blåser ottefärd.»

Israel hängde armen om axlarna på Ulv och drog honom med sig till en mjuk halmtapp, som låg vid väggen. Där satte de sig, och Israel berättade sakta om sin längtan att en gång få bli riddare och strida och dö under korsfanan. Ulv lyssnade till hans viskningar som till en ny och hänförande saga, men han hade svårt att alldeles taga sina ögon från Birgitta. och ändå kände han, att huvudet blev sömnigt och tungt, och slutligen sjönk det ned mot bröstet.

Han tyckte, att han helt plötsligt fick mod att tala till henne, och vad att han sade: »Varför sätter du dig inte ned som vi andra?» Hon svarade: »Jag står och tänker på det lilla kyrkolammet. Har du aldrig hört om kyrkolammet?»

»Jo», svarade han. »Mor har berättat, att för många hundra år sedan brukade de sätta ett levande lamm i jorden på det ställe, där ett altare skulle byggas. och på julnatten, när allt, som dött, blir levande, springer det lammet omkring i kyrkan.» Då steg Israel upp och viskade: »Alla, både levande och döda, ha vi sörjt för i denna heliga natt, men kyrkolammet ha vi glömt.»

Ulv var nära att somna in ännu djupare, men i drömtöcknet stod återigen Birgitta framför honom och räckte glatt händerna åt honom och Israel. Fast hon hade vänt sig från lampan, lyste ännu samma varma glans över ansiktet. »Låt oss gå till kyrkan med friskt foder», sade hon.

De äldre hade sjunkit ihop på bänkarna. Lagmannen satt kvar vid bordsgaveln, men han hade blivit stor som en jättebild, och hans grålockiga huvud med de slutna ögonen räckte ända upp mellan takbjälkarna.

Nästan i detsamma knarrade redan snön under deras fötter. Glesa, vita korn yrde i luften, och månen var uppe fast utan att synas. Det levande och det döda flöt samman till skymning liksom ljus och mörker. Dörren till badstugan hade lämnats på glänt, för att de döda, som förut bott i gården, skulle få taga sitt julbad. Ett glöd sken ännu därinne i askan. De hade hängt upp en av sina trasiga svepningar för vindögat, och i deras fotspår på den snöiga trappstenen låg litet gravmull. Men de tre barnen gingo raskt på och gungade fram och åter med varandras händer.

Ulv hörde genom ladugårdsväggen hur en ko talade med gumröst och frågade: »Är det ännu den heliga timmen?» Det slamrade i ett av de bortersta båsen, och en annan gumröst svarade: »Ännu inte. Allt dött och levande prise då Herran!»

På stenhorgen vid berget brann det eld. Ättehögarna stodo öppna på gyllne stolpar, och därinne sutto de gamla vikingarna och drucko varandra till ur långa horn.

Men nu voro barnen vid kyrkdörren. Israel tog fram en nyckel, som var större och tyngre än han själv, och vred om låset. Ett litet vitt lamm sprang förskräckt undan över mittgången.

Birgitta satte sig tyst på tröskeln, och nu såg Ulv, att hon på skötet hade ett fång med hö. Fast det var midvinter, doftade det lika härligt, som skulle det nyss ha hämtats från en sommaräng. Med trippande steg närmade sig kyrkolammet. Det smällde med svansstumpen, ruskade på sig en smula och ställde sig slutligen helt lugnt och förnöjt att tugga.

Då flög en dallring genom klockorna, och det sken till över gårdarna. »Ulv», viskade Birgitta. »Har din far eller du någonsin vid bägaren känt en sådan lycka? Nu är den heliga timmen, då vår frälsare föddes. Nu dansa lågorna på treenighetsljuset av glädje och slå ihop till en enda flamma.»

Högt ville han ropa till sin mor något jublande om Birgitta, fast hon var så helt olika mot allt, som han förut hade tänkt sig. Men modern satt ju långt borta på sin avlägsna gård, och han småmumlade: »Jag tror nästan, att jag bara drömt. och knappt nänns jag väl någonsin berätta om den drömmen för andra.»

Halmen stack honom, när han tog åt huvudet. Han märkte, att han ännu lutade sig mot väggen på det underliga Finnstad, där finnkvinnorna tassade omkring i halvmörkret och plockade hop det nedrunna vaxet från julljusen för att gömma det till läkemedel.

Birgitta hade kastat sig ned framför Mariabilden och rörde läpparna, och det bredde ro över honom att se hennes skugga på stockarna. Hon låg ännu på sina knän, när timmeträlen begynte tuta i sin lur till ottefärd. Då reste sig alla och skyndade ut.

»Ulv Gudmarsson», sade lagmannen. »Tag Birgitta framför dig i sadeln och bliv henne sedan trogen i livets alla dagar!»

Ulv lyfte upp henne på hästen, och hjärtat hamrade. Han tordes knappt snudda vid hennes kläder, när han höll armarna om henne, medan de redo framåt. Det blev ett långt tåg av bloss, som rörde sig på stigen, och osynlig för de levande fladdrade och tindrade över hennes barnhuvud redan helgonens krona.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenhovd/20.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free