På vägen, som vid Varberg slingrar utmed Hallands strandklippor, red ofta en ståtlig riddare med sin unga husfru. Han hette Knut Porse, och hans orädda följeslagerska var konungens mor, den unga hertiginnan Ingeborg Håkansdotter. Porse hade stigit högt i hennes vänskap, och slutligen hade hon givit honom sin hand och lagt undan änkedoket. Oförväget sprängde de fram mellan törnsnår och stenar. Under tiden talade de om sina strider med de mäktiga herrarna, som drogo kring på alla stigar med sina storflockar och plundrade och ställde till ofrid.
»Det råder ingen ordning i ett land, som skall styras av ett barn», sade hon en gång och ryckte till sig kappan, som fastnat på en törnbuske. »Hertig Erik drömde om att bygga sig ett eget rike härnere på de västra kusterna, och den tanken blir mig för var stund allt kärare.»
När de kommo hem igen till sitt slott i Varberg, tändes vaxljusen, och hovet samlades. Men mitt under måltiden reste hon sig grubblande och stängde in sig i tornet med Porse för att rådslå. Från bänken vid spiseln berättade hon om sin far, kung Håkan i Norge, och om hur vist han styrt sitt land, när han levde. Liksom för att slå bort tankarna läste hon utantill den vackra sagan om Blanzeflor, som hennes mor hade lärt henne. Men när hon hade hunnit ett stycke, tappade hon bort meningen och stödde pannan i händerna. »Nej», utbrast hon, »jag är inte som mor. Jag har ingen glädje av en saga. Giv mig makt och land!»
Porse stod vid bordet och ögnade i ett nypräntat lånebrev. »Din arma son», sade han, »föddes inte under någon lycklig stjärna, fast folket skriade så högt på Mora äng. Guldkrona över fattigdom! Folkungarnas överdåd och fejder ha gjort det tomt i påsar och skrin, och svultna riddare äro farliga. Nu vore rätta stunden att samla de hungriga vargarna. Ack, att jag hade tusen blanka rustningar!» Under lånebrevet tryckte han, medan han talade, helt trotsigt den stora norska riksklämman, som hertiginnan hade i sitt förvar.
Snart blevo dock ljusen i borgen tända till helt annat än glada fester. Munkar ställde sig i trapporna och i en lång rad över gården, och de mumlade böner under sina neddragna huvor. På båren, som lyftes ut, låg hertiginnans älskade Porse kall och blek, oförmodat träffad av sjukdom och en bråd död. Baneret, som skulle ha fladdrat över hans drömda här, hängde tungt och slappt kring stången, och framför liktåget red en svart ryttare. I handen höll han Porses svärd med udden nedåt - det svärd, som skulle ha erövrat en kungakrona.
För andra gången i sitt liv bar hertiginnan nu änkedräkt, när hon kom ridande på stranden med sina tysta svenner. Nedanför vägen stupade de vitaktiga klipporna, och havet fradgade och sjöng. Det var soligt och stormigt. Hon tänkte på sin ungdom bland hjälmbuskar och lansar och fängelser. Ovanför åkrarna på andra sidan vägen reste sig Hallands underligt kullriga bergsbildningar som svartgrå flockar av botgörerskor och änkor. Hon tyckte, att de rörde sig och följde med, allteftersom hon färdades framåt, och hon frågade sig, vad det månne varslade.
Framför i sadeln sutto de två små söner, som hon haft med
Porse. »0m bara de få leva!» snyftade hon och tryckte dem till sig
under kappan. »Helgonen hjälpe mig, ensamma!» Så blev hon åter rak och
stolt.
