En morgon rycktes dörren häftigt upp till kungssalen, och en predikarmunk vacklade uttröttad in och segnade ned på älghudsmattan. Där satt han och vaggade. Kåpan var i trasor och skägget långt som på en eremit, men alla kände igen, att det var Asmundus. Svennerna sprungo fram med en bägare vatten, men han visade den förskräckt ifrån sig.
»Också vattnet är förskämt», stammade han. »Bara sitta, bara en stunds vila! Jag har färdats utefter landamäret. Riket är ännu större, än jag kunde drömma. Mörka vinterveckor, då solen aldrig rann upp. Ljusa somrar, då solen brann ännu vid midnatt. Öde och klippiga kuster, där Ishavet dånade. Vem annan har ett sådant rike som du, kung Magnus! och vad har jag inte fått uppleva! Men kom mig inte för nära!» Han sänkte rösten till en viskning. »Pesten är i landet. Pestflickan dansar framför skarorna med blodröda kinder och en kvast, och där hon sopar och sopar utanför en stuga, där dö alla. Och pestgossen dansar bredvid med sin räfsa. och där han krattar, där dö åtminstone de flesta. Äro de onda andar eller två besatta? Jag vet det inte. Men sett dem har jag. Pesten är redan här i staden.»
Han rynkade pannan och såg skarpt på en av småtärnorna. »Varför sitter du så orkeslös, du, som är ung?» skrattade han till och reste sig. »Du är redan anstucken av sjukan, ungpiga lilla. Om tre dagar så här dags ligger du i din svepning. Pesten är här i borgen!»
Han grep sin påse och den uppnötta staven och rusade ut utan att se sig om.
När han kom ned till tiggarhopen, blottade han sin rygg och hudflängde den med sitt bälte. Då gisslade sig också de andra och följde honom ur staden springande. »Nog fly vi», ropade han, »men vart? Nu straffas tusenårig synd, och det finns inte längre någon fristad. I påvens Avignon förslå inte längre kyrkogårdarna, och oron i jorden är så stor, att hela städer ramla.»
Gårdarna, som de kommo till, stodo tomma med bäddade sängar och öppna visthus. Nycklarna lågo bredvid penningkistan. »Jag är förtärd av trötthet», sade han, »och jag törs inte lägga mig i de av döden smittade sängarna. Jag är hungrig, och maten står på bordet, och jag törs inte äta. Så låt oss åtminstone taga av silvret i kistan, att vi ha till bröd, om vi en dag bli räddade.» Och han, den annars rättsinniga och goda klosterbrodern, fyllde sin påse som en rövare.
Gisslarna bundo sig kors av trädgrenar och buro dem över sina huvud liksom för att därmed besvärja den unkna dimman. Nya tiggarflockar kommo stapplande från alla sidor, men de fruktade att möta varann och sträckte korsen framför sig som spjut. För var stund glesnade Asmundus' egen skara. De yngre dogo först, de äldre sedan, och slutligen var han den enda, som levde kvar.
Om natten fick han utanför en by se ett brinnande bål, och han närmade sig smygande. Sockenprästen, en grånad man med de blidaste drag, stod bredvid med bakbundna händer. Men förnuftets ljus var utsläckt i hans blick. »Bind mig i elden!» ropade han. »Jag har lagt pestgift i brunnarna och på mitt handkläde, som ni kysste vid sista mässan.» Bakom bålet dansade en rödblommig flicka och sopade med en kvast.
Asmundus drog ned huvan för att slippa höra och se. Han var nära att kastas till marken av en mörk ryttare, som sprängde förbi. »Varthän?» frågade han. »Bud till konungen från hertiginnan Ingeborg», svarade ryttaren utan att stanna. »Två söner hade hon med Porsen, och båda ligga nu på bår. Guds gissel undgår ingen.»
I dagningen kom Asmundus till en borg. Vindbron hade dragits upp och bräder spikats för gluggarna som mitt under en belägring, fast ingen annan fiende syntes än den gula dimma, som tryckte sig utefter murarna. En vakt stod i tornet.
»Jag hungrar», framstönade Asmundus och höll upp sin påse med det klingande rovet från gårdarna. »Släpp in mig och låt mig få mat och skydd, så blir allt detta ditt!»
»Pestgiftet sitter gömt också i den ingravade bilden på en silverslant», svarade vakten svårmodigt och spände hotande sin båge. »Det flyger omkring och fäster sig vid allt som knott om sommaren. Modern törs inte kyssa sitt barn, mannen inte skaka sin väns hand. Gå din väg, munk!»
Asmundus höll händerna framför sig, fyllda med så mycket silver ur påsen, som de kunde rymma. »Det får jag då uppleva, att till och med det silver och guld, som Folkungarna voro så giriga efter, mist sitt värde.» Han kastade hela skatten ifrån sig och vacklade bort på okända stigar uppåt Värmland.
Hungern tvang honom nu att gå in i de moltysta kojorna och förse sig, men för var beta bröd tänkte han: »Kommer döden kanske till mig i de här smulorna?» Ensamheten skrämde honom, och han längtade att få se ett ljus, bara ett enda fattigt litet ljus, som ur fjärran sade honom, att där ännu satt en levande människa.
En afton lyste det ur Ekeshärads kyrka. Dörren stod öppen. Men den kvinna eller man var redan borta, som under en sista bön hade tänt det nu nästan utbrända ljuset framför de heliga bilderna på altaret. Utan att få svar ropade Asmundus inåt kyrkan, där enfaldigt och fromt målade änglar och helgon betraktade honom från väggar och tak. Han kände, att pesten hade angripit honom, och att bölder slogo upp i armhålorna. När han lade sig ned, band han för ögonen, så att hans sista syn i livet skulle förbli den stilla och kärleksfullt brinnande lågan på altaret.
Gräset växte sedan över vägen till Ekeshärad. Stugorna blåste sönder och murknade ned, och på gårdstomterna blev det fullt av nässlor och ormar, som det brukar på ställen, där människor ha bott. Hela socknen låg i ödesmål, och kring kyrkan uppväxte hög timmerskog. Först långa tider efteråt hände det, att en jägare, som letade efter sin bortskjutna pil, fann den ålderdomligt byggda och glömda kyrkan.
Nedåt landet i de byar, som ännu voro befolkade, brunno emellertid eldar, och det ringdes flitigt med klockorna. »Korståg, korståg till att blidka Guds vrede!» ljöd det från kyrkorna. Birgittas broder, herr Israel, gick ensam och tankfull i den gamla salen på Finnstad. Länge stred han med sina världsliga plikter. Slutligen påtog han den korsprydda skjortan och omgjordade sig med sitt kära riddarsvärd, som var hamrat under bön och invigt på altaret. »Det är Magnus' öde», sade han, »att börja allt med god vilja och sluta med motgång, men på hans korståg måste jag följa honom.»
Han följde honom också över Östersjön, men efter striderna angreps
han i Riga av sjukdom och kände, att hans slut var nära. Stödd på sin
tjänare, gick han då in i domkyrkan. Där satte han sin kostbara
guldring på Mariabildens finger och viskade: »Du är min fru, och du
var mig alltid den ljuvaste, vartill jag kallar dig som vittne. Jag
anförtror mig och min ande åt din försyn och miskund.»
