- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XXI. Magnus Smek. Fängelse och landsflykt

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FÄNGELSE OCH LANDSFLYKT.

När Håkan, konungens yngre son, hade fyllt femton år, red han till norrmännen, ty de hade ledsnat på fadern och i stället valt Håkan att styra över deras land. Först slog han dock sina armar om fadern, som nedböjd stod på trappan.

När den sista ryttaren i hans följe hade försvunnit, vände sig Magnus och frågade: »Var är min äldsta son, var är Erik? Han har nu uppnått den ålder, då han kan börja att vara mig till hjälp.» Blanka svarade: »Han går uppe i tornet och gråter över, att Håkan redan har fått eget rike. Från i dag kommer han aldrig mer att sitta hos oss som en god son.»

Nu blev det mörkt och tyst i borgen, ty de upproriska stormännen togo Erik till konung, och Magnus fick bara i behåll en liten del av sitt forna jätterike att fritt styra över. Han kunde varken betala sin gäld till påven eller andra, utan måste till och med skicka bort sina båda kungakronor i pant. Då ringde det i biskopskyrkorna, och prelaterna stego upp till altaret och bannlyste honom. »Liksom jag utsläcker detta ljus», sade de, medan deras biträden böjde ljusen till golvet och trampade på lågorna, »så utstöter jag konung Magnus och hans löftesmän ur kyrkan och från nådemedlens bruk och Herrens välsignelse och från all hjälp och allt medlidande av människor. Ingen av dem får ingå i en kyrka att vederkvicka sig med den ljuvliga mässan. De äro utkastade rov och en förbannelse för jorden.»

Ändå var det inte slut på de plågor, som fyllde gatorna med bårar och hela landet med jämmer. Det slogs med ännu en farsot, som kallades den stora barnadöden, och Erik och hans unga maka, Beatrix, bäddades i graven. När drottningen satt med Magnus, sade hon: »Nu anklagar oss folket och säger, att vi ha förgivit våra egna barn.» Han såg då, hur vithårig och gammal hon hade blivit. Några år därefter, sedan båda hade varit i Köpenhamn och bevistat Håkans bröllop med Valdemar Atterdags dotter Margareta, sjuknade hon och dog, och Magnus var nu ensammare än någonsin.

Med Håkans hjälp sökte han tukta storherrarna. Men de vände sig till hans svåger, hertigen av Mecklenburg, och hyllade hans son Albrekt vid Mora stenar. På Gata skog vid Enköping blev Magnus slagen och fördes som fånge till borgen i Stockholm.

När han gick genom salarna, ville han stanna framför de urblekta dynorna på bänkarna, där han välmenande fordom hade lekt bort sin tid med den sorglösa Blanka. Men han fördes in i tornet, och bakom honom stängdes järndörren. Där kunde han stå i timmar för att värma sig i den sparsamma och bleka solstrimman. Den flyttade sig dag för dag, och det kom långa vintermånader, då den bara snuddade över gallret. När den lyste in till honom igen, visste han, att det vårade därute, men han såg inga trädkronor, bara tomma luften och evigt ilande skyar. År följde år, och golvet nöttes under hans steg. Var mögelfläck, var ojämnhet i muren vande han sig att känna igen. För att få tiden att gå gav han fläckarna namn efter borgar och städer, som fordom var hans, och med fingret färdades han mellan dem å väggen och lekte som ett barn.

»Kung Magnus Smek», sade han, »du ville styra över ett stort rike och hjälpa småfolket och sätta lag mot våld, men ditt öde var skrivet. Du var född till tiggare!»

Efter sex långa år, när han en dag stod och lyddes till bruset från strömmen och räknade måsarna, hörde han vapenbuller och hornsmatter från malmen. Vakterna togo ut honom ur tornet, och han trodde, att de ledde honom till döden. Men när han hade hunnit över bron, fick han se sin son Håkan, som tårögd kom emot honom. Själv hade han blivit mörk till färgen med infallna ögon, och huden och ådrorna voro fasttorkade vid benen. När han försökte att tala, lät den svaga stämman som surret av en bisvärm.

»Du glömde mig då inte», sade han. Full av bedrövelse slog Håkan armarna om honom och hjälpte honom upp på en av hästarna. »Med strid och dyra lösepengar har det äntligen lyckats mig att få dig fri», svarade han. »Fast kung Birger var en dåre och en mördare, blev han ändå inte övergiven av sin son. Skulle jag vara sämre än han?»

Och nu förde han fadern med sig hem till Norge och gjorde honom till medkonung över de landskap, som ännu voro igen av det forna riket.

En gång en stormig vinterdag strax före jultiden seglade Magnus med ett skepp utanför fjordarna vid Bergen. Mellan skären vid Lyngholmen kom skeppet i fara. Bränningens dån nådde honom, och han såg den nära stranden. Därför att han var född till tiggare, grep honom hans gamla lust att hellre tigga om livets sista smulor än att dristigt fatta om styråran. Han kastade sig i vattnet för att nå land, och vågorna slogo över honom. När hans tjänare, som också sprungo över bord, drogo upp honom på sanden, andades han ännu, men med huvudet i deras knän dog efter en kort stund den sista svenska Folkunga-konungen.

Bland de norska fjällen talades om honom med saknad. Han kallades den helige och gode, därför att han hade fått lida så mycket och ändå alltid bevarat sitt blida sinne. Länge gick en sägen, att han inte hade dött, utan levde som munk i ett ryskt kloster. Var han har sin grav, vet ingen.


Project Runeberg, Fri Dec 14 18:50:44 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free