Stockholm var ännu i tyskarnas våld. För sina toppiga hättors skull blevo de kallade hättebröder. De voro så hatade, att de ständigt måste gå väpnade och i brynja. Var Tolv Ula gick, surrade tyska ord för hans öra, antingen han tiggde sig ett par skor eller sökte ett härbärge.
Hans sängkamrat i härbärget skaffade honom det arbetet, att han skulle bättra stocken under vinfatet i rådhuskällarn. Uppe i rådstugan var det oväsen, ty hättebröderna hade slagit den svenska borgmästarn blodig och satt honom i borgtornet. Tolv Ula brydde sig inte om att gå hem över natten, utan lade sig bredvid vinfatet, men om han hade haft en tupp på armen, kunde han inte ha blivit bättre väckt. Just som det skulle till att dagas, ljödo röster och knarrande steg uppe i rådstugan. Han stack ut huvudet genom gluggen och frågade en gammal man, som gick förbi, vad det var. Gubben svarade, att det var några hättebröder, och att de befallt honom att gå och väcka de svenska rådsherrarna och kalla dem till en viktig sammankomst. Men de svenska herrarna voro inte väl där, innan en lång rad av tyska knektar plötsligt tågade ut ur borgen, och med vapen i händerna kommo ett tusental tyska borgare rusande från sankt Gärtruds gillesstuga. Den låg på samma grundmurar som nu Tyska kyrkan, och där hade de hållit sig gömda ända sedan aftonsången kvällen förut.
»Ni förrädare», ropade de till de svenska rådsherrarna, »gärna skulle ni överlämna staden åt den danska dejan», och därmed grepo knektarna svenskarna i bältet och släpade dem med sig över fällbron in i borgen.
Tolv Ula fortsatte tyst sitt arbete, men dagen därefter blevo tre av svenskarna utförda och brända. Då gick han missmodig hem till härbärget. Om natten satt han uppe vid vindögat, ty det var ganska ljust och redan i juni månad. Det var natten till helga lekamens dag, då gillenas fanor skulle bäras genom de lövprydda gatorna, och han satt och tråcklade ihop en blå skjorta åt sig för att med den över sina paltor få gå i tåget och bära ett vaxljus. Till sin fasa fick han då se, hur de fångna rådsherrarna leddes ned mot strömmen. Han räknade ända till sextio. De voro hårt bundna. Flera hade kläderna upprivna och långa, blodiga skår efter träsågar, som de blivit pinade med för att bekänna något förräderi mot Albrekt. Högt bedyrade de ännu sin oskuld och ropade till vem som ville höra, att en hättebroder nyss lovat borghövdingen hälften av deras egendom, för att han genast skulle låta bränna dem. Under tiden knuffades de ned i båtarna och roddes över till Blasieholmen, som då kallades Käpplingeholmen. Där instängdes de i ett gammalt skjul, som antändes, och lågornas sken blandades med gryningen.
Tolv Ula kastade ifrån sig den blå skjortan och gick ut. Med dagens inbrott började åskan rulla, och ett störtande regn föll över staden. »Vem skall man då lyda för att göra rätt», mumlade han och fortsatte nedåt hamnen, »hättebröderna eller danskarna? Jag har aldrig hållit i ett segel och kan inte ta lega som skeppskarl, och jag är utan pengar. Men bara jag kommer bort från detta olycksaliga land, får det sedan gå mig, hur det vill.» Genast bröt solen fram, och han tog det som ett tecken, att han borde fly. Det var stoj och liv därnere på bryggorna. Boskap råmade, och små underbara hästar från Öland sattes i land. Torsk och lax staplades i högar, koggar lastades med hudar och honung och jaktfalkar i burar. Men klockorna begynte ringa, ljus och fanor togos ut på gatorna, och sjöfolket sprang uppåt staden för att se på. Då gick han ombord på ett färdiglastat skepp, där det stod en tom och ovanligt stor salttunna. I den gömde han sig.
Om en stund kom skepparen tillbaka med sina karlar och frågade dem, om de funno vinden god. De sträckte upp händerna och jakade, och först då var han i sin rätt att lägga ut. Hamnbommen öppnades, ankarstenarna lyftes, och seglen togo fullt. Men det var annat sjöfolk och andra fartyg än i vikingarnas tid. Tacklet var från Åbo och masten från Kolmården, men allt var ruttet och gammalt, och skeppet såg ut som en stor och klumpig träsko, fast prydd i aktern med små torn och ett helt kastell. De förgyllda väderdrakarna visade emellertid nordan, och det gick med skummande fart genom skärgården. En väldig vårdkase flammade på det yttersta skäret, och nu bar det ut på Östersjön, där land inte syntes. Helgonbilden i stäven höll sitt framsträckta kors över ändlösa vågor.
Viktualier, med andra ord matvaror, kallades på den tiden vitalier. De tyska sjörövare och äventyrare, som på vattenvägar försågo Stockholm med livsförnödenheter, fingo därför heta vitaliebröder. Det var ett sådant skepp, som Tolv Ula hade råkat att komma ombord på, och det var rustat av Albrekts fränder i Tyskland för att plundra och bränna på de svenska kusterna. Det kunde Tolv Ula snart förstå av samtalet.
Skeppsfolket brydde sig inte om seglen, utan satt kring en eld och glödgade en spik för att genomborra några taljor. Själv gick skepparen av och an och skröt över sina vilda bragder. Med ens stannade han framför den stora salttunnan och utbrast: »Jag tror, att saltet har blivit fuktigt om fötterna, eftersom det nyser. Vänd om tunnan, så att botten kommer upp, och slå in den glödgade spiken, så få vi se, om saltet kryar till sig.»
Tolv Ula hörde, hur de kommo med spiken. Han samlade då hela sin kraft och stötte till kimmarna, så att de flögo isär. I nästa ögonblick grep han skepparen för bröstet och kastade honom över relingen, så att han föll i vågskummot och försvann. »Här höll jag på att få ännu ett nytt slags herrar att lyda», ropade den forna bonden, nästan från sina sinnen av vrede. »Men jag är utan både hem och land och tänker inte längre tjäna någon annan än mig själv. Jag har aldrig hållit i ett skeppsstyre och är lika dålig seglare som någon av er, men jag har ett helgon, som hjälper nordiska män bättre än alla andra helgon. Låt mig bli skeppare i stället för den stackaren där, så skog vi alltid dela bytet som bröder. Förr var jag en god människa och nändes inte göra en myra för när, men jag lovar och svär vid heliga Birgitta, att här ombord finns inte längre en uslare varelse än jag!»
Några av skeppskarlarna knotade, men de andra böjde sig för hans mod, och i månskenet ute på havet blev han så med duktiga handslag tagen till skeppare. På bordet inne i akterhuset låg den döda skepparens kaparbrev, utfärdat av staden Danzig och försett med både underskrifter och sigill. Det stoppade han på sig under kläderna.
Hundratals sådana sjörövare strövade vid den tiden omkring på
Östersjön. Men Tolv Ula blev en av de mest fruktade. Tacklet på hans
skepp blev alla murknare, seglen fingo alnslånga hål och klutar, men
på däcket fattades det aldrig rövade säckar och kistor. Hans ögon
brunno dystert, rödsprängda av vind och väder och sällan kom det ett
gott ord ur det isgrå skägget. När det stormade, och sjön gick hög,
hände det likväl, att alla knäföllo på däcket och vredo sina händer i
samvetsångest. Nattramnen skakade då på sina vingar djupast i
hjärtats fängelse, och Tolv Ula talade om stjärnan i mörka tider, om
Birgitta, som just nu skulle helgonkrönas i Rom. Deras längtan efter
syndaförlåtelse blev till sist så stor, att en dag, när de landade vid
den tyska kusten, rustade de sig med stavar och flaskor och vandrade
barfota till Rom som fromma pilgrimer.
