På aftonen fredagen den 6 oktober 1391 ringde den eviga stadens alla klockor in helgonfesten. Det stora kapellet i Vatikanen stod nästa dag behängt med gyllendukstapeter, golvet var bestrött med olivblad, och otaliga vaxljus brunno. Under en himmel, som bars av kardinaler, steg påven Bonifacius IX upp till sin tron. Han var just inte den bästa av påvar, utan känd för att driva handel med ämbeten och avlatsbrev, och en motpåve regerade i Avignon. För de knäböjande pilgrimerna vid dörren var han dock kyrkans heliga fader, och deras ögon fuktades, när efter gudstjänsten sångarna för första gången uppstämde: »Bed för oss, heliga Birgitta! Halleluja!»
Tolv Ulas läppar rörde sig. »Ja, bed för en stackars kapares själ, när han en gång dör i vågorna», viskade han. »Du har läst i våra hjärtan. Du vet, hur vi ha blivit sådana, som vi äro. Bed för oss, du svenska moder, så att det aldrig mer i vårt förödda land behöver leva så vilda och olyckliga människor som vi!»
Bredvid Vatikanen låg Peterskyrkan, byggd över aposteln Petrus'
grav. Hela natten var kyrkan både utvändigt och i sitt inre upplyst
av tusentals lampor. På söndagen begav sig påven dit, företrädd av
vakter med dragna svärd, och läste mässan vid högaltaret. Därefter
frambars till honom ett offer av förgyllda vaxljus, bröd, vin och små
korgar med duvor, allt prytt med Birgittas vapensköld. Efter att en
munk sedan hade predikat om hennes liv, utbars påven i pelarhallen
utanför kyrkan, omgiven av högskaftade fjäderviftor. Här slog han upp
den gyllne bok, där änglarnas och helgonens namn voro upptecknade, och
när han tog pennan och skrev in namnet »
Skygga och försagda bland så många människor, höllo de varann troget i repbältet för att inte bli skilda åt. Härbärge fingo de i det hus, där Birgitta, älskad och vördad av alla, hade slutat sina dagar. Det var en stor flock av män och kvinnor från Norden, som slutligen drog hemåt igen över bergen, och ofta talade de med varann om det avlägsna Vadstena, dit hennes ben hade blivit förda.
Dagarna omkring den 7 oktober, Birgittas helgondag, brukade sedan i Sverige kallas Britsommaren, därför att det vid den årstiden ofta rådde blid och solig väderIek.
Då Tolv Ula och hans män åter hissade sitt sjörövarsegel, voro de likväl samma vilda sällar som förr. I sällskap med sju andra kaparskepp, som voro bemannade med vitaliebröder och lastade med salt, fisk, rödlök, äpplen, rovor, humle, säd och all möjlig härlighet, lade de ut från land för att undsätta tyskarna i det belägrade Stockholm. Det blev emellertid kallt väder, och i skärgården fröso skeppen fast utanför Dalarö. Vitaliebröderna visste, att de utan miskund skulle få ett rep om halsen, ifall de råkade i svenskarnas händer, men deras anförare, riddaren mäster Hugo, var rådig. Han lät släpa ut fällda träd från öarna och byggde av dem runt omkring skeppen höga vallar, som sedan överspolades med vatten, så att de isades.
Det var Margaretas här, som belägrade Stockholm, och några svenska skaror drogo genast åstad för att göra upp räkningen med vitaliebröderna. Snart märkte de likväl, att det inte ville lyckas dem att storma de hala isvallarna, och därför hoptimrade de ett högt trätorn, som de kunde skjuta framför sig på rullar. Ett sådant torn kallades på krigarspråket katt. När allt var färdigt till strid, rullade svenskarna katten framåt, och klor hade den att rivas med, ty armborst och spjut stucko fram överallt mellan stockarna. Men mäster Hugo hade under nattens mörker låtit såga sönder isen, och ett lätt yrväder hade hjälpsamt strött litet snö över springorna, så att ingen kunde se dem. Förväntansfulla och belåtna med sitt verk, stodo sjörövarna på sin skeppsfästning och sågo, hur katten närmade sig.
»Kass, kass, kass!» ropade de och klappade i händerna, ty de söndersågade isstyckena gåvo plötsligt efter, och mitt för deras ögon sjönk katten ned i vattnet och försvann med alla sina krigare.
Den enda, som vände sig bort, var Tolv Ula. Bland svenskarna på tornet hade han känt igen flera gamla vapenbröder från slaget på Falan, och skamtårarna runno på hans barkade kinder, över att han på det viset måste strida mot egna landsmän och vänner.
Så snart det blev blidväder igen, och skeppet hade lämnat av sin last, styrde han åter till havs med sina skeppskarlar, och de gingo upp på ödsliga klippor och levde där till en tid, så länge munförrådet räckte. Ute på havet hörde de en dag klockorna ringa i Kalmar. Där krönte Margareta, Nordens fullmyndiga fru, sin frände Erik av Pommern till konung över de tre äntligen förenade rikena. Men kaparna långt borta på villande sjö styrde med vinden som lösryckta och kringdrivande träd och frågade varken efter lagar eller land.
En afton, då det blåste hårt, sågo de ett stort hanseatiskt skepp
dyka upp över vågorna som ett moln. Det närmade sig snabbt med
svällda segel för att börja strid, men det uttjänta rövarskeppet tålde
inte stöten från järnsprötet i stäven. Knakande lutade det åt sidan
och började att sjunka. Tolv Ula släppte styret, ty han förstod, att
hans sista stund var kommen. »Det måtte vara en stor helganatt, efter
dagranden brinner så klar», sade han för sig själv och såg omkring
havet. »Nattramn, du svarta fågel, du hann aldrig ditt Jerusalem, men
du slutade ändå aldrig att längta.»
