- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XXIV. Engelbrekt. Dalkarlarna

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXIV.
ENGELBREKT.

DALKARLARNA.

De ärliga och goda dalamännen, nu hade de brått till kyrkbacken. Där snörde de upp sina säckar och korgar, ty innan julens fridstid gick in, måste de gälda sin skatt till både präst och fogde.

I en av byarna stod sockenprästen just som bäst och tog emot skattegåvorna. Så höglärd var han kanske inte, men vördig och faderlig. Han kände noga på de framledda kalvarna och killingarna för att förvissa sig, att de voro minst nio nätter gamla, och så räknade han: »Fyra marker ljus från det nyvigda brudparet... Tiondet av smöret och sextonde dockan av hampan från änkan Malin. Och så sex alnar vadmal för mässan över hennes salig husbonde...» Han synade och luktade på en rimfrusen björnbog. Nå, den fick gå för god. Gärna skänkte han efter litet, om det behövdes. Han, som själv bodde och levde bland bönderna, visste bäst, var skon knep. Allt gick därför i vänlig sämja, som det hade gått i hundratals år.

Plötsligt såg han upp och frågade: »Vad är det för ett pinglande?»

Det var minsann heller inga vanliga bondbjällror. Den grymma danska fogden Jösse Eriksson från Västerås' hus kom ridande i skogsbrynet med sina män. Han brydde sig inte om att ha några bjällror på sin häst, utan han bar dem i stället fastsydda på sina egna kläder, både över ärmar, axlar och bälte. Men så voro de också av klaraste silver. Han drog av handskarna och höll de smala, vita händerna halvlyfta, ty Jösse var alldeles för fin och förnäm, att röra vid de smutsiga tyglarna med bara fingrar. Han skrattade, så att han hoppade i sadeln.

»Masar», sade han och blev allt rödare över det slätrakade ansiktet, »är det så ni tänka fullgöra er skatt till mig och min nådiga herre, kung Erik? Har jag inte befallt att lämna allt i reda pengar, som jag lättare kan föra ur riket! Där sitter han, kung Erik, nere i Danmark och för krig med holsteinare och hanseater och får aldrig en munsbit av era rimfrusna björnar och rökta grisar.»

»På år och dag har jag inte sett en penning», svarade en ung bonde, som hette Mats. Men innan han hittade fler ord, veno tjugu ridspön om hans öron. »Då mäta vi ut, som vi själva tycka», lovade knektarna och började att hämta hästar och mjölsäckar ur gårdarna. Ett par bönder, som försvarade sin dörr, hängde de upp över röken i brygghuset, och deras kvinnor blevo bundna. »De kunna väl alltid duga att spänna för hölasset», sade knektarna.

Mats sprang till ladväggen, där han hade sina skidor, och rände så bort över drivorna för att hämta hjälp. Det var långt till grannsocknarna, och folket, som bodde där uppe, levde mest för sig självt utan att gästas av några främlingar. Men han visste, att det var handfasta män, som ännu höllo fädrens enkla sedvänjor och aktade sin frihet.

Snart mötte han andra flyktingar, som berättade om ännu större grymheter, och under hela vintern höllos rådslag i stugorna. Mot vårbräcket stannade han en dag i skogen och lyddes. »Är det timmerhuggare, som sjunga?» frågade han helt högt. »Man kunde tro, att var fura hade fått en strupe under barken.»

Bakom tallstammarna framsusade på alla sidor krokiga skidlöpare med pilbågen på ryggen och stavar i händerna. l gupp och backar böjde de sig ännu djupare och höllo upp stavarna. Så fort de hade försvunnit flögo nya ryggar förbi under kvistarna. En kortväxt, bredskuldrad man med rostfärgat skägg och glada, bruna ögon tvärstannade och pekade på honom med staven. »Vem är du?» frågade han.

»Vem är du själv, far?» svarade Mats och gapade, ty han hade ingenting sett av världen, och allt var för honom nytt och obekant.

»Jag är Engelbrekt Engelbrektsson från bergslagen. Kom med, kära dräng, och stå inte här och stirra! Vet du inte, att dalkarlarna ha tagit mig till hövding för att göra slut på fogdarna, de uslingarna?»

Rösten hade en så trohjärtad brytning och lät så säker och ärlig. Mats kände, att han måste lyda, och vände på skidorna. Mitt i skaran följde han med utför backarna. De milslånga skogarna glesnade småningom, och nere i gårdarna sprungo bönderna ut och ropade: »Gud tröste den, som nu har ont på samvetet! Det är hela Dalahären, som kommer!» Därefter blåste de i lurarna, och bågsträngar snoddes, och pilar skäftades.

När snön gick bort, och det blev sommar, breddes ett eldsken över Dalälven, som bred och mörk forsade under hängbjörkarna. Det var Borganäs' fogdefäste, som brändes. Därifrån tågade bondehären oförskräckt söderut genom bergslagen. Köping och Västerås blevo tagna. Oförsagd och rådig stod Engelbrekt i sin släta, grågula skinnrock och hälsade storherrarna, som nu också började samlas omkring honom.

Upplänningar och flockar från de olika Mälartrakterna följde honom mot Stockholm. Den svenskvänliga fogden, Hans Kröpelin, begärde en tids vapenvila, och vad det led, fick Engelbrekt veta, att herrarna tänkte hålla ett rådsmöte i Vadstena. Han red dit och steg oväntat in i salen.

Ännu mitt i vreden hade hans röst sin godmodiga bergslagsklang. »Nog visste ni, ädla herrar», började han utan många omsvep, »att det kommer osmundsjärn från Dalarna. Men att där i nödens timme också finns frihetskära bondemän, det skola ni nu få lära. I helge Eriks dagar hade vi svenskfödda konungar, som inte förtryckte oss med fogdar och orättvisa skatter. Sverige ligger mitterst i Norden och är det största av de tre rikena och därför också av Gud Fader ämnat att vara huvudlandet. Men den Erik av Pommern, som nu skall styra, bryr sig inte mer om Sverige än om en vanskött avelsgård, där Hans Nåd inte ens vill bo. Därför brinner unionen upp som en stuga, där man inte lagt härden i mitten under taköppningen, utan i korsdraget vid dörren.»

Då herrarna började motsäga honom, tog han Linköpingsbispen i kragen och drog honom till vindögat. Nedanför på torget väntade ett tusen dalkarlar i den heta augustisolen med sina urblekta hattar på nacken och de vita fårskinnströjorna hopbundna på ryggen. »Du bisp!» sade Engelbrekt. »Liv, hopsparade penningar och allt, som var mitt, har jag vågat för landets befrielse. Turen kommer nu till er, herrar. Nu skriva ni alla genast under, att ni uppsäga Erik lydnad och tro! Eller också leder jag ned dig till folket på torget.»

Då måste herrarna lyda.

En stund därefter kastade dalkarlarna åter hågen över skuldran och drogo bort med sin hövding. Efterst följde hästar, lastade med piltunnor. Krigstukten var den bästa, och knappt så mycket som en höna blev taget i gårdarna med våld.

De stannade framför Ringstadaholms fäste, där Motala ström på alla sidor svallade utanför murarna.

Några av dem satte sig i en stuga för att koka, och Mats var den hungrigaste i laget. En ung dräng tog då ett långt järnrör. I det hällde han något, som han tog upp ur en fjärding. Det såg ut som jord eller dåligt, grått mjöl. Sedan stoppade han duktigt och hårt igen röret med mossa och räckte det till Mats. »Nog ser jag, att du kan röra välling, mase», sade han. »Men tänd på det här med en vedsticka, så får du också lära dig att göra åska!»

Mats stod där, lång i synen som speglad i en tennsked. För honom, som hade levat uppe i skogarna, var allt ännu lika nytt och märkvärdigt. Han tyckte, att det var onödigt leta efter någon vedsticka, utan höll helt bondlugnt järnröret i elden på härden.

En knall, vars make han väl aldrig hade hört, kastade kol och bränder i taket och alla dalkarlarna mot väggen. När han slutligen kom sig för igen, satt han i vrån, och det fanns knappt kvar en hel gryta eller bänk.

Engelbrekt skyndade sig in. När han såg, vad som hänt, tog han upp litet av pulvret ur den oskadda fjärdingen och visade det i handen. »Ni Dalamän», sade han, »nu är krutet kommet i världen. Om till jämmer eller fröjd, det spår ingen.»

Som svar på tal lyste det till uppe på borgmuren. På hela Ringstadaholm fanns det bara en, som var nog erfaren att lossa ett skott, och han kallades därför bössmästaren. Det var han, som kom med luntan för att bränna av borgens enda kanon eller föglare, som den då kallades. Framtill låg den i en järnklyka, och bakåt stödde den sig på sin egen långa stjärt. Den såg ut som en lång, gapande ödla.

Ovanför på tornet stod den tyska fogden Styke med händerna instuckna i håret och full av undran, hur det skulle gå. Försiktigt och bortvänd sträckte bössmästaren fram luntan på en stång. Men föglaren reste sig på stjärten, sprutade kulan och elden rätt i skyn och tumlade baklänges ned i borgen. Så gick det med det enda skottet från Ringstadaholm.

Då livades dalkarlarna. De glömde både hunger och trötthet och uppsatte en stor blida. Det var en svängstång, som satt mellan två stolpar och hade fastbundna tyngder i ena ändan och en påse av oxhudar i den andra. I den lastade de klippstycken och stenar och slungade dem sedan mot murarna. Somliga stenar flögo ända in på borggården. När de sågo, hur gnistorna yrde, blevo de än mer uppspelta, och sopor och döda hästar fingo gå samma väg. »Där har du gottor till aftonvard, Styke!» ropade de.

Engelbrekt gick harmsen in bland dem. »Bättre upp få ni lära er kriga», förmanade han. »Nå, far, du har i ungdomen varit vid herrehov, du är väpnare», svarade de omkring honom. »Lär oss du det nya, lär oss att skjuta med pulver!»

Ett klentroget leende smög genom hans skägg. Han lät dem emellertid förfärdiga en väldig stenbössa av hopsvetsade järnstänger och omgjordad med järnband. Odjuret nedgrävdes till hälften i marken och bands med kedjor mellan två pålar. Krut fanns det bara ett par fjärdingar, och det gällde att hushålla, när de skulle hälla det i bössan. Stenar till kulor kunde de däremot plocka ur själva strömvattnet.

»Du vet allt», sade de och kommo igen till Engelbrekt. »Det börjar ösregna, och luntan vill inte brinna. Hur skola vi nu göra?»

»Här har jag kokat en eldsten», svarade han, »som brinner, bara den blir våt.» Och som han tog fram den under rocken och höll den i regnet, tog den till att flamma.

Mats bar elden till stenbössan. Men pang! Bössan sprang i små stycken, och jorden stänkte kring hattarna under skrattsalvor från borgen. Dalkarlarna kände sig så utskämda, att en av dem stod och grät.

»Jag tänker, att bågen och dalskäktan ännu är ert rätta stridsdon», sade Engelbrekt. »Men här har jag låtit er gå och syssla, för att borgfolket inte skulle märka, vad mina timmermän under tiden yxat ihop på andra sidan udden. Kom!»

De följde honom bortom udden. Där simmade på vattnet ett färdigbyggt fem våningars trätorn. Ännu upphettade av förtrytelse, stormade de in i tornet, så många som fingo rum. Sedan läto de tornet flyta med strömmen ned mot borgen.

Raskt spände de sina bågar med foten. Att sikta på så långt håll lönade ingenting till. I stället sköto de snett upp i luften och läto pilregnet smattra över vallarna. »Han är slug, vår Engelbrekt, och nu ta vi borgen», ropade de, och så begynte de sjunga:

»I Guds och alla helgons namn!
Vi ha vår båge och vår arm.
Så fäktom vi, så lekom vi.
Du fogde, strax dig giv!
och vill du ej, så hoppa i
och simma för ditt liv!»

Så snart Ringstadaholm hade öppnat sin port, drog Engelbrekt vidare från borg till borg och avsatte fogdarna. Slutligen mötte han sin medhjälpare Erik Puke, som norrut hade lett upproret. Puke reste sig i sadeln, svart av solbränna, ärrig och larmande, och svängde sin hatt. Svärdet satt halvdraget i skidan. »Broder, knappt mer än tretton veckor ha vi stritt», ropade han, »och redan är Sverige befriat!»


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:45 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenhovd/24.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free