- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XXIV. Engelbrekt. Ljusfesten

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

LJUSFESTEN.

Ett stort skepp hade nyss seglat ut från Stockholm och låg förankrat mellan de yttersta skären. Det var höstnatt, och stormen pep i tacklet. Erik av Pommern stod på däcket, insvept ända till ögonen i en svart kappa.

Manskapet var i land och gjorde strandhugg för att skaffa mat. Mörkret låg ogenomträngligt över vattnet. Hade inte en brinnande gård kastat sina flammor mot den molniga himlen, skulle ingen kunnat se en skymt av konungen. Bakom honom blänkte en brynja.

»Hahaha!» skrattade han till, kallt och ohyggligt som en vild kapare. »Karl Knutsson, min unga marsk, vad är det du kommer och säger mig till avsked?»

Brynjan rörde sig, och en klangfull stämma svarade: »Att det svenska ännu en gång blivit oss svenskar ... att jag själv stritt bredvid Engelbrekt... att han redan sitter på Örebro slott som i eget hus, och nyss infann han sig inte ens i Stockholm för att hälsa Ers Herrlighet.»

»Jag har ingenting otalt med den bergskarlen. I morgon seglar jag hem igen till Danmark. Minns mitt gamla råd: Sträck inte fötterna längre, än skinnfällen räcker!»

»Ännu en allra sista gång», fortsatte Karl Knutsson med stigande hetta, »ha vi lovat tro och lydnad, om bara Ers Herrlighet håller löften och eder, men lika heligt ha vi lovat varann att börja nytt uppror, om Ers Herrlighets godhet inte varar längre än den sista handtryckningen. Här plundras nu gårdarna på egen kust, och främmande fogdar tillsättas igen lika trolöst som förut.»

Konungen svarade med ett tystare, men ännu föraktfullare skratt. Efter en stunds tankar sade han: »Världen är en rövarkula, där biskoparna räkna pengar på altaret, och lagbrytarna rivas om sina befästa hus. Jag skulle, skämmas som en narr, om jag vore bättre än de.»

Därmed gick han ned i trappan till akterhuset, men vände sig på sista steget. »Blir jag en dag trött på gycklet, är jag likgiltig nog att kasta ifrån mig alla tre rikena som tomma säckar. Jag önskar dig en god vinter, marsk! Nu måste jag gå ned och förrätta min aftonbön. Den försummar jag aldrig.»

Karl Knutsson trevade sig fram till fallrepet. Det hördes på hans raska språng, att han var spänstig och vig, och plasket av årorna dog bort i mörkret.

Snart började lurarna åter skalla, och det trampade och slamrade på vägarna. Mitt genom snöyran framträdde Engelbrekt och Karl Knutsson med sina skaror utanför Stockholm. Portarna stängdes, men de hörde, hur de svenska borgarna på andra sidan brottades med de danska vakterna. Slutligen rycktes bommen undan, och vakterna flydde, till slottet.

Under jubel bars det svenska baneret in genom gatorna, och Karl Knutsson steg upp i rådhusets burspråk och talade till folket.

Hållningen var en rik och stolt ädlings. Rustningen sken som silver. Han var en stor vältalare, och ju bullersammare bifallets åska rullade över torget, dess högre steg färgen på tjuguåttaåringens kinder. Ära, ära, det var ledstjärnan, som klar rann upp över hans själ. Han skulle gärna ha givit sin ungdom för att få vara helge Eriks ben i Uppsala skrin.

När han hade bländat och vunnit stadens svenska borgare med sina ord, blev han åter krigare och lät sina män bygga ett skansverk mellan kyrkan och strömmen. Där ställde han sig med sina riddare och riktade lodbössorna mot slottet. På andra sidan kyrkan och i östra backen stodo borgarna och Puke med sina hopar. Det fanns knappt ett helt tygstycke i Pukes sönderstungna rock, och svärdet for var stund i vädret. Men blicken gick vaksamt och misstroget till den ärelystna riddarskaran. »Ni längta efter att få en svenskfödd konung, herrar», ropade han buttert och hotfullt och drog hatten trotsigt ännu djupare över ögonen. »Javäl, det gör också småfolket. Ställ upp första goda bonde på Mora sten och hylla honom!»

Borgarna voro ett senfärdigt och trötthänt släkte, och det gick klent för dem att skotta upp jordvallar. De satte sig hellre hemma och räknade på runstaven dagarna framåt ända till det inskurna märke, som föreställde en ljusstake. Det var kyndelsmässans eller den stora ljusfestens tecken.

På den dagen kastade de spadarna och påtogo sina bästa kläder. Så plockade de ihop de vackraste och längsta vaxljus, som deras hustrur hade stöpt, och buro dem till kyrkan. De ljusen skulle sedan under året tändas kring den nyföddas vagga och den dödas kista, och prästen bestänkte dem med vigvatten. Därefter tågade de med brinnande ljus omkring kyrkogården. Också i husen lyste så många ljus, som funnos att tända, och hela Stockholm glimmade. Men det hade varit fasta förut, och vid de rikliga borden kredensades bägaren flitigt.

Då hördes ett härskri. Danskarna störtade ut ur slottet och bröto sig in i husen. Spjut och korta svärd korsades i portvalv och trappor, och flammande fyrbollar kastades från slottsvallarna över taken. Köttbodarna nedanför kyrkan råkade i brand, och vinden låg över staden. En sådan ljushelg hade aldrig blivit firad, och när som helst kunde Stockholm brinna.

Helt oförmodat kastade vinden om. När danskarna hade dragit sig tillbaka, gingo svenskarna då till kyrkan och tackade Guds moder för sin räddning. Men under hemvägen sade de till varann: »Var är Engelbrekt? Han är åter ute i bygderna med sina dalkarlar och fördriver de nya fogdarna. Vi behöva honom, och vi måste välja oss en rikshövitsman.»

Engelbrekt kom också efter någon tid, men mulnare än annars. Han kände sig främmande bland husraderna och bland de förnäma köpmännen, som gjorde sig lustiga över hans bergslagsmål. Han gick in i svartbrödraklostret, där de utsedda valmännen och flera andra redan samlades på sina bänkar. Utanför väntade Mats med hans häst.

Puke gick emot honom med häftiga åtbörder och tryckte hans händer mot sitt hjärta. »Märk», sade han, »hur herrarna böja sig till varann och viska! Jag räds, att det är om dig.» Engelbrekt svarade: »Där det viskas ont om folk, är åtminstone ett säkert ... att den, som talar, själv inte är en av de bästa.»

Han såg sig omkring i salen. Stormännen, som fruktade, att bönderna alldeles skulle växa dem över huvudet, hälsade honom misstroget. Det var kallt därinne, och många hade därför kragarna uppslagna och voro svåra att känna igen. »Vilka äro de männen därborta i vrån?» frågade han. »De se så förgrämda ut.»

Puke svarade sakta: »Dina avundsmän, dina egna grannar från Närkesbygden. Det är ju Bängt Stensson från Göksholm och hans son Måns, som du gått till rätta med för deras röverier. Var på din vakt, storsinta vän! Det finns alltid många sådana förgrämda omkring en Engelbrekt.»

Nu blev det röstat, och en riddare äskade ljud. »Två ha röstat på Puke», förklarade han, »tre på Engelbrekt och» -- han hejdade sig ett ögonblick och böjde huvudet -- »fem och tjugu på Karl Knutsson, vår högborna marsk. Han är vald till rikshövitsman.»

Puke sprang fram på golvet, våldsam och obehärskad. Rocken fläktade oknäppt, och han var lerig om skorna. »Otacksamma svenskar, som beständigt köpslå och aldrig göra något helt!» ropade han med skallande stämma. »Här står Engelbrekt, er rådiga anförare, landets befriare. Och hur löna ni honom! Glöm inte, att han har vant bönderna att hålla riksmöten, och att allmogehären ännu är i vapen!»

Han ryckte till sig svärdet och, rusade ut som för att genast upptaga striden.

Herrarna blevo betänksamma och läto Engelbrekt behålla anförarskapet över en del av hären. När han skulle gå, stannade han framför Karl Knutsson. Han måste resa sig på skospetsarna för att nå med händerna till hans axlar, och han såg honom upp i ögonen vemodigt, men ärligt och gott. »Unga stridsbroder och ädling», sade han, »nu är det du, som får sorgerna. Törhända kommer du för deras skull att bära många grå hår, innan du sover i din grav.»

Med de orden gick han ut ur klostret, och om en stund hördes de borttågande böndernas säckpipor från södra bron.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:45 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenhovd/240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free