- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XXV. Karl Knutsson och råttfängaren. Olyckorna börja

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

OLYCKORNA BÖRJA.

Karl Knutsson blev nu konung, och slutligen kröntes han också i Nidaros av norrmännen. Det hade funnits en tid i ungdomen, då han sorglös strövade med sin båge utefter vassarna vid sitt lantliga Fågelvik. Strider och bekymmer plöjde likväl snart så djupa fåror i hans ansikte, att det gjorde skäl för hans frejdade ättenamn, Bonde. När han fördystrades av mörka aningar, brukade hans unga drottning, Katarina, viska till honom: »Rosa hellre din lycka! Sedan hundratals år har ingen svensk man haft en sådan medgång som du.»

Då tog han hennes händer, som voro berömda för sin vithet, och lade dem över sina ögon. »Jag önskar», sade han, »att jag vore blind. Det förefaller mig, att jag kan se, hur det borta i bygderna blänker något i borgsmedjorna. Det är de gamla upprorssvärden, som fejas. Ni missunnsamma svenskar, kunna ni då aldrig glömma, att jag var en av er! Till och med mina egna fränder ville helst fördriva mig.»

Till sist fick hon honom ändå alltid glad igen med sin lekfullhet, och hon älskade att dansa. Tärnorna togo i ring med henne och slogo i händerna och sjöngo. Ofta gick han själv med in i leken. Men ibland, när fidlorna skorrade som muntrast, hände det, att Katarina också blev allvarlig och drog honom med sig in i fönstersmygen. »Förr hade du vänner», viskade hon, »men nu, nu när det går dig väl? Utmana inte dina forna bordsbröder med så mycken prakt och ståt!»

Han skakade på huvudet. Överdåd och riddarglans, det ville Karl Knutsson ha omkring sig. Vin i bägarna, silverfat, trumpetblåsare framför hjortstekarna, ljuskransar under salstaket och i var krans en förgylld helgonbild - så brukades det hos konungar. Två tusen hovmän skulle mättas från hans stekarhus, där oxarna bryntes hela. Det kallade han god borgsed. Gästerna voro så talrika, att när det blev liggdags, måste ibland många vandra omkring i rummen utan att ens hitta en ledig bänk att sitta på. »Din munskänk är ännu grannare än du själv, Karl Knutsson», gycklade en gång en avundsjuk frände. »Sant», svarade han, »men min glädje är att se mina gäster ännu grannare än min munskänk.» Så lät han utdela de präktigaste föräringar både av pälsverk och silver och ädlaste smide. Hans vapensmeder voro mästare i sin konst, och sådana armborst, som då gjordes i Stockholm, fick man leta efter.

När ljusen blåstes ut, väcktes likväl inte sällan portknekten av sjuka, som från gatan tiggde om en klunk vatten för Guds moders skull. Pesten hade nämligen återigen smugit sig in i landet och spridde sig i Stockholm. När solen rann upp, voro gatorna ofta fyllda av döda kroppar.

En natt gnisslade porthakarna vid södra bron, och fackelbärande munkar kommo med en kista. Råttfängaren satt ännu troget inkrupen i sitt prång. Halvvaken frågade han, vem som låg under bårtäcket. Han fick då det svaret, att det var den unga drottningen. En av munkarna, som stannade ett ögonblick för att slå kolet av facklan, tillade bittert: »I morgon dansas det inte längre i Karl Knutssons riddarsal. Hur segeryr var han inte den majdag, då han red in för att bli konung!»

Karl Knutsson fick heller ingen tid att sörja i den tomma frustugan. Utan tövan drog han i stället på krigsfärd mot danskarna, som redan gjort slut på hans kungadöme i Norge.

Att rusta en liten klubbehär, som satt bakom halmstackarna och lappade sina skor, var emellertid inte efter hans håg. En bonde, som var vetgirig på att få se en skymt av kungahären, sprang till en smal skogsstig, där alla måste förbi, en efter en. Där stod en man och täljde i träkavlar, som han sedan kastade på marken. »Vad gör du?» frågade bonden. »Jag ristar ett skår för vart tionde huvud, som går förbi, så att konungen skall veta, hur många han har med sig i striden.» Bonden gick hem, kokade sin gröt och arbetade hela dagen. När det skymde, kom han igen, men ännu fortsatte raden av stormhattar, spjut, armborst, baner och bössevagnar, på vilkas tak det svenska riksvapnet var målat under sin krona. En ny man stod och skårade, och bakom ryggen hade han ett helt kummel av träkavlar. »Kommer aldrig den sista skytten?» frågade bonden. »Sov din goda nattsömn, du gamlefar», svarade mannen, »och vänd igen i morgon fram på dagen! Då kanske att du får se honom. Jag tänker, att både femtio och sextio tusen huvud då ha tågat förbi.»

Jöns Bängtsson satt heller inte på Stäket bara för att i ro få skala de förträffliga bergamotter, som nunnorna skickade honom från Vadstena. Präktigare frukter mognade redan inför hans ögon. Alltsedan mötet i gillesstugan hade var munk, som kom eller red bort, haft ett tättskrivet brev under kåpan.

I tornet var en klosterlik cell med ett bord av simpel furu, några vaxljus och ett svart träkors på väggen. Jöns Bängtsson stod vid bordshörnet och höll upp handen bakom ljuset, för att inte draget från skinnfönstret skulle pusta ut lågan. »Varifrån blåser vädret i afton?» frågade han.

»Från alla håll, men alltid mot Karl Knutsson», svarade skrivaren och förseglade ett brev. När det var gjort, reste han sig och fortsatte i muntrare ton: »Den stora kungshären härjade ju tappert i Skåne, men länge sedan är den spridd och hemma igen. Tiden har gått. Snart blåser det upp en dansk sunnan, som blir mild att andas för oss präster. Det finns inte en maska i sammansvärjningens långa nät, som inte är väl knuten. Vördigaste fader, det är tid att handla!»

Jöns Bängtsson gläntade på skinnrutan och stack ut huvudet. »Jag ser, att ryttarna äro i ordning och vänta oss på Mälarisen», sade han. »Kom!»

Ritten gick till Uppsala. Där stod knappt en lada, som inte såg ut som en rustkammare, ty upplänningarna voro redan väpnade och samlade. Följd av sina präster och i full ornat gick Jöns Bängtsson in i domkyrkan. Framför högaltaret tog han av sig sin biskopshatt och manteln och ringen med safiren och lovade och svor att inte bära sin skrud, förrän Karl Knutsson var bortjagad. I stället klädde han sig i harnesk och hjälm och band svärdet vid sidan. »Ingen världens prakt är mig kostbar nog, när jag skall sjunga din mässa, heliga jungfru», sade han, »och dig, dig allena vill jag tjäna. Men stenarna börja darra under din kyrka. Sedan herrarna valt en av sina egna till konung, vill ingen lyda. Lär mig du att åtminstone befalla!»

Flammande av hat och fruktansvärd i sin handlingskraft, uppfäste han på kyrkdörren ett fejdebrev mot konungen. Sedan tågade han med sitt manskap till Västerås och därifrån över isen till Strängnästrakten.

Tidigt en morgon några dagar därefter väcktes tiggarna på södra bron vid Stockholm av haltande hovtramp. Slaget hade stått. Sårad och blodig kom Karl Knutsson ridande på en lurvig bondhäst och följd av en enda sven. Det var i februari månad, och råttfängaren kastade sitt fårskinn upp till honom på hästen, ty han såg, att han frös. »Du log du åt min förslitna skinnfäll, sist vi språkades», sade han. »Var nu glad, att den finns. Men glöm inte att lämna igen den, när du inte mer behöver den!»

Karl Knutsson svepte skinnet om svennen, som nästan var vitfrusen i kinder och öron. Så red han till slottet. Dagen därpå mötte han borgarna i gillesstugan och förmådde dem med sin vältalighet att lova honom lydnad. Malmarna blevo på hans befallning brända, för att de upproriska inte skulle kunna slå sig ned där.

En afton lät han då binda för ögonen på tre starka man, så att de inte kunde se, vart han förde dem. Det var i ett valv under slottet. De fingo sedan var sin tunga säck på ryggen. De hörde, att det klirrade och klingade, när de stötte mot i någon trång smyg. Svennen ledde dem, och framför gick konungen med en tranlampa. Han lät dem stiga ned utför slingrande trappor, som ingen fot hade trampat i åratal, och öppnade dörrar, som ingen mer än han själv hade vetskap om. Ofta måste han stanna långa stunder för att prova sina olika nycklar i de förrostade låsen.

Slutligen kommo de ned i en lång, underjordisk gång. Ett dovt buller skakade marken, och de blevo oroliga. Han lugnade dem med, att det endast var någon vagn, som rullade fram på gatorna över deras huvud. Efter ännu ett par steg bultade han fem korta slag på en dörr. »Vem klappar?» frågade en röst på andra sidan. »Den väntade», svarade konungen. Dörren blev då öppnad, fast med svårighet, ty den hade länge stått stängd. Obekanta händer mottogo säckarna, och svennen förde de tre bärarna tillbaka till slottet. Själv gick konungen in genom dörren.

Svartklädda munkar omringade honom med bloss och släppte försiktigt ned säckarna i en murad fördjupning, som liknade en brunn. Han befann sig i svartbrödraklostret, och där lämnade han nu i förvar sina dyrbarheter, som han hade inpackade i säckarna. När hela skatten var nedlagd, lyfte munkarna en sten över öppningen och täckte den noga med tilltrampad jord, så att den var omöjlig att finna för någon oinvigd. Innan dagen ännu hade bräckt, rodde han sedan ut till ett skepp, som förde honom bort.

Till och med hans döttrar måste en tid därefter mitt i stormiga vintern gå ombord på en skuta och fly. »Varthän?» ropade en skeppare, som seglade förbi dem på havet. De voro då redan nära den tyska kusten. Blekfrusna och förgråtna sutto de på däcket och svarade klagande: »Vi söka vår fader. Visste du, vilka vi äro, skulle du gråta med oss. Därhemma kallas han nu landsförrädare.»

Det blev vår och sommar många gånger om, och gycklaren vid södra bron spelade flitigt för sina tama råttor. Var dag drog där förbi ett ändlöst tåg av ridande borgare, som hade hustrun framför sig i sadeln, hemlösa hundar, hästar med grönsakskorgar, knektar, munkar och halvnakna barn. Ibland fick han ett brödstycke eller ett muntert ord.

Det var mycket att tala om. Han såg, hur danskarna slutligen landade med sin flotta och överallt sökte efter Karl Knutssons gömda skatt. De knackade hål i slottsmuren för att leta på misstänkta ställen. På tornet restes ställningar. Den stora globen, som blänkte överst på spiran, blev nedtagen och bröts upp, för att man skulle se, om penningar voro gömda där. En spåkvinna gick också omkring och sökte med en slagruta, men hade heller ingen tur. I stället utropades av härolder en dag vid trumpetsmatter, att Karl Knutsson var återkommen.

När Jöns Bängtsson fick veta därom, sprang han upp från bänken, fast dörren framför honom den gången både var av järn och låst med bom. Också han hade genom sin trotsiga fritalighet till sist råkat i fiendskap med danskarna och bortförts som fånge. Men ännu ur fängelsemörkret längtade hans själ att stryka som en mordeld över händelserna, och efter att på sina knän ha bett den danska konungen om tillgift fick han resa hem igen och fortsätta sina stämplingar.

Nya upprorshärar samlades snart omkring Stockholm, och Karl Knutsson skyndade ut med sina skaror till strid på isen ovanför Gråmunkeholmen, men de veko baklänges för pilarna. På viskningar och blickar märkte han, att han var omgiven av svek, och mot löfte om några förläningar måste han så högtidligt avsäga sig kronan.

»Jag försökte alltid att vara ridderlig och skonsam mot mina avundsmän», sade han en afton till sin sven. »Därför står jag nu förrådd också av de sista, som kallade sig vänner.» Larmande röster hördes nere från staden, och svennen insköt hastigt: »Det hade varit bättre, om du låtit oss svenner stänga portarna och hålla en rask lek med de förnäma herrarna.» Konungen drog tungt efter andan och svarade: »Fängelserummen i slottet ha stått tomma i min tid, och jag vill ogärna se nyckeln i det låset. Det är bättre, att du lämnar mig dina kläder, så att jag inte blir igenkänd och själv till sist får sluta mina dagar innanför tornväggen.»

Svennen gav då honom sina kläder, och för att göra honom ännu mer oigenkännlig lindade han om honom råttfängarens skinnfäll. Han hade brukat den till täcke, och därför låg den ännu kvar på halmen i hans säng.

I oväder och mörker strövade Karl Knutsson bort genom gatorna. Han stötte armbågen mot brandtunnorna utanför husen och anropades sömnigt av nattväktarna, som i sina illröda kåpor skröpliga vankade förbi med sin lykta. Hunnen utanför Söderport, där han inte längre behövde frukta att möta några stadsbor, ruskade han råttfängaren i skuldran. »Här får du igen din skinnfäll, fast det blev lång väntan», sade han. »Gärna önskade jag, att det låge ett par mynt i den, men i dag är jag så fattig, att jag inte ens kunnat betala en gammal skuld på femtio mark. Och nu skall jag sjunga för dig en visa, som jag själv satt ihop på vägen hit.» Han slog med fingret på broräcket och småsjöng sakta:

»När jag var herre till Fågelvik,
då var jag både mäktig och rik.
Men när jag blev herre i Sveriges land,
då vart jag en arm och olycklig man.»

Med de orden på läpparna gick han bort till skeppet, som väntade nedanför berget. I gråbrödraklostret i Åbo fick han sedan sitta med sitt armod och sina tunga tankar.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:45 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free