- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XXVI. Den lilla systern

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXVI.
DEN LILLA SYSTERN.

Barfota och med avklippt hår knäböjde en liten flicka framför högaltaret i Vadstena klosterkyrka. Fast hon bara var nio år gammal, kröntes hon redan till nunna. Hon påkläddes den grå allvarsdräkten av vadmal, bältet med den simpla träknappen knäpptes om midjan, och ovan det svarta doket fästes en sluten krona av vitt lärft med fem rundlar av blodrött kläde.

Karl Knutsson levde då ännu, och det var en av hans döttrar. Hennes mor låg begraven några steg från altaret, på vilket heliga Birgittas silverskrin nu stod upplyft. Konungen steg fram i full skrud och omfamnade den lilla nunnan för att säga farväl, men fylld av innerlig längtan hade hon redan fått syn på de väntande nunnorna i klosterdörren. Med sina vita kronor sågo de ut både som brudar och drottningar, och det strålade en sådan hög frid från deras ansikten. Hon visste, att när hon nästa gång fördes ut genom den dörren, skulle hon ligga död på sin bår. För att minna henne därom lyfte fyra systrar ut en bår med mull, men hon skyndade förbi den och kastade sig lycklig till abbedissans bröst. »Abbedissa», sade biskopen. »Jag antvardar denna Guds tjänstekvinna i dina händers gömma. När räkenskapens dag kommer, återlämna henne då ännu heligare, än du mottog henne helig!» Och bakom henne slöts dörren för alltid. Nu var hon nunna i Vadstena kloster.

»Är du så gammal», frågade hon och såg abbedissan upp i ögonen, »att du kan minnas, när den heliga fru Birgitta ännu gick bland de levande?» Själv hade hon samma namn som helgonet, och däröver var hon glad och stolt.

»Lilla syster», svarade abbedissan, vemodigt småleende -- och sedan kallade nunnorna henne aldrig annat än »den lilla systern» »så gammal är ingen av oss. Vi nunnor se ändå ibland den heliga i våra drömmar, men det sker bara, om någon mycket stor lycka väntar oss. Som en god moder går hon omkring och vakar över, att elden är väl släckt till natten och alla ljus utblåsta. Därför kan aldrig Vadstena brinna.»

Den lilla systern undrade, om hon någonsin skulle bli värdig att få drömma en sådan dröm. Men de första dagarna var det mycket nytt att tänka på. Hon fick kyssa det radband, som hade tillhört den hundratioåriga nunnan Ramborg Bruddesdotter. Syster Ramborg hade varit en av de första i klostret, och de nämndes alltid med särskild vördnad. Hon fick stryka med handen över de altardukar, som hade sömmats av den konstskickliga Anna Klasdotter. Tyst fick hon också sitta bredvid Botilda Pedersdotter och se på, hur hon präntade den sirligaste skrift på kalvskinn, som hon fått av biskopen i Skara. När nunnan var färdig med ett par blad, gick hon ned till brödernas talport och lade det skrivna i en tunna, som satt i väggen. När så tunnan svängdes runt, stod en munk på andra sidan och tog upp, vad som låg på botten. Ty på andra sidan var ett kloster för munkar. De voro lärda och allvarliga män, men fingo aldrig råka nunnorna annat än vid talporten. De hade en stor sal full med böcker, och de dyrbaraste hängde fastlåsta vid väggen i kedjor.

Roligast var det ändå för den lilla systern att få leka med sin docka, som hon hade bland sina småsaker. Det var en trädocka med kjol av styvt silvertyg. Hon klädde av henne och klädde på henne, kysste henne och bäddade åt henne om aftnarna.

Men när lördagen kom, gick abbedissan omkring och såg efter, att inte nunnorna olovligt hade något i sina skrin. Då måste också den lilla systern öppna sitt skrin och lämna henne dockan, fast tårarna tillrade. »En Guds tjänstekvinna får ingenting äga», sade abbedissan milt och tog med sig dockan. »Nu skall du sömma och knyppla med oss äldre.»

Den lilla systern tänkte på dockan hela kvällen. Tre gånger under måltiden knackade alltid abbedissan med kniven i bordet, och då reste sig alla med orden: »Ave Maria, ave Maria, ave Maria!» Efteråt fingo de förlusta sig i trädgården och samtala utan skvaller och fåfänga ord, men den lilla systern gick modstulen för sig själv och sörjde bittert.

När det blev liggdags, kröp hon upp på sin vadmalsbädd. Men hon hade svårt att somna och låg och stirrade med förgråtna ögon i det grådisiga vårljuset. Försiktigt smög hon sig tillbaka till dörren och vågade en skygg blick mot de andra öppna cellerna. Där lågo nunnorna på sina bäddar i nattkjolar med bälte och dok. När hon såg, hur lugnt de sovo i sina skrudar långt borta från världens stormar, längtade hon ännu innerligare att snart bli som de. Väkterskan kom och slöt till dörrarna, så att allt blev tyst, och den lilla systern drog åter över sig skinntäcket.

Då kände hon, att en god hand lades på hennes hjärta, och när hon såg upp, stod där lutad över henne en gammal fru, som var vackrare och blidare än någon annan människa. Över det vita håret dallrade en ring av klaraste ljus. »Du allra skäraste lilla blomster i min örtagård», sade hon moderligt, »varför bultar ditt hjärta så hårt, när de andra sova? Jag är Birgitta, och jag skall förvandla din första sorg till doftande rosenblad och snart hämta dig till en ännu fullkomligare glädje, där ingen gråt finns.»

Den lilla systern grep henne om handen, rädd att drömmen skulle sluta, men då ringde det redan i en klocka. Fast det bara var mellan tre och fyra på morgonen, steg hon upp, huttrande. Hon tände sitt ljus och följde de andra nunnornas tåg ned till läktaren i kyrkan, där de hälsade dagningen med en lovsång. Två och två gingo de så ut till en öppen grav, där abbedissan tog upp mull i handen och talade om döden. Sedan blev det att lyssna till mässor och sömma i en stor sal med lysande vindögon. Då fick ingen tala. Men under klostertystnaden kände den lilla systern sig ännu lika glad i hjärtat, och ingen hörde henne mer klaga.

Ibland hände det nog, att en nunna sänkte huvudet och ängslades av tankar på världen. Då gick det som en våg av oro genom alla sinnen, och den felande blev satt i mörkstugan att bättra sig under bön. När hon kom ut, var hon åter som förr, och vid första kvällsringningen ställde sig alla systrarna framför varann och viskade: »Förlåt oss, om någon av oss har bedrövat er, liksom vi förlåta er av hjärtat gärna!»

Fränder och vänner bultade emellanåt på världsporten, och den lilla systern fick då tala med dem genom ett galler. Allt som dagarna skredo, blev hon dock mer glömd av världsfolket, som hade sina strider att tänka på. Däremot kommo ofta dödssjuka stormän till brödernas kloster. De bäddades på halmen i sjukstugan, lyckliga att in i det sista få höra klockklangen, och kungadottern stod och tvättade de sjukas kläder.

Hon var inte längre nio år, utan blev både nitton och några och tjugu. Ändå fick hon alltid heta den lilla systern, ty hon var så späd och hennes gång så lätt, och hon var så blek och genomskinlig, där hon skred fram i sin vita krona under almarna. Systrarna undrade inte över, att en så stilla kärlek inte kunde stanna länge på jorden. En morgon funno de henne så svag, att de skickade efter biktfadern, och han satte ett brinnande vaxljus i hennes händer och viskade: »Gud tände för dig det eviga ljuset!»

När hon hade somnat bort, tog abbedissan nunnorna med sig till sitt skåp för att leta fram den undanlagda dockan och gömma den som ett oskyldigt minne efter den döda. Men där dockan hade förvarats, lågo i stället de friskaste rosenblad, fast det var tidigt på förvåren. Hon plockade ned dem i sin mantel. För var gång hon öste med händerna, uppdoftade på nytt en lika rosig kulle inne i det halvmörka skåpet, ända till dess hon inte kunde bära mer. Hon gick då ned och strödde ut alla bladen över den lilla systerns hjärta.

Om kvällen kommo bröderna och buro henne på en bår ned i kyrkan. Där begrovs hon under nunnornas nattsång, när dagens sista efterglans sken in genom de spetsbågiga fönstren i väster.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:45 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/26.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free