- Project Runeberg -  Svenskarna och deras hövdingar /
XXVII. Slaget på Brunkeberg

Author: Verner von Heidenstam - Tema: Alphabet books and readers
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXVII.
SLAGET PÅ BRUNKEBERG.

Natten till den 10 oktober 1471 flammade otaliga eldar på Brunkeberg. Den tappra kung Kristian, Oldenburgska husets stamfader, hade där slagit läger med sina danskar för att erövra Stockholm och få Sverige i sin makt. Bakom skanskorgarna fejade knektarna sitt skyttetyg. De största kanonerna, huvudstyckena, voro praktfullt utsirade med grinande ansikten och gapande lejon. Somliga voro långa och smala som ormar och kallades därför serpentiner och slangor. Knektarna reste sig muntert på hälarna och smällde i med sulorna och hade ett smeknamn för var kanon. »Du varghund!» ropade de till en stor mörsare, som stod och gapade upp mot stjärnorna. »I morgon blir det att hyla och gny. Kung Kristian har lovat, att då skall han risa svenskarnas Sten Sture som en smådräng.»

Vid kungstältet satt Kristian, ridderlig, storväxt och stark och omgiven av Danmarks yppersta ädlingar, som härdats i dagliga vapenlekar. Över honom fladdrade dannebrogens röda duk med sitt vita kors, det frejdade baneret, som en gång under en strid hade svävat ned från själva himmelen.

Längre norrut på Brunkebergsåsen var det skogigt och mörkt. Där låg ett kapell åt sankt Göran och ett sjukhus för de spetälska. När dessa gingo omkring på backarna, måste de alltid svänga en harskramla eller en liten klocka, för att de friska i tid skulle hinna att fly undan. I natt var det inte många av de elända i den dystra boningen, som hade ro att sova.

Som det började dagas, blänkte stålhuvor på vägen från Järva. Sten Sture och hans bondeskaror åhörde där på knä mässan och skriftade sig. De trodde sig då se, att blod droppade från Kristusbilden på det uppresta korset. Förvissade att de stredo för en rättvis sak, sprungo de upp och rustade sig med sina vapen. Till fälttecken virade de halm och löv om hjälmarna. Tretton hundra ryttare i harnesk kommo i detsamma från staden över Kungsholmen till undsättning, och Sten Sture red fram och talade till hären. Han var en hövding efter allmogens sinne, klok, ordhållig, rättvis och samvetsgrann, och bönderna kände, att han var deras vän. »Viljen I någonsin njuta fred i Sverige», sade han, »så stån i dag fasta med mig utan att vika!» »Det vilja vi med Guds hjälp!» ropade de alla och räckte upp händerna. Sedan stötte de sköldarna samman under härskri. Oförskräckt drogo de så fram mot sandåsen och sjöngo:

»I Guds namn farom vi,
hans nåd begärom vi.
Nu dragom vi till Stockholms by,
Gud give Kristiern ej ville bortfly!»

Pilar lades flitigt på bågarna, och de, som hade handbössor, brände av med luntan. Långsamt steg det svenska huvudbaneret mellan furorna, och med tusentals röster stämde bönderna då upp sankt Görans visa. Men danskarna stodo bättre till, och snart vacklade baneret och fördes åter tillbaka utför sluttningen. Ännu en andra gång ryckte bönderna an och stredo med spjut och svärd, men måste på nytt vika. Sten Sture tänkte då, att han hellre ville möta fienden på släta marken, och tågade mot de danskar, som stodo vid sankta Klaras kloster. Framför hans häst sprang en bredaxlad bonde, som kallades Starka Björn, och röjde honom väg med täta hugg.

Förföljda drogo sig danskarna under vild strid upp mot höjden. Där vältrade eld och rök från deras brinnande skansverk, som anfallits av borgare från staden under den modiga Knut Posse. Kung Kristian kämpade i sitt skinande harnesk mitt i det hetaste tumultet som en hjälte. Med egen hand fällde han Knut Posse, så att han en stund låg som död på marken, men själv blev han så svårt sårad, att det rann blod ur hans mun, och hans man måste föra honom från valplatsen. Sällsamma strimmor visade sig på himlavalvet, och svenskarna ropade, att det var sankt Eriks svärd. De båda riksbaneren hade nu mötts, och fem hundra danska ädlingar lågo blödande kring dannebrogen, när svenskarna slutligen ryckte till sig den heliga fanan och böjde den mot jorden.

Anfallna i ryggen av en svensk skara, som under tiden hade kringgått berget bakom skogarna på norra sidan, flydde fienderna i ett moln av damm ned mot Blasieholmen. I förvirrad trängsel rusade de ut på en bro, som ledde över Näckströmmen, men den hade hemligt blivit undersågad av svenskarna och störtade brakande i vattnet. De, som inte redan hade stupat eller drunknat, måste då kasta sina vapen och giva sig fångna på nåd och onåd. Så den dagen slapp allt Sten Sture att slita ris som en smådräng.

Med klappande hjärtan hade fruar och jungfrur följt striden från slottstornet i Stockholm. Gråtande av glädje skyndade de ned för att hälsa fränder och vänner, som nu tågade in med Sten Sture. Hög och låg omfamnade varann, och kyrkklockorna ringde. Med psalm och mässa tackade svenskarna Gud och sankt Göran för den seger, som räddat vårt land.

Frivilliga gåvor insamlades. För dem restes i Storkyrkan det strålande bildverk av sankt Göran och draken, som ännu inte har sänkt sitt svärd.

Sten Sture blev sedan en vis riksföreståndare. Under hans tid trycktes den första boken i Sverige, och i Uppsala grundades Nordens första högskola. Kung Kristian fann det klokast att tills vidare låta sitt ris grönska i skogen. Men då han var död, fick Sten Sture många strider med hans son Hans, som till och med kröntes till svensk konung. Den danska drottningen blev omsider innesluten i Stockholms slott, och det försvarade hon som en man. Först när valv och källare voro fulla av döda, gav hon sig fången.

Sten Sture följde henne ända till landamäret, och på hemvägen sjuknade han och dog i Jönköping. Stadsfogden klädde då ut sig till köpman och förde hemligt liket, som hade blivit insvept i hudar, på en släde till Stockholm. En av tjänarna, som till växt och hållning påminde om herr Sten, fick så i stället påtaga sin döda husbondes kläder och riddarkedja och sitta upp på hans häst. Den gamla riksföreståndaren hade ofta plågats av en svår ögonsjukdom. Tjänaren knöt därför en binda över ögonen, och på vart nattställe gick han genast till sängs och gjorde mörkt i kammaren. Den olycka, som hade hänt, blev först omtalad, när han kom till Stockholm. De svensksinnade herrarna hade då fått tid på sig att ordna och styra, och till riksföreståndare valdes herr Svante Nilsson. Hans far hade varit gamla herr Stens vän och vapenbroder och härstammade på mödernet från en riddare med Sturenamn.

I Strängnäs domkyrka har Sten Sture sin grav, och Sverige har aldrig upphört att hedra honom som en av sina största och ädlaste män.


Project Runeberg, Fri Dec 14 19:50:45 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenhovd/27.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free