Unga herr Sten satt och solade sig i fönstersmygen på Örebro hus en dag på nyåret 1512.
Han höll upp händerna, för att solen riktigt skulle få skina på dem. Julskymningen hade dyster krupit utefter marken med sina långa skuggor, men som det ringde till nyårshelg, ljusnade med ens luften. Nu glittrade slottsgraven som på en junidag.
»Så är det alltid», sade han. »Januarius, du är vinterns vackra sommarmånad, fast du har frost i skägget.»
En munk med snöiga skor steg över tröskeln. Kåpan satt spänd och stel, och under den klang en brynja.
»Året är ännu ett barn i januari månad», sade han som för att fortsätta herr Stens tankar. »Det tror, att allt bara är lek. Men så kommer februarius med den första sura minnesbetan och sticker som sylar. Så är det också med dig, herr Sten. Nittonårig, knappt mer! Och redan slottshövding och riddare. Men drag på järnhandskarna. Februarivädret är här!»
Herr Sten bleknade aningsfullt. »Det är något om min far, riksföreståndaren?»
Munken såg sig omkring för att vara säker, att de andra inte hörde honom. »Vår riksföreståndare, herr Svante, höll nyss stämma med bergsmännen i Västerås», viskade han och böjde sig ned. »Just som han då steg från bordet, vacklade han omkull, och när vi försökte att resa honom, märkte vi, att han var död. Ännu är det hemlighållet. Här är ingen tid att gråta, herre. Betänk, att du är alla svensksinnades hopp!»
Herr Sten strök över ögonen och reste sig upp med den kloka besinning, som var Sturarna egen. »Vem är du, och varför följer du mig inte, utan går din väg?» frågade han munken, som stod och plockade isbitarna ur sitt grå skägg.
»Vem jag är? En eremit, som bor under granarna och kan tiga. Därför blev jag skickad. Min väg gick just här förbi. Nej, jag har ingen lust att följa dig, herre. Jag har själv varit ung och känner de unga. Trummare, pipare, dans, dårskap er och stora ord, det är ungdomen!»
»Oss Sturar känner du ändå inte», tänkte herr Sten, när han steg i sadeln. Milt och ännu med en skymt av blyghet bad han sina tjänare, att om det skulle råka att komma till fejd i landet, förbli den svenska saken trogna i sina hjärtan och inte bara strida för att vinna penningar och granna kläder. Också fanns det nog ingen där bland husfolket, som inte hellre skulle ha nöjt sig med en tom säck över hästryggen att rida på, än de hade velat svika en sådan husbonde. Men det var ingen tid att förlora, och han valde raskt ut några få och skyndade bort.
Utan kamp fick han småningom rikets förnämsta borgar i sin hand, men stormännen voro avundsjuka på Sturarnas makt och röstade för, att den danskvänliga, gamla herr Erik Trolle skulle bli riksföreståndare. Det hölls därför många stormiga möten och bleve mycket tvistande, men bönderna ropade, att de ville ha sin herr Sten, och för fridens skull blev han slutligen också vald och hyllad.
De första åren gingo, och sällan bleve det nu tid att sitta på någon solbänk i fönstersmygen.
I Uppsala spreds en dag vid distingens marknad det ryktet, att riksföreståndaren närmade sig på landsvägen. Köparna knöto fort ihop sina pungar, månglarna slogo igen sina stånd, och det blev lika tomt i vinstugorna som trångt utanför domkyrkan. »Han tänker på oss allmogemän och tillåter inte sina fogdar något övervåld», sade bönderna. »Och så flärdlös han sitter där på hästen i sin bruna sammet!» utropade hustrurna. »Att han har lite hermelin kring ärmen, är väl inte mer än rätt.»
Herr Sten gick in i sakristian. Han var rund i kinderna och hade litet huvud med ljust, uppkammat hår men hans handslag var trohjärtat och gott.
Det var dådlystna och självrådiga män, som möttes därinne i dagern från det högt sittande fönstret. Lärd och slagfärdig stod vid ena bordssidan doktor Hemming Gad, han, som under gamla herr Stens dagar bott som sändeman i Rom och varit med vid påven Borgias vilda fester. Han stödde hakan i handen, knep ihop de kvicka ögonen och tycktes ha sina egna tankar om världen. Mitt framför honom på andra sidan smålog den sluga Brask, som några år förut hade blivit bisp i Linköping. Och längst in tronade ärkebiskop Gustav Trolle, smal och lång, med torra, magra drag och halvsänkta ögon. Rådsherrar och domherrar fyllde rummet, och bakom dem i det uppslagna väggskåpet glittrade guldkalkar, pärlor och safirer och vittnade om kyrkans uråldriga makt och glans.
Herr Sten gick rakt fram till Trolle och räckte honom sin hand. »Herrarna av den danska arten ville hellre ha er far till riksföreståndare än mig», föllo hans ord. »Men låt oss glömma gammalt groll, och minns, att jag själv har gjort mitt bästa för att skaffa er ärkebiskopsstaven!»
»Våra ätter ha alltid hatat varann», svarade Trolle med isande förakt och vände sig bort. »Lägg ni er gunstfriande hand i böndernas! Vi Trollar ha ett vitt och ömtåligt skinn, som inte tycker om så hjärtliga handskakningar. Rid hem igen till ert Stockholm, jag rider till Stäket. Sedan får det sluta illa eller väl.»
Fast dörren var tillskjuten, hördes ordstriden ut i kyrkan. Djäknarna kände igen både Sture rediga och lugna stämma och den långsamma, nästan viskande Trolle. Ärkebiskopen hade ett sätt att viska, så att vart ord tydligt kunde ljuda genom en hel domkyrka.
I solbärgningen var herr Sten redan på väg till Stockholm. Marknadsfolket knotade, och tennstopet ville inte gå med vanlig fart från skägg till skägg.
Nästa höst landade en mängd båtar i vikarna kring Stäket, och herr Stens folk började att belägra ärkebiskopsborgen. »Här bor trollet i sin kula», ropade Trolle från vindögat med ett stelt leende. »Tro ni, bönder, att ni kunna skjuta sönder Stäkets murar med era träpilar?» Därefter satte han sig lugnt till bords under en tronhimmel av guldtyg. Söner av rikets förnämsta ätter passade upp honom för att lära sig hovsed, och nere på borggården tämde svennerna hans jaktfalkar eller övade sig med vapen.
Det fanns rikliga förråd, och under de långa vinterkvällarna, när kaplanen läste högt, sprakade brasorna muntert i spislarna. Trolle satt och såg i elden med de tunna, långa fingrarna rakt utsträckta på stolsräckena. »Det dansar många små lågor över veden», sade han, »och många små kronor över svenska folket, men ingen av dem är lysande nog att uppsluka de andra och bli en enda stor flamma. Jag behöver ett gott danskt svärd för att slå av femtio eller åttio huvud, om herrarna här skola lära sig igen att tala på knä med sin ärkebiskop.»
Först när det åter blev sommar kring ängarna, började borgfogden att i smyg ängsligt räkna de sista inrökta och saltade lammkropparna i källaren. En afton var man just som bäst sysselsatt med att duka bordet, och herr ärkebiskopen behagade påtaga sina högtidskläder. Kammarsvennen sprang med hans pärlbesydda tofflor. Dörrsvennen slätade knypplingarna kring hans silkesvantar. I salen stämde spelmännen och kvintilerade, och förskäraren, som kallades bissare, bugade sig redan i dörren för den högvördiga faderns ännu tomma stol.
Helt oförmodat hördes då Trolles korta, hastiga steg i trappan. Han gick lika tyst, som han talade, men just därför kände alla genast igen, att det var han. Bissaren blev så bestört, att han halkade omkull och låg där tjock och raklång på golvtiljan. Det var en storkarl till tjänare med silverbryne och förskärarkniv vid bältet. Mössan, som var kantad med en fjäderkrona, rullade genom halva salen. Men Trolle såg varken åt bissaren eller hans fjäderprydnad, utan skyndade sig förbi upp i tornet till rustkammaren. Därifrån var utsikten vidast.
Rustkammaren upplystes svagt av ett rött sken. Avspeglingarna i mörka harnesk, benskenor och järnhattar glimmade som ljuslågor i oskurade och dunkla hornlyktor. »Det brinner utanför Stockholm», sade rustmästaren, som höll på att rulla en piltunna till dörren. Trolle gnuggade förnöjt händerna och svarade: »Vet du vad, gamla trotjänare! Det är den tappra Sören Norby, som kommer med sina danskar för att befria oss. Nu härja de och bränna.»
»Låt oss inte glädja oss för tidigt», invände rustmästaren, medan han vickade ut tunnan genom den smala dörren. »Här stå tre obekanta män och gapa i trappan. De ha visst något på hjärtat.» Främlingarna gingo då några steg högre upp, pekade på sina blodiga kläder och ropade till Trolle: »Vördigaste herr fader, danskarna äro slagna, och vi äro tillfångatagna danskar. Herr Sten har skickat oss för att visa, vad hans fiender ha att vänta.»
Deras ord hördes ned till borggården, och manskapet började knota. »Stilla, stilla!» varnade Trolle från vindögat med en halvt välsignande, halvt befallande handrörelse, fast askgrå om kinderna. »Jag skall låta ro mig till Stockholm och själv stå till svars inför herrarna. Hur de så än döma, skola de nog sedan få spörja, att jag inte därför ligger i min grav.»
Högmodigare och kallare än någonsin steg han fram vid riksmötet i Stockholm. »Du är en mandråpare, ty du har vållat mångas död bara för att få härska», ropade herrarna. »Om vi också bli bannlysta till straff, skall din borg rivas och du mista din ärkebiskopsstav, och för Sveriges befrielse våga vi liv och blod.»
En efter en gick fram och satte sitt sigill under det skriftliga beslutet om Trolles avsättning, men den sluga biskop Brask böjde sig djupare ned över pergamentet än de andra. Oförmärkt gömde han under vaxet en liten sedel, på vilken det stod präntat: »Härtill är jag nödd och tvungen.»
Följd av den samlade menighetens förbannelser, rodde Trolle sedan hem till Stäket.
Nu regnade det inte bara träpilar över murarna, utan kulor av sten och järn. En vattenport stod lämnad på glänt, och så snart det blev nedmörk natt, började de anfallande att krypa in genom porten. De kommo in i en smal gång och rusade ivrigt framåt. »Nu taga vi trollets näste!» lovade de. Men gången gick inne i själva ringmuren och förde hela tiden runt, runt, ända tills den blev trång som en rämna. Då förstodo de, som voro innerst, att de hade lockats i ett försåt. De arbetade ångestfullt för att vända om, men de eftersta trängde på utan aning om faran. När hela gången var full, ljöd ett rostigt gnissel, och en tjock järndörr gled ned ur taket och stängde ingången. Där stodo knektarna i kolmörkret utan att varken kunna komma längre in eller tillbaka, uppslukade av den hemska och fruktade borgen. Deras nödrop trängde bara som ett svagt vindsus genom väggarna, och Trolle såg från vindögat över ringmuren och utbrast: »Min gamla lindorm, nu har du ätit dig mätt för flera dagar.»
Törstiga och uthungrade, visste de instängda snart inte längre, om det var natt eller dag, och de beredde sig på att dö. Då ropade den innersta, att han länge hört vatten drypa på andra sidan väggen, men att han rivit sina händer så blodiga på att maka loss stenarna, att han inte förmådde mer. Hans närmsta man kröp då fram mellan hans knän och fortsatte arbetet, så länge han orkade. Därefter gjorde den nästa på samma vis och så åter den nästa, ända tills den, som från början hade stått innerst, kom allra efterst. Det uppbrutna hålet var då så stort, att en människa kunde krypa genom det, men utanför var en djup brunn. Tidigt morgonen därefter blev en spann nedfirad efter vatten, och en av knektarna klättrade då in i spannen. »Vindspelet går tungt i dag», brummade den gamla väktare, som stod ovanför och vevade. »Om livet är dig kärt, gubbe, så tig stilla», viskade knekten och reste sig drypande upp ur spannen framför honom. Väktaren, som hatade sin husbonde, hjälpte då knekten att hissa upp de andra, och det var ännu knappt mer än gråljust. När alla voro uppe, drogo de sina svärd. De skyndade till tornporten, och Trolles egna tjänare, som samlades i hans sovstuga, tvungo honom att giva sig. När han leddes ut till lägret, ville folket slå ihjäl honom, men herr Sten, som också var där, skyddade honom ädelmodigt och lät skicka honom till klostret i Västerås.
Under tiden lyftes borgportarna från sina krokar, och bönderna
hasade sina jordiga träskor över ekgolven. Murbruket dammade kring
deras spett. Det var en glad möda att bryta ned det fäste, varifrån
ofrid och ofärd så länge flugit ut över landet som svarta
korpar. Mellan teglet plockade de fram små inmurade askar med
helgonben, som de kysste och gömde under sina kläder. Snart var hela
borgen jämnad med marken, och där den hade stått, torkade fredliga
fiskare sina nät och släpade sina linor, när de drogo skutorna genom
det spegellugna sundet.
