I dagarna tre växlade tornej och muntra gästabud, och Stockholms borgare skänkte Kristian Tyrann ett förgyllt dryckeskärl med sextio ungerska gyllen. Ärkebiskop Trolle, Didrik Slagheck och den tilltagsna biskopen i Odense, Jöns Beldenack, hade dock mitt under festligheterna ofta hemliga överläggningar med konungen. På tredje dagen uppkallades helt oförmodat en mängd biskopar, ädlingar, borgare och förnäma fruar till slottet.
»Klavus, Klavus!» ropade mor Metta glädjestrålande och virvlade om i kammaren. »En sådan heder! Här har det kommit bud, att du skall med upp på slottet. Tag nu på dig dina nya kläder, så att du inte ser sämre ut än de sturska jutarna.»
Det var också en dräkt, som hette duga. Tyget var hopsnörpt i pös vid axlarna och uppristat här och var, så att det ljusare undertyget svällde fram. Skorna voro breda framtill som mulen på ett nöt, kappan var fodrad med ekorrskinn och mössan pälsbrämad. Stor var han ju förut, men nu såg han ut som en verklig jätte. »Slå nu knut på vanten», bad hon, »så att du kommer ihåg att säga så här, när du stiger in i den långa, långa salen: Frid i stugan, Ers Nåde, så reder det sig nog, vi äro ju alla kristna... Hur var det nu?»
Han torkade svetten ur pannan. »Frid med din fruga, unga Kristian, så... Nej, det var galet!» Mor Metta blev allvarsam, men hon kunde ändå inte låta bli att högmodas en smula, ty förnämt var det i alla fall att ha så mycket kläder på sig. »Du duger just att tala med storfolk, du», sade hon. »Glöm åtminstone inte att sluta att spisa, så fort kungen torkar fingrarna!»
Men då blev Klavus nära på ond. »Jo, det skulle just vara prydligt», muttrade han, »om kungen fick se, att jag inte satte bättre värde på fägnaden. Ånej pass! Nog skall jag göra heder åt maten alltid, om Hans Nåd också får vänta en stund.» Klavus mätte golvet med långa steg, och barnen stodo i en ring och beundrade honom. Upphettad kysste han dem på kinderna och strök henne över håret. »Helgonen vare med era kära, kära», sade han blidkat och drog och tänjde på vantarna. »Nu blir det att berätta, när jag kommer tillbaka. Mor, jag tror allt, att du får ha litet renskt på kannan så där ungefär vid kvällsringningen.»
När han kom ut, hälsade hans bekanta med en djupare knyck på knät än vanligt. Han kände sig helt belåten med sig själv och tog ut stegen.
Men prisa inte dagen, förrän du sagt godnatt! När Klavus väl befann sig i den präktiga slottssalen, fann han det lugnast att tyst smyga undan bakom ryggarna i fönstersmygen.
Konungen steg in och satte sig under tronhimmeln och när alla voro samlade, stängdes dörrarna. Torr och mager ställde sig Trolle framför tronen och begärde rannsakning och dom över alla, som varit med om hans avsättning och förstöringen av hans borg. I dag var det äntligen hans segerdag. Skymf och nederlag brände ännu hans högmodiga sinne. Med det kalla hatets yttre lugn uppläste han påvens bannlysningsbulla mot de svenska herrarna.
Fru Kristina Gyllenstierna svarade med att frimodigt visa fram det av riksmötet underskrivna beslutet mot Trolle. Nu skyndade sig biskop Brask att riva bort sitt sigill, och till allas häpnad vecklade han upp den lilla sedel, på vilken det stod skrivet: Härtill är jag nödd och tvungen.
Harmfullt knötos många händer under kapporna, ty det var lätt att se, att den sluga bispen därigenom skulle gå fri. Emellertid fortsattes det långvariga förhöret. När konungen slutligen lämnade salen, var det redan så pass sent, att ljus måste tändas. Klavus och de andra borgarna vågade knappt svara på frågorna annat än med ett oredigt mummel. Men i sitt tysta hjärta talade han så mycket uppriktigare. »Gamla Klavus», sade han till sig själv, »aldrig trodde du, att du hade gjort någon för när. Du gick där och menade väl med alla, också med svenskarna, fast du har några droppar utländskt blod i kroppen. Är det därför du skall straffas? Kung Kristian, du lär oss något. När orättrådigheten kommer till makten, får den, som vill det rätta, bittra dagar.»
Han kände starka knekthänder gripa honom i armarna och rycka honom in i trängseln. Sören Norby och andra danskar, som nyss vid kröningen fått riddarslaget, hade tågat in med vakt och började att bortföra de anklagade mellan svärd och bloss. Bestörta och mållösa gingo fångarna utför den smala trappan till tornet. Där släpades de in i valvet. Dråpare och tjuvar, som under tidernas lopp vankat där i sina kedjor, hade ristat klumpiga bomärken och tecken i murbruket. Mot samma vägg stödde sig nu den allvarliga fru Cecilia av Eka, Gustav Vasas mor, och män och kvinnor av släkterna Lejonhuvud, Kurck, Banér, Gyllenstierna, Brahe och andra frejdade stormansätter. Några höllo trotsigt modet uppe, och herr Erik Johansson, Gustav Vasas far, avspisade vakterna med gyckel och bitande Vasaord.
Snart rymdes där inte fler, utan också andra valv, och salar blevo avspärrade till fängelser. Biskoparna och de andra andliga blevo instängda i ett trångt rum och fingo där lägga sig på golvet, bäst de kunde.
Den största mödan hade knektarna med Klavus, som den uppblossande vreden tycktes göra ännu bredare. Det var omöjligt att få hans jättekropp genom torndörren. Hur de än dunkade och sköto på, kunde de inte knuffa in honom. De ställde honom då för en stund vid sidan. Försiktigt drog han sig längre och längre bakåt. Småningom skymdes han alldeles av de bleka ansikten, som gingo förbi, och fackelljuset nådde honom inte längre. Hur han trevade, hittade han en förfallen trappa utan att veta, vart den bar. Fast tegelstenarna glappade, klättrade han uppåt steg efter steg.
När trappan slutade, kunde han förstå, att han befann sig på en av slottsvindarna. Genom den sönderblåsta gavelluckan blänkte stjärnorna, och från smedjegården trängde ett ljud, som lockade hans tanke till varma sommarnätter, där syrsorna sitta i gräset och gnida vingarna. Det slipande lätet kom från en flock av rödklädda bödlar, som i skenet från ett bloss vässade sina rättarsvärd.
Det knakade till under hans fötter, och han stannade i mörkret. Mellan de glesa golvplankorna kunde han se ned i ett rum, där konungen satt vid ett bord. Det gick en sägen, att han hade hållit handen hårt knuten och fylld med blod, när han föddes. Också nu låg den knuten på duken, men han talade om handelsfördrag och kloka framtidsplaner och kryddade då och då sina ord med ett godmodigt infall. Därefter blev han tankfull och dyster. Blundande tryckte han skägget djupt ned i den svarta kappan och viskade något om sitt kungalöfte vid kröningen.
Didrik Slagheck böjde sig över honom, smidig och illistig, med armbågarna i sidorna och händerna öppna. »Förrän Ers Nåde gör slut på de svenska storherrarna och deras tvedräkt, blir här aldrig lugn», invände han mjukt och lätt. »För egen del har Ers Nåde storsint kunnat lova dem förlåtelse, men aldrig på kyrkans och påvens vägnar.»
»De äro kättare och måste dömas som kättare», avslutade Trolle, som kom i dörren. För att beveka konungen föll han tre gånger på knä.
Bakom honom väntade hans småsvenner vid tröskeln. Isad av skräck
stirrade Klavus från sitt gömsle mot Trolles vapensköld, som i guld
och färger var sömmad på deras kläder. l skölden stod ett halshugget
troll, ur vilket blodet sprutade.
