Kristian Tyrann drog sedan söderut hem mot sitt land, och var han stannade, uppsattes galgar och stegel och hjul. Den åldriga doktor Hemming Gad hade i Finland nyss fått sluta sina dagar på avrättsplatsen. l Jönköping avlivades herr Lindorm Ribbing, och strax efteråt blevo också hans små söner framletade.
Huvudet avslogs först på den äldsta gossen, och den yngre, som bara var sex år, började gråta. »Kära man», bad han sin bödel, »bloda inte ned min skjorta, för då får jag ris av mor!» Bödeln kastade upprörd svärdet och lovade, att förr skulle hans egen skjorta blodas. Men konungen, som såg på, skickade fram en av sina knektar och lät honom halshugga både barnet och bödeln.
Klosterfolket var för det mesta belåtet med, att kättarna straffades, och nunnorna i Vadstena hälsade konungen med fromma sånger. Med munkarna i Nydala kom han däremot inte lika väl överens, utan både abboten och flera av bröderna blevo kastade i sjön, och var det på herrarnas gårdar fanns svensksinnade män och kvinnor, rådde förlamande sorg.
I kyrkorna upplästes för allmogen ett gammalt förbud att bära vapen -- de vapen, som så ofta hängts vid bältet i nödens stund. Men bönderna sorlade, att järn och svärd inte skulle fattas, så länge de hade sina fötter att förfölja med och sina händer att hämnas med.
Upptänd av längtan att få tjäna sitt land, hade Gustav Vasa flytt ur fångenskapen i Danmark och strövade genom bygderna uppåt Sverige. Han manade allmogen att samlas och följa honom, men hans åhörare stodo misstrogna, och ofta sköto de efter honom med bågarna. Förklädd uppsökte han sina närmaste anhöriga, men när de hörde, att han tänkte på uppror, blevo de förskräckta.
En morgon, när han gick på jakt vid Rävsnäs, som var ett av hans fädernegods, mötte han händelsevis en tjänare, som kvävd av gråt berättade om Stockholms blodbad. Då svor den harmfyllda ädlingen att våga sitt liv för att hämnas sina fränder och befria sitt folk. Följd av en enda dräng, steg han till häst med sina i hast hopplockade dyrbarheter, men drängen rymde snart ifrån honom. Ensam fortsatte han på villande stigar uppåt de skogar, där Engelbrekts dalkarlar ännu som förr sutto vid brasorna och täljde sina bredbladiga pilar.
Julskymningen bredde sig över Stockholm, och under hopplöshet och förtvivlan sågo borgarna det dystra året lida mot sitt slut. Om nyårsnatten voro en myckenhet ljus tända på Storkyrkans många olika altaren och inte minst på sankt Görans. Kyrkportarna stodo öppna, och de bedjande lågo på knä från tröskeln ända upp mot högkoret.
Då upplåstes en liten sidodörr till kyrkogården, och ut trädde en skara präster med vaxljus. Mellan sig buro de en öppen kista, och i den låg en nött och maskfrätt helgonbild, klädd i atlaskkjol och svept som en död. Det var sed, att när någon av de gamla helgonbilderna begynte att multna sönder och måste utbytas mot en ny, blev det överåriga belätet på det sättet begravt i vigd jord.
En av åskådarna tog häftigt ett par steg framåt. Det var en ung smedsson från Örebro, och han hette Olavus Petri. Han hade varit kansler hos biskop Mats. l Wittenberg hade han fått sin magistergrad hos Martin Luther, som just nu under sommaren blivit bannlyst.
»Ett och ett halvt årtusen har förrunnit efter Kristus», mumlade han halvhögt, »och ännu tillbedja ni trädockor, alldeles som fordom blotmännen vid Uppsala högar. Jag har läst min bibel, och jag känner en ny och renare lära.»
Några av folket ville tysta honom, men Klavus, som stod vid grinden, höll dem tillbaka. »Tala ut du, mäster Olov!» bad han, och hans kinder flammade.
Olavus Petri såg på honom, men teg, ty han visste, att ännu var inte stunden inne. l detsamma rungade ett klämtslag från tornet, långsamt följt av flera.
»Ett nytt år, sade han, och alla knäppte sina händer, gripna av stora aningar. »Året femtonhundratjuguett! Vad rymmer månne det året i sitt sköte för oss svenskar?»
Vi ha nu sett, hur mitt bland förödande oväder allt småningom växte och ljusnade i det land, där offereldarna förr brunno i de mörka skogarna. Många grymma fejder ha vi tvungits att vara med om, och ofta ha vi kommit till tider, där det mesta är okänt eller ovisst. Många skrock från de långa vinterkvällarna och från den ensamma stigen och många ålderdomliga föreställningar ha vi letat samman för att få veta, hur man då tänkte. Och hur kan man inte lära sig att älska människorna när deras liv är avslutat, och vi långt borta i sägnernas värld höra segerlarmet från deras borgar och klockringningen över deras bårar!
Där står nu i vintersnön den väntande mäster Olov, och jag tror,
att vi smyga oss fram till honom och ropa genom nyårsnatten det
hårdaste vi kunna: »Gustav Vasa, kommer du inte snart med dina
dalkarlar!»
