Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arwidsson som publicist i Äbo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ankomsten till Åbo hösten 1819. Medan främmande välden
inbryta med sina bojor, förnimmer han i fosterlandets
natur, i susningen bland tallarnas kronor och ur de gråa
fjällen röster, som mana oss att följa „den stig, som till
äran och friheten går".[1] Om ock versformen är tagen
från den götiska „Vikingasäten, åldriga lunder”, är det
omisskänligt att till de literära reformplanerna och
väkkelsen af nationela egendomligheter här kommit
sträfvanden af annan art. Också föreföll hans sång betänklig i
Sångconventet. Man klagade att hans ord voro „nog
burschenhaft. Våra matta själar tåla det ej".
För att karakterisera hans stämning må äfven nämnas
hvad han yttrar i brefvet till Crohns af den 7 december
1819, med anledning af notisen från Upsala om
kronprinsen Oskars vistelse därstädes. Atterbom hade vid sin
hemkomst blifvit lärare i tyska för den unge prinsen, som
äfven åhörde Geijers och Bibergs föreläsningar, och under
dessa inflytelser „till alla delar adopterat den nya skolans
åsigter. Han hyllar deras tänkesätt om religion, fädernes-
landskänsla och konst, såsom den ifrigaste Phosphorist".
Man hade nu tänkt fira Oskars-festen den 1 december på
Upsala högar, som skulle belysas med 200 facklor och där
ett götiskt svärd och dito horn skulle öfverräckas åt
prinsen, verser sjungas och tal hållas. Men kungen hade fått
höra af alt detta och hindrat tillställningen. „Hvarföre?”
utbrister Arwidsson, „han fruktade väl en Wartburger-fest!
Huru platt!! Vet man då ej hvad heliga följder högtidliga
fester hafva, i åsynen af de gamla Gudarne och flammande
fornminnen? Huru verkar ej norrskenet på ett öppet hjerta,
och hvad är det annat än vakande hjeltars kämpande
ande? . . . Dumt folk!″ Hade Arwidsson vetat hvad
kejsar Alexander i Åbo några månader tidigare yttrade till
Lövenhjelm för Carl Johans räkning, skulle han funnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
