Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några inom elektricitetens område använda uttryck - Normalljus - Spårvidderna på Europas järnvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några inom elektricitetens område använda
uttryck.
En elektrisk ström säges ha styrkan 1 ampere (amp., A), om den
ur lösningen av ett silversalt avskiljer l.ns mg. silver på en sekund.
En kvicksilverpelare med 1.063 m. längd och 1 mm2 genomskärningsarea
vid 0° genomlöpes av en ström av 1 amp. styrka. Spärrningen mellan
kvicksilverpelarens ändpunkter, »fallhöjden», utgör då 1 volt.
Produkten av volt och ampere kallas watt och är ett mått på strömmens
arbetsförmåga, d. v. s. det arbete, som strömmen förmår utveckla per
tidsenhet (effekt). 1,000 watt kallas en kilowatt (kw). En ström, som
under en timme utvecklar 1,000 watt, lämnar alltså ett arbete av 1,000
watt-timmar eller en kilowatt-timme (kwt).
En metalltrådslampa, vilkens ljusstyrka är 16 normalljus,
förbrukar c:a 20 watt. Om den elektriska spänningen mellan dess
tillledningstrådar är 220 volt, blir strömstyrkan i densamma M/220 eller O.09
ampere. En dylik lampas »strömförbrukning» eller rättare
energiförbrukning under en timme blir alltså 20 watt-timmar eller 0.ra kilowatt-timmar.
736 watt firo lika med en hästkraft; således O.736 kwt lika med en
håstkrafttimme. Vid omsättning i en elektrisk motor av elektrisk energi
till mekanisk förbrukas emellertid i följd av friktion och andra motstånd
en del av den elektriska energien, så att av den i motorn införda
elektriska energien endast en viss procent kan utnyttjas som mekaniskt
arbete. Detta antal procent kallas för motorns verkningsgrad. Denna blir
större, ju större motorn är, och kan sättas för en 2 hkrs motor till c:a 77 %,
för en 10 hkrs motor till c:a 84 °/o och för en 60 hkrs motor till c:a 89 °/o.
Om i de elektriska motorerna ingen friktion e. d. funnes och
sålunda ingen^ elektrisk energi behövde förbrukas för övervinnande av
extra motstånd vid rotationen, skulle den elektriska motorn för varje
förbrukad 0.736 kwt leverera en hästkrafttimme. Då nu, som vi ovan
sett, dylika motstånd finnas och alltså en del av den tillförda
elektriska energien måste användas för övervinnandet av desamma,
förbrukar en elektrisk motor mer än O.736 kwt för varje levererad
hästkrafttimme. Då verkningsgraden hos t. ex. en 2 hkrs motor är 77 °/o,
förbrukar den för varje levererad hästkrafttimme 100ln 0.736 eller O.95 kwt.
För en 10 hkrs och 60 hkrs motor erhållas respektive O.ss och 0.83 kwt.
Normalljus.
1889 antogs som normalljus tjugondedelen av den ljusmängd, som
utstrålar från 1 kvcm. stelnande platina vinkelrätt mot metallens yta.
Enheten kallas »bougie décimale». Av praktiska skäl föredrogs dock
sedermera Hefnerlampan med rund full veke i nysilverrör av 8 mm.
inre diameter och lågans höjd utan lampglas «=■ 40 mm. Brännämnet är
amylacetat. Enhetsljusstyrkan erhålles vid 760 mm. barometertryck och
8.» liter vattenånga pr kubikmeter. 1909 bestämdes genom
överenskommelse, att Amerika, Frankrike och England skulle ena sig om en
gemensam ljusenhet, som skulle kallas internationellt normalljus och som
skulle vidmakthållas konstant och fortlöpande jämföras med
Hefnerlampan, som behölls i Tyskland och Sverige. Förhållandet mellan
ljusenheterna är fastställt salunda: 1 internat, normalljus — 1 bougie
décimale => I.11 hefnerljus. Den i Sverige brukliga ljusenheten är — O.90 av den
nya. Numera användes dock i praktiken mest elektriska lampor
jämförda med Hefnerlampan.
Spårvidderna på Europas järnvägar.
Hela Europa, med undantag av Ryssland, Finland, Balticum,
Irland och Pyreaeiska halvön, har för sina stambanor enat sig om en
spårvidd, den s. k. normala — 1.435 m. Samma .vagnar kunna sålunda
nu, sedan ångfärjor förmedla trafiken över Östersjön via Sassnitz
samt Öresund och Bältena, användas ända uppifrån Narvik ned till
Konstantinopel eller Neapel.
I Ryssland och Finland är spårvidden I.524 och i Spanien och
Portugal 1.67. vilka länder således ha den bredaste spårvidden i Europa.
I Sverige brukas på enskilda banor, utom den normala, icke mindre
än 5 olika spårvidder, nämligen: 1.067, I.023, O.891, O.802 och O.600, av vilka
0,891 är den vanligaste för smalspåriga banor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
