Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Social krönika 1924—25 av Bertil Nyström - 4. Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedermera ratificeras av parlamenten i de 56 till organisationen
anslutna staterna. Man borde alltså kunna räkna med över åtta hundra
ratifikationer, men vid utgången av år 1924 voro registrerade endast
129, varav sju avsågo arbetstidskonventionen. Av de sistnämnda
ratifikationerna voro därtill tvenne knutna vid det villkoret, att de skulle
träda i kraft först sedan konventionen ratificerats av vissa som
konkurrenter fruktade grannstater. Detta ger en siffermässig bild av de
svårigheter, som i rikt mått ännu föreligga för ett internationellt
samgående på det sociala området.
I huvudsak äro därför nu som tidigare de särskilda länderna och
folken nödsakade att i enlighet med givna nationella och historiska
betingelser själva söka lösa sina samhällsproblem. Bland dessa intager
frågan om åstadkommande av ökad arbetsro och bättre förhållanden
mellan arbetsgivare och arbetare en viktig plats såväl ur politisk
synpunkt, med hänsyn till att arbetsstriderna i hög grad förbittra
samhällslivet, som ur ekonomisk och social, då bättre samarbete mellan
arbetsgivare och arbetare torde vara en av de viktigaste
förutsättningarna för den förökade och förbilligade produktion, som ensam kan
uppbära strävandena mot bättre samhällsförhållanden.
När man söker efter medel att undvika arbetskonflikter och ernå
ökad arbetsro, har man i huvudsak följt tvenne tankelinjer, av vilka
den ena inneburit arbetstvisternas hanskjutande i större eller mindre
utsträckning till förliknings- och skiljenämnder, arbetsdomstolar och
andra organ för det allmänna, medan den andra åsyftat arbetstagarnas
meddelaktighet uti företagen eller åtminstone i deras ledning.
I vårt land, där inom större delen av näringslivet
arbetsförhållandena äro ordnade genom mellan arbetsgivare och
arbetarorganisationer ingångna kollektivavtal (vid årsskiftet 1924/25 2,214, berörande
c:a 13,000 arbetsgivare med 413.000 arbetare), är tvistigheters avgörande
genom skiljedom rätt så välbekant. Bestämmelser om tvisters
behandling genom förliknings- och skiljenämnder, i regel paritf tiskt
sammansatta av arbetsgivare och arbetare under en opartisk ordförande,
gälla för en tredjedel av kollektivavtalens hela klientel, men inskränka
sig till rättstvister rörande tolkning eller tillämpning av gällande avtal,
medan stadganden om skiljedom även i fråga om uppgörande av nytt
löneavtal o. d. »intressetvister» numera äro mycket sällsynta även vid
vatten-, gas- och elektricitetsverk, renhållning, spår- och järnvägar o. d.
arbeten, varest arbetsnedläggelser framstå såsom särskilt allmänfarliga.
Gjorda försök att på lagstiftningens väg giva skiljedomsinstitutet mera
allmän räckvidd hava i vårt land mött ett kompakt motstånd från
såväl arbetsgivare som arbetare och därför ej kunnat genomföras.
Erfarenheter från länder sådana som Australien och Norge och på sistone
även Tyskland, där man permanent eller temporärt genomfört en mera
allmängiltig skiljedomslagstiftning, synas också ge vid handen, vilka
svårigheter det möter för det allmännas representanter — ty i
praktiken blir det dessa, som fälla domen, då nämndens arbetsgivar- och
arbetarledamöter intill det sista pläga hävda sina särintressen — att
skiljedomsvis fastställa löner, som innebära ett ur samhällets synpunkt
riktigt avvägande mellan produktionens och arbetarnas inbördes
motstridiga krav. Det är ju knappt möjligt för staten att garantera, att de
i skiljedomen fastställda lönerna äro sådana, att de kunna av
arbetsgivarna betalas, liksom även att de äro nog höga för arbetarna att leva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
