Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till järnvägarnas hundraårsjubileum av A. B. Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 264 —
tilltänkta återgången aldrig blev av. Järnskenorna vunno en snabb
utbredning, och intresset inriktades på att utexperimentera de bästa och
för ändamålet lämpligaste skentyperna. Materialet var från början
tackjärn, men då detta befanns för sprött, övergick man snart till det
fastare smidesjärnet.
Något behov av enhetlighet i fråga om spårvidden torde icke ha
gjort sig kännbart vid byggandet av de gamla lokala gruv- och
transportbanorna. Även efter järnrälsernas införande växlade den å olika
banor, och torde i allmänhet ej ha uppgått till mer än 0.9 å 1.2 m. Å
den år 1800 färdigbyggda Merthyr—Tydlilbanan i Sydwales utökades
emellertid avståndet mellan spårkanterna till fem fot, motsvarande
bredden mellan hjulen å de vanligast förekommande engelska
lands-vägsfordonen, och detta exempel följdes senare bl. a. av den
viktiga Liverpool—Manchesterbanan. Genom en parlamentsakt av år
1846 fastställdes denna spårvidd (I.435 mm.) som den normala för
Det första brukbara adhesionslokomotivet (1813 i.
England, och den har sedan blivit den förhärskande jämväl i de flesta
andra länder. Endast ett fåtal stater ha avvikande normalspårvidd,
så Ryssland (I.524 mm.), Irland (I.600 mm.), Spanien, Portugal och Indien
(1.676 mm.). Vid sidan av de normalspåriga järnvägarna har emellertid
flerstädes, där trafikbehovet varit mindre starkt eller där hänsynen till
anläggningskostnaderna så krävt, med tiden vuxit upp ett nät av
smalspåriga banor av delvis ganska oenhetlig spårvidd; den sammanlagda
längden av dessa banor torde dock endast uppgå till omkring 1/7 eller
Vs av de normal- (eller bred-)spårigas.
På de första järnvägarna drogos vagnarna av hästar eller med
människokraft, där man icke tilläventyrs på grund av markens
lutnings-förhållanden medelst anläggande av dubbelspår och linanordningar
kunde låta de lastade vagnarna själva tjänstgöra som dragare. Senare
begagnade man sig i stor utsträckning av stationära ångmaskiner, som
utplacerades på lämpliga ställen efter banspåret och vilka med
tillhjälp av kedjor och linor kunde lämna den erforderliga dragkraften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
