Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till järnvägarnas hundraårsjubileum av A. B. Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det äldsta bevarade svenska lokomotivet, »Fryckstad» (1855).
pä riddarhuset om undersökning rörande möjligheten av att anlägga en
»järnrailväg» mellan Vättern och Hjälmaren för att såmedelst med
varandra förbinda de nu isolerade vattenvägarna Göta och Hjälmare
kanaler. Men saken var för ny och ansågs outförbar. I Sverige med dess
kalla och snöfyllda vintrar skulle en järnväg endast under den varmare
årstiden kunna komma till användning, och det befarades, att spåret å
en så lång vägsträcka heller icke skulle kunna skyddas för åverkan och
förstörelse av kringboende, vilka »icke lära uraktlåta tillfället att där
hämta sina järnbehov». Först på 1840-talet kom frågan åter under debatt,
och nu så småningom med bättre framgång. Särskilt utvecklade greve
A. E. von Rosen, »de svenska järnvägarnas fader», en outtröttlig
verksamhet i ord och handling för åvägabringande av en bättre förståelse
av det nya kommunikationsmedlets nytta och betydelse, von Rosen
var också den förste, som i vårt land utverkade koncession på
järnvägsbyggnader, först (1845) för ett planerat system av banor — tre
huvudbanor jämte åtskilliga sidolinjer — som emellertid aldrig kom till
utförande, då det engelska kapital, med vilket initiativtagaren räknat,
Statens järnvägars snälltågslokomotiv litt. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
