Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra större högtider, deras uppkomst, seder och bruk av Arvid Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våra större högtider, deras
upp-..........komst, seder och bruk.1 —
Det är egendomligt, vad männislcan ibland är konservativ, och
vad hon gärna håller fast vid företeelser, som hon kanske borde hava
vuxit ifrån för länge sedan. Särskilt gäller detta folktroföreställningar,
och i all synnerhet sådana som äro förknippade med våra årliga
högtider. Vi hava julgran och jullekar; vi hava påskägg och påskris; vi
hava majstång och majeldar. Dessa gamla seder och bruk
upprätthållas med traditionell kraft år efter år, men hur många veta egentligen
varför vi äta påskägg, eller varför den smyckade majstången reses? Som
regel kan man säga, att dessa folkbruk bottna i urgamla magiska
föreställningar. Det är utan vidare klart, att dessa föreställningar och
seder applicerats på sådana dagar, som i folkmedvetandet spela den
största rollen. Särskilt läggas de på de årliga festdagarna såsom jul, påsk
och midsommar, men även på de personliga festdagarna, såsom
födelsedagen och bröllopsdagen.
Våra årliga fester äro av två slag, fasta och rörliga. Till de förra
höra julen, nyårsfesten, valborgsmässoafton och första maj samt
midsommar ; till de senare fastlagen, påsk och pingst. Även enstaka, årligen
återkommande fasta festdagar finnas, t. ex. mårtensfesten den 10 november.
Folkseder och bruk, som årligen upprepas vid en viss tid,
innesluta, som man kan förstå, en god del kulturhistoria och en kanske
ännu större del religionshistoria. Först i våra dagar har genom de
många nya och olikartade inflytanden, som träffat vårt folk,
traditionens kraft minskats, och i följd därav äro många av våra folkbruk i
utdöende. Det nationella bygger emellertid i hög grad på tradition,
och även när det gäller våra gamla folkfester, gäller den regeln. Det
är därför av största betydelse, att vi här hålla fast vid sambandet
med en gången tids bruk och uppfattningar genom att kärleksfullt
bevara gamla seder och genom att söka lägga in något av samma anda
vid firandet av våra fester, som utmärkte dem i våra fäders dagar.
Årets stora högtider hava som regel en religiös bakgrund. Men
detta förhållande träder ej alltid tydligt fram. I våra dagar hava en
del av dessa fester fått en stark världslig karaktär, t. ex.
valborgs-mässofirandet och midsommarfesten. Deras ursprungligen religiösa
läggning betyder ej, att de skulle hava ett kristet upphov, tvärtom, en
del bottna i hednisk tid, under det att andra upptagits från de judiska
festerna. Så t. ex. hava både påsk och pingst övertagits från den
judiska festcykeln, men naturligtvis omarbetats efter de kristnes tro och
föreställningar. En del av de kristna festdagarna spela ej någon som
helst roll för den lutherska kyrkan, utan äro ett arv från
katolicismens dagar. Som exempel kan nämnas allhelgonadagen.
Vid den översiktliga framställningen över de årliga festerna börja
vi med den fest, som firas vid midsommar. Den högtiden har gamla
anor. Redan Olaus Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, giver
en skildring därav i sitt kulturhistoriskt enastående arbete om de
nordiska folken. Han säger, att man vid midsommarafton samlar sig på
öppna platser; man upptänder väldiga eldar och sjunger visor, som
1 Litteratur: Nilsson, M. P., Årets folkliga fester, Stockholm 1915;
Hagberg, Louise, Påskhögtiden. Råsunda 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
