Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra större högtider, deras uppkomst, seder och bruk av Arvid Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på att fastan inträtt. Sedan fastetiden avskaffats, och festtiden
härigenom förlorat sin egentliga betydelse, började dagarna i veckan före
påsk att sammanblandas med fastlagsveckans dagar; så t. ex. kallas nu
ofta onsdagen i påskveckan för askonsdag.
I utlandet, särskilt i södern, förekomma fastlagsupptåg, vid vilka
maskerade människor draga omkring på gatorna, s. k. karnevaler.
Karneval kallades också på en del håll hela fastlagen. Ordet har
antagligen uppstått av det latinska carne vale (farväl kött). Men en del
härleda det från carrus navalis, vilket betyder skepp på hjul. Dylika
fördes också alltid med i karnevalstågen i södern Dessa karnevaler
tyckas ej hava förekommit hos oss. Däremot förekom det på
1500-talet, att karlar klädde ut sig till djur eller till fruntimmer.
Ända fram emot våra dagar har man i Norden haft den gamla
fastlagsleken att »slå katten ur tunnan». Denna gick så till, att en katt
instängdes i en tunna, som var fritt upphängd i luften, därefter red
man i karriär under tunnan och sökte med en påk slå ut botten.
Leken pågick, tills detta lyckades, och den stackars katten blev fri.
Påsktiden ar allvarlig och sträng. Kyrkklockorna ringde ej, utan
kläppen var uppbunden. Påskveckan kallas den stilla veckan, ty allt
arbete vilade. Särskilt skulle kvarnhjulen stå stilla, ty allt, som svängde
runt, ökade Kristi lidande, och av samma skäl fick man ej sy eller
sticka med nål på långfredagen. Häxorna voro i rörelse och foro
skärtorsdagen till Blåkulla, varifrån de återvände påsksöndags morgon.
Under denna tid hade de en särskild makt att draga till sig mjölk och
smör, och använde för detta ändamål en mystisk medhjälpare,
påskharen eller baran. Man skyddade sig mot dem på många sätt, särskilt
genom påskeldar och skjutning. Men även vissa växter, t. ex. kål,
utgjorde ett skyddsmedel. På långfredagen vankades det ris; det varen
erinran om frälsarens lidande, men den folkliga tydningen i senare tidi
karakteriseras genom uttrycket »du får smäll för att du skall bli snäll»..
Påskriset har mycket gamla anor och tillhör de bruk, som livskraftigast
leva kvar i vårt land. Det står i ett direkt sammanhang med
föreställningarna om majen.
Det för påsken mest karakteristiska bruket är påskäggen, som?
överallt ätas på påskafton eller påskdagsmorgonen.
Det är en urgammal föreställning, att det, som har en särskilt
stark livskraft, äger förmåga att inverka på och stärka livskraften hos
annat, och att verka direkt befordrande på växtkraften. Ägget har i
alla tider uppfattats som en symbol av denna livskraft, och det är
klart, att magiska föreställningar gärna knyta sig till detsamma. Det
till utseendet döda ägget sluter inom sig det spirande livet, och bildar
den länk, som förenar de olika generationerna. Ägget motsvarar i
folkföreställningarna fröet, vilket det ju rent biologiskt gör. Som en
fruktbarhetens symbol blir det en sinnebild för naturens
återuppstån-delse och gör sig särskilt gällande mot våren, då hela naturen vaknar
upp ur sin vintersömn. Ägget spelar i detta avseende en stor roll
under förhistorisk tid och användes som offer. Dessa hedniska offer
fortlevde under den kristna tiden. Kyrkan försöker då att i sig upptaga
sådana bruk, som ej kunde undertryckas, genom att giva dem en kristen
form och ett kristet innehåll. I likhet med flera andra bruk höra
påskäggen hit, och kyrkan, som vid tiden för naturens pånyttfödelse firar
minnet av Kristi uppståndelse, övertager ägget, som ett
uppståndelsens tecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
