Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurkretsens tecken - Fixstjärnorna och Vintergatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 9 —
Djurkretsens tecken.
Väduren n# eller v Vågen eller
Oxen » V Skorpionen UKT »
Tvillingarna » n Skytten #■ »
Kräftan » 25 Stenbocken » z
Lejonet » U Vattumannen ik »
Jungfrun * » np Fiskarna £ » B
= Fixstjärnorna och Vintergatan. =
Fixstjärnorna äro solar, analoga med vår sol, vilka befinna sig på
oerhörda avstånd från denna. Under det att ljuset, vars hastighet är
nära 300,000 km. i sekunden, fortplantar sig från solen till jorden på 8
minuter och till den yttersta planeten i solsystemet, Neptunus, på
ungefär 4 timmar, så behöver ljuset från den närmaste kända fixstjärnan
4 å 5 år för att nå oss; för de flesta för oss synbara fixstjärnor måste
»ljustiden» räknas i århundraden eller t. o. m. årtusenden. Stjärnorna
indelas med ledning av spektrets utseende i följande sex spektralklasser:
Klass B eller Orion-typen, även kallade heliumstjärnor, emedan
de från ämnet helium stammande spektral-linjerna här överväga. Hit
höra de flesta ljusstarka vita stjärnorna i vår sols omedelbara
omgivning inom Vintergatan. Exempel: Bellatrix, Regulus.
Klass A eller Sirius-typen; hithörande stjärnor omgivas av en
mäktig väteatmosfär. Exempel: Sirius, Vega.
Klass F; gulvita stjärnor, i vilkas omhölje förutom väte åven
kalcium spelar en framträdande roll. Ex.: Canopus, Procyon.
Klass G; gula stjärnor, där talrika metaller, framför alltjärn,
uppträda vid sidan av vätets serie-spektrum. Vår sol och dess
»syskonstjärna» Capella äro typer för denna klass.
Klass K, inom vilka metall-linjer dominera på vätets bekostnad;
den rödgula Arkturus och den gulröda Aldebaran äro typiska exempel.
Klass M, till vilken flertalet av alla rent röda stjärnor hör,
kännetecknas av ett spektrum, genomdraget av mörka band, vilkas
förekomst röjer en vida lägre yttemperatur än i föregående spektralklasser.
Hit hör Betelgeuse och ett stort antal stjärnor med variabel ljusstyrka.
Ett närmare studium av intensitetsfördelningen i en stjärnas
spektrum möjliggör en noggrann uppskattning av dess verkliga
lys-kraft, kallad dess absoluta ljusstyrka. Denna ger, om den jämföres
med stjärnans skenbara ljusstyrka (»storlek»), stjärnans avstånd enligt
samma enkla princip, genom vilken vi bedöma distansen till ett antal
gaslyktor av känd typ med ledning av deras relativa ljus. — Även
stjärnans yttemperatur kan genom en snarlik metod direkt uppmätas.
Förskjutningen av spektrets linjer ur deras normala läge slutligen
giver, enligt en ur fysiken välbekant lag, ett mått på ljuskällans rörelse
i synlinjens riktning. Om denna sammanställes med stjärnans på
himla-sfären projicierade förflyttning, erhålles stjärnans individrörelse — som
dock dessutom måste befrias från effekten av vår egen sols ovan
omtalade rörelse i stjärnrymden. Man har kommit till den märkliga
slutsatsen, att stjärnornas rörelsehastighet sammanhänger med deras
spek-traltyp, d. v. s. med deras utvecklingsstadium. Sålunda hava
helium-stjärnorna i medeltal endast en tredjedel av de röda solarnas hastighet
(17 km. i sekunden). På samma väg har man för spiralnebulosorna,
vilkas avstånd sannolikt är ofantligt stort, funnit hastigheter av helt
annan storleksordning, i flera fall överstigande 1,000 kilometer i sekunden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
