Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Social krönika 1927—28 av Bertil Nyström - 1. Arbetslöner och socialutgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50.000 privatanställda tekniker, kontorister och butiksanställda. Härav
framgår, att lönerna inom dessa fack ligga högre än för vanliga arbetare,
för teknisk och kontorspersonal omkring dubbelt så högt.
Lönestegringen har för denna personal som grupp betraktad varit större än
levnadskostnadsökningen, och särskilt gäller detta vad de lägre
avlönade beträffar. Medan dessa sålunda uppnått en väsentligt förbättrad
levnadsstandard, torde man i de högre graderna på sin höjd kunnat
bibehålla samma ekonomiska standard i betydelsen av oförändrad
hushållsförbrukning, men däremot nödgats se sin sociala standard sänkt
i proportion med det förändrade inkomstläget i förhållande till andra
grupper i samhället. Vad nu sagts om de privatanställda, torde i än
högre grad gälla om statens och kommunernas tjänstemän.
Otvivelaktigt har under det senaste årtiondet löne- och
levnadsstandarden för arbetare och lägre tjänstemän förbättrats i en
utsträckning, som knappt har motsvarighet annat än under arbetarrörelsens
genombrottsperiod åren närmast före sekelskiftet Det nuvarande
relativt höga löneläget synes dock knappast ha alltför solida grundvalar,
ty de ävenledes förhållandevis höga arbetslöshetssiffrorna (se kap. 4)
giva en kraftig fingervisning om de svårigheter näringslivet har att
anpassa sig efter den nya lönenivån. Den svenska industriarbetaren
kan visserligen f. n glädja sig över högre realinkomst än någonsin
tidigare, men hans ekonomiska tillvaro har på samma gång blivit
åtskilligt osäkrare på grund av konjunkturväxlingarnas styrka och den
moderna industriens obenägenhet att ge sysselsättning åt annan än
full-målig arbetskraft.
Nu strävar emellertid flertalet människor kanske icke så mycket
efter höga som fastmera efter stadiga inkomster, möjliggörande att
upprätthålla den invanda levnadsstandarden t. o. m. under trycket av
sjukdom, ålderdom och invaliditet. Medlet härför beter försäkring mot
dessa olika risker. För sådana ändamål anlitades i första hand enskilda
försäkringsanstalter: sålunda fördubblades i Sveriges
livförsäkringsbeståndet från 1905 till 1915 och åter från 1915 till 1927, då det utgjorde
omkring 3 V2 miljarder kronor. Men även »folkförsäkringsbolagen» kunna
svårligen nå de sämst ställda, och under de senaste fyra decennierna
har därför efter tyskt och engelskt mönster i alla kulturländer
framska-pats en särskild socialförsäkringsorganisation, vilken såsom
ersättning för och komplettering av den offentliga fattigvården söker
säkerställa alla lönarbetare eller t. o. m. alla mindre bemedlade mot de
ekonomiska konsekvenserna av olycksfall, sjukdom, ålderdom,
invaliditet och arbetslöshet Enligt en beräkning, sc*m närmast avser år 1924,
uppgingo i vårt land kostnaderna för dylik social omvårdnad, inklusive
hälsovård och fattigvård, till omkring 254 milj. kr. per år eller c:a 42 kr.
per invånare, varav ungefär */« erlades av staten, 2U av kommunerna
och den återstående av de försäkrade och deras arbetsgivare. I
Norge och Danmark beräknades motsvarande utgifter till resp. 160 och
273 milj. kr., motsvarande resp. c:a 59 och 81 kr. per individ. Dessa
beräkningar avse dock år 1924, och sedan dess ha socialutgifterna i
våra grannländer ansenligt nedgått dels automatiskt i samband med
penningvärdets stegring, dels på grund av direkta
besparingsåtgärder, framkallade av det svåra statsfinansiella läget. Sannolikt utgöra
socialutgifterna i de nordiska länderna — bortsett från Finland, där
denna omkostnadspost ännu är ganska låg — för närvarande 40 å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
