- Project Runeberg -  Om svenska riddarhuset och dess ätter. 1, De åren 1625-80 introducerade /
69

(1869) [MARC] Author: Sigfrid Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mindre högt. Samma omdöme gäller äfven om de å vårt
riddarhus naturaliserade eller adlade utlänningarne: namnen
Ramsay, Kinnemond, de la Chapelle och Schrowe, Gladtsten
(Gladstone) Forbes, de la Motte och v. Meijer m. fl. buros af män
i våra härars leder. Och om de äfven icke så tydligt
omför-mala sina egares öden som t. ex. namnen Hufvudskått eller
Ögnelood, så äro likväl de fleste af dem tillräckligt kända för
att bli bedömda efter förtjenst. Med kännedom om några vissa
typer kan man också lätt för sig karakterisera de öfrige. Den
ofvannämde Mannersköld är en sådan typ. Som en annan
vilja vi nämna Johan Henriksson Reuter; han får en kula
genom munnen vid Rigas belägring 1621 och låter, då han
som kommendant i Birsen af samma blessyr lägges på
sjukbädden, ställa en krutfjerding vid sin säng för att förr
spränga sig i luften än nödgas till fienden uppgifva sin stad. En
Hans Johansson Willigman, borgareson från Stockholm och
som öfverstelöjtnant adlad, afslår år 1656 som kommendant
å Dunaburg fem ryssarnes stormningar; inser emellertid, att
han ej skall kunna behålla fästningen, och utströr derför
öfverallt inom den krut och ammunition, tänder så eld på
alltsammans och gör med sina återstående 60 man ett utfall, i hvilket
han ändtligen får banesår. Sådana drag, af hvilka många äro
ihågkomne och ändå fler förgätne, bevisa manlighet och mod
och utgöra det material, förutan hvilket aldrig vår
stormaktsära kunnat komma till stånd. Ty för de stores glans må icke
de mindres heder glömmas:

„anförarn ensam vinner icke slaget,
de djupa leder vinna det åt honom"

och såväl desse af härens underordnade befäl som de
tusentals „gemene," hvilka i fosterlandets tjenst använde sina
krafter och läto sitt lif, böra ha sin rättmätiga del af äran.
Men det blir ändå alltid — låtom oss erkänna det — blott
delvis, vi kunna hylla dem. Råhet, öfvermod och otaliga slag af
laster uppväxa ymnigt i krigets luft jemsides med mod, trohet
och hjeltedater. Den tappre, den beundransvärde krigarn var
ofta som menniska värd afsky och förakt. Torparesonen Per
Andersson, adlad Linderoth, dog 1673 som generalmajor af
kavalleriet; men i Linköpings konsistorium väcktes, till följe af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:38:33 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svenskari/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free