Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem samt- och synnerligen godh hälsa och sundheet, så och
önskeligh lycka, behollen resa och frögdesam återkomst heem
i landet."
Antager man, att de ofta upprepade föreskrifterna om
förtegenhet och tystnad häntyda på något medvetande om
verkets" brottslighet, så tager man tvifvelsutan fel. Tystnaden
skulle blott förebygga konkurrens i affären. Ty en sådan
allenast var detta företag i participanternas ögon, och de kunde
derför med en i annat fall vämjelig gudaktighet ställa det
under den Högstes hägn. Och för att icke heller i andras
ögon behöfva riskera skenet, föreskrefs det cheferna, att till
och med vid „Hufvuddesseiriens" utförande icke „skrijda till
blodzvtgjutelse, när den kan vndwikas, utan benöja sigh med
hvadh dee kunde eröfra." Men var nu detta omöjligt, måste
man tillfoga någon hvad „ledt och widrigt" var — nåväl, desse
Turkar och Morer voro „dee Christnes fiender," och det var
således ganska berättigadt för att icke säga förtjenstfullt, att
angripa, plundra och i nödfall nedhugga dem, helst när man
derigenom kunde „bibringa, tillwerfwa och anförskaffa H. Kongl.
M:jt och Chronan een anseenligh winst och profit."
Den Guds välsignelse, på hvilken de hoppats, kom likväl
icke deras werk till del. I September 1663 utgick väl
Sjöhjelm, som af K. M:jt erhållit bref på „jus belli emoth
Turck-och Morianerne," med skeppet Falken och gallioten Ulfsund
på den så väl öfvertänkta expeditionen, men stötte vid Anhalt
på grund; Falken kom loss, men gallioten blef borta. Han
måste derför öfvervintra i Göteborg. Nästa vår fortsatte han
färden med „Falken" — men det blef ändå ingenting af;
oenighet uppstod emellan både besättningen och de begge
undercheferna, holländaren Mann och svensken Hising, och den
senare måste till och med lemna skeppet i Mosambique för
den allt mer tilltagande osämjans skull. Så anträffas då
ändtligen „tvenne Mohriske skepp med kostliga och dyrbahre
wahrur" — men de släppas; och slutet på visan blir, att Sjöhjelm
går till Goa, hvarest han säljer eller pantsätter skeppet och
låter besättningen skaffa sig hem så godt den förmår. Folket
erbjuder sig att „tjena utan hyra och sitt innestående gage
eftergifva, allenast de måtte komma hem — men han hafver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
