Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skräckt öfver de ord hon låtit undslippa sig, —
»ropade ej någon mitt namn?» —
»Där föll stjärnan, som vi tänkte på —»
»Ack, sä grymt ödet är.»
»Nej, jag ser, det var en annan.»
»Vet kusin, jag känner mig så vemodig just nu.
En så underlig känsla .... jag undrar just hvar vi äro
om två år på denna dag.»
»Hvarför just om två år?»
»Jag vet det icke, det föll mig så in», svarade
hon skrattande, »det var som hofjunkaren brukar säga,
en idé som embarasserade mig.»
»Ulrika, mitt barn, så högt du skrattar», hördes
friherrinnans stämma i detsamma från aktern. »Vi
kunna ju icke höra ett ord af baronens vackra air,
endast för ditt uppsluppna skratt. En väl éducerad
dam bör mera tänka på sin person.»
»Vår sköna Afrodite, tänker på vågens hvita skum,
hvilket påminner henne om barndomens lyckliga vår.»
»Mon Dieu, hvad hofjunkarn jämt smickrar!» sade
fröken Liewen i det hon kastade en retsam blick på
Laforme, under det Ulrika, förlägen till följd af
modrens skarpa tillrättavisning, icke brydde sig om att
svara på Laformes fadda artighet — »men du fryser,
mon ånge ... tag min salopp! Man bör akta sitt unga
hjärta, min herre», tillade hon småskrattande i det hon
sänkte ett par smäktande ögonkast på Svenske.
En lång tystnad följde på dessa ord. Till och
med Schulenberg hade tröttnat på att tala med
general Stenflycht om sin hessiska pension och det var
endast årornas plaskande i vattnet som bröt tystnaden,
då slutligen alla på en gång utropade »nu äro vi
framme!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
