- Project Runeberg -  Carl Svenske : historisk berättelse från Frihetstiden /
468

(1900) [MARC] Author: Gustaf Björlin With: Nils Larsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 468 —

betjänt, hvarför icke äfven min häst, min kastanjebruna
Terpschichore? ... Vi skulle alla komma att höra till
samma societé des ames? I sanning lefva vi inte uti
ett upplysningens tidehvarf!»

»Jag tycker mig förstå att detta är hedniskt»,
sade Ulrika, i det hon tog ett steg tillbaka.

»Certainement jag tror som hedningarna på allt
eller på ingenting, après votre gout.» —

»Jag förstår icke?»

»Chagrinerar mig, kusin. Några ord skola kanske
förklara det. — Er vackra törnros par exemple, som
ni bär under hjärtat — har icke hon haft lif? Lilla
Ximene, som nyligen trampades till döds, hade icke
också hon en själ?... Helt visst!... Nå väl! allt som
tillhör naturen har en själ... Till och med stenarne
ändra ju sin form. Hvad är människan annat än det
högsta tinget inom skapelsen? Kunde blomman tala och
röra sig fritt, vore ju också hon som en människosjäl.
— I våra själar, kusin, uppnår skapelsen sin högsta
fulländning — hon är, som en af mina lärda vänner i
Paris en gång yttrade, vår Gud, vårt allt. Denna låga
syndiga själ, flarnet som prästerna kalla henne, detta
ingenting, det är just allt. — Förstår kusin mig nu?»

»Ack jag förstår blott ett enda», sade Ulrika, då
ljudet i detsamma hördes af den i korridoren utanför
marscherande runden — »rädda min far!»

»Eh bien, cousine! Ni måste då höra mig till slut.
Nu kommer en intressant sida af saken, som min vän
Laforme säger. — Hvem är det som bevisar för oss
att blomman verkligen har ett lif — att hunden kan
skälla, att vi själfva hafva en själ — något utom oss?
Vår religion?... Certainement non! — Endast vår
själ, vår förnimmelse, — alltså, om vår själ ljuger, om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svenske/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free