Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 49’ —
Några kraftiga kolfslag på dörren till korridoren
förtogo i detsamma ljudet af hans stämma.
»De äro utanför, skall jag öppna?» frågade hans
kamrat, den hederlige Strussenfelt, generalens forna
adjutant.
»Nej, låt dem själfva försöka. — Se här, herr
general, tag denna värja. Vi kunna slå oss igenom.»
Hen Buddenbrock lät handen vanmäktigt falla till
sidan.
»Rädda er själf, unge man», sade han i liknöjd
ton, »och lämna mig åt mitt öde.»
Dörren syntes nu färdig att gifva vika för de
upprepade kolfslagen, medan nere på gatan folkhopen
ökade sig för hvaije ögonblick.
»Ack ja, kusin! Fly!» ropade Ulrika, som nu
förstod hela sammanhanget och som denna tanke tycktes
återgifva fattningen, i det hon grep Svenskes hand och
sökte föra honom åt sidan. — »För min skull!»
»Skynda, herre», hördes i detsamma en hes,
rosslande stämma från löntrappan — »vägen är fri». Han
kände igen Lars’ röst.
Hvad tjänade det till att längre strida för ett mål,
som var förloradt. Han grep Strussenfelt i armen och
tecknade åt honom att följa sig, hvarefter de skyndade
sin väg, följda af de öfriga vännerna. När de
nerkommit för den branta trappan, som ledde ner till
källarvåningen och mynnade ut i en mörk gränd på
baksidan af huset, kunde Svenske af braket, som han hörde
uppifrån, förstå att dörren till salen gaf vika för de
påträngande soldaterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
