Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omvexlingar, solsken, regn, snö, frost, hetta o. s. v., så vittrar den
småningom på ytan, och denna blir derigenom först gråblå, derefter mer
och mer hvit samt slutligen kritlik och så lös, att den lätt rifves af
jern. Jag har i min samling åtskilliga yxor, spjut, mejslar, som
påtagligt blifvit slagna af svart flinta och som genom vittring blifvit mer
eller mindre kritlika, så att de lätt rifvas af nageln. Huru lång tid,
som åtgår till sådan genomgripande förvittring, är väl omöjligt att
bestämma, i synnerhet som vittringen måste ske mycket olika på lika lång tid
under olika förhållanden; men sannolikt är, att, under hvad
förhållande som helst, dertill åtgår en mycket lång tid.» – En lansspets,
som finnes i den nämnde författarens samling af fornsaker, »visar en
stor del af ytan vittrad, en annan del helt frisk. Betraktar man den
nogare, ser man lätt, att den vittrade delen visar en tillslagen lansyta
och tillkännager, att den fordom varit en lans, som blifvit borttappad
eller eljest bortkastad (kanske på jagten fastnad i något större djur)
och under en lång tid kommit att ligga obegagnad, hvarunder den blifvit öfverdragen af en hvitaktig vittrad yta. Derefter har den blifvit
upptagen och medelst tillskärpning af eggarna åter satt i brukbart
skick. Dessa jemförelsevis nya tillskärpningsytor förete intet spår
af vittring; de äro dock åtminstone 2000 år gamla, ty senare har visst
ingen i Sverige brukat lans af flinta. Men äro dessa ännu friska, ovittrade
eggytor minst 2000 år gamla, huru gamla äro då de vida äldre,
starkt vittrade slagytorna?
Vi hafva anfört ofvanstående såsom ett bevis såväl för dessa vapens
ålder som för att visa, det urinvånaren ej lät sina redskap och vapen
handlöst förkomma. Flintan, den stenart, som företrädesvis begagnades,
förekommer i större mängd i Skåne och till och med endast i södra
Skåne. Men nu träffas flintredskap nästan i alla Sveriges landskap,
hvaraf vi kunna sluta, att byteshandel egt rum de vilda stammarna
emellan, ehuru äfven vapen och redskap af lösare stenarter funnits i
sådana trakter, der ej flinta förekommer. Det är emellertid naturligt,
att då flintan i sådana trakter måste vara ganska dyrbar (den föredrogs
framför andra stenarter för sin lätta klyfbarhet och för sin förmåga
att motstå tidens verkan), man skulle söka draga all möjlig fördel af
de flintvapen man egde, så att, om ett redskap blef genom någon
tillfällighet obrukbart för ett visst ändamål, man gaf det den form det
tillät, hellre än att bortkasta det. Också finner man ganska många
af dessa redskap, hvilka tydligen visa, att de ursprungligen varit ämnade
till något helt annat, än hvartill de senast blefvo omgjorda.
Vi hafva sökt, med ledning af de minnesmärken, den nordiske
vilden lemnat efter sig, teckna hans lif. Några sagor eller sägner efter
honom ega vi icke. De, som hafva ansetts handla om honom, tillhöra
senare tider. Han förekommer deruti såsom ett föremål för
»menniskornas» hat och förföljelse, sjelf bärande för dem den högsta rädsla.
Dverg benämnes han i dessa sagor, och dvergarne voro, heter det, ett
konstfärdigt slägte, som bodde i bergen eller i jordkulor. Mången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
