Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - INLEDNING - Sveriges urinvånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som under jernåldern bebygde vårt fädernesland. Det
framgår af de noggranna undersökningar af fornfynd
från denna tid, som af svenska vetenskapsmän
blifvit anstälda, att det eller de folk, som
lemnat jernålderns minnesmärken efter sig, tillhört
den stora germaniska folkstam, till hvilken äfven
de nu lefvande skandinaviska folken och tyskarne
höra. Det är sålunda våra fäder, som lemnat oss dessa
minnesmärken från en tid, om hvilken våra häfder hafva
föga att med visshet förtälja. Så mycket vigtigare
äro då de upplysningar om deras lefnadssätt och
odling, som fornforskningen kan lemna.
Jernåldern eller den del af Sveriges hedniska tid,
då jernets bruk var kändt, omfattar det första
årtusendet efter Kristi födelse. Öfver den senare
delen af denna tid sprida de gamla nordiska sagorna
ett osäkert ljus. Af fornlemningarna från denna tid
i förening med de antydningar, som sagorna lemna,
kan man emellertid bilda sig en någorlunda tydlig
föreställning om jernåldersfolkets odling, seder
och bruk. Innan vi öfvergå till de berättelser ur de
gamle nordbornes lif, som de nordiska sagorna lemnat
oss i arf, vilja vi här i korthet omnämna några af
de vigtigaste slutsatser, som blifvit dragna af de
fornfynd, som tillhöra denna tidsålder.
Det visar sig af dem alla, att jernålderns folk i
Norden hunnit en odlingsgrad, vida öfverlägsen så
väl brons- som stenålderns. Det var icke längre
vildar, som lefde af jagt och fiske, eller ett folk
med ofullkomliga redskap af en otjenlig metall,
utan bestämda inflytelser från andra länder,
som bebygde vårt land. På handelns fredliga väg
och genom vikingatågen stodo jernålderns svenskar
i liflig förbindelse med sydligare länder, med en
äldre och rikare kultur än Nordens. Talrika fynd
visa, att inflytandet från den odling, som det
gamla Rom utbredde öfver större delen af den kända
verlden, äfven sträckt sig till Norden; och under en
senare tid af det tusenåriga tidskifte, som Nordens
jernålder räcker, visa fynden, att de gamle nordborne,
sedan Roms välde blifvit störtadt, stått i lifliga
förbindelser dels med det byzantinska kejsardömet,
dels med andra folk i den aflägsna östern.
Det är företrädesvis genom de talrika fynden af mynt
från främmande länder, som man kunnat draga dessa
slutsatser: och med någon sannolikhet bestämma, till
hvilken tidpunkt de flesta af jernålderns fornsaker
böra hänföras. Man har i sjelfva verket på grund af
myntfynden kunnat indela jernåldern i Sverige i
tre perioder. Den första af dessa, den s. k. äldre
jernåldern, omfattande tiden från Kristi födelse till
omkring 450, utmärker sig för det direkta inflytande
från den romerska odlingen, som röjas i de flesta af
fynden från denna tid. Talrika mynt från den romerska
kejsartiden – till större delen funna i södra delarna
af Sverige – konstföremål af tydligen romerskt arbete,
och redskap, i hvilkas utsmyckning röja sig spåren
af den romerska smak- och konstriktningen, göra detta
påtagligt. Några fynd från Danmark, hvilket land
rönt samma allmänna inflytelser i detta afseende som
det närbelägna Sydsverige, hafva blifvit anträffade
i ett synnerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
